Rookie 19 med Karin Smirnoff: Oavsett vad jag skriver så skriver jag kortfattat

Efter debuten 2018 med Jag for ner till bror har det gått som på räls för Karin Smirnoff. Hennes böcker om Jana Kippo har sålt i mer än en halv miljon exemplar, och en tv-serie är på gång. Hon berättar för Boktugg om att sova gott på en gård i Västerbotten, om fascinationen för språket och om att befinna sig i rampljuset.

När jag får en pratstund med Karin Smirnoff på telefon är hon mitt uppe i ett nytt skrivprojekt. Hon befinner sig på en gammal Västerbottensgård i Hertsånger mellan Umeå och Skellefteå som hon har tagit över efter sin mamma. Där har hon tillbringat mycket tid under hösten, mellan de författarframträdanden som coronapandemin har tillåtit.

– Kanske beror det på det kompakta mörkret, tystnaden eller den friska luften, men jag har helt vänt på dygnet. Plötsligt lever jag som en tonåring och är vaken på natten och sover långt in på dagen. Det är något med det här huset, man sover så bra här, säger Karin.

Hertsånger är förebild för byn Smalånger i Jana Kippo-böckerna, serien som har legat på topplistorna i princip konstant sedan den första boken kom ut i september 2018. Efter debuten har författarkarriären gått i en rasande fart. Förutom topplisteplaceringar har Karin Smirnoff belönats med en ansenlig mängd priser och stipendier, däribland Storytel Awards i romankategorin, Svenska Dagbladets litteraturpris, Ivar Lo-priset och Studieförbundet Vuxenskolans litteraturpris. En nominering till Augustpriset kan hon också bocka av.

När författardebuten kom var hon över 50 år fyllda, men skrivandet var inget nytt påfund och Karin har arbetat i många år som journalist.

– Jag har skrivit hela mitt liv egentligen. Mitt första journalistjobb gjorde jag som 17-åring till en ungdomssida i en dagstidning. Första författarskolan gick jag i början av 20-årsåldern. Men så blev jag med barn och skrivandet rann ut i sanden.

Istället utbildade hon sig till fotograf och jobbade som det i ett antal år. Men det var en tuff arbetsmarknad, så hon kompletterade med att ta uppdrag som skrivande journalist. Med Skåne som bas jobbade hon länge åt ett företag som gjorde kundtidningar.

I början av 90-talet gick hon en författarskola vid Umeå universitet, och redan då började hon laborera med språket och experimentera med korta meningar. Grunden lades för den säregna stil som präglar Jana Kippo-serien.

– Egentligen blev det så av en slump, berättar hon. Jag var så dålig på att skriva på maskin och var trött på att göra rättelser hela tiden. Så jag tog bort allt som gick att ta bort, som skiljetecken, bisatser och versaler. Och då hände något med språket. Det var något jag tog fasta på när jag senare började skriva Kippo-serien.

I en kartong någonstans i Piteå ligger minst tre romanmanus som aldrig har landat på någon förläggares bord. De kom till mest som träning, som ett test för att se om hon klarade av formen och kunde färdigställa en hel berättelse.

– Tidigare har jag inte riktigt haft någon ambition att publicera mig. Det har inte varit det viktiga, kanske också för att barnen inte förrän nu blivit vuxna. Jag vet hur det är med konstnärliga processer, man blir så uppfylld av det. Och jag hade inte velat gå upp i det när barnen var små.

”Jag är väldigt lustdriven”

Men hon tröttnade så småningom på det journalistiska skrivandet och lade ner det 2013, i samband med att hon tog över ett trävaruföretag. Istället var det dags att satsa på det skönlitterära skrivandet, vilket hon beskriver som väldigt befriande.

År 2017 var det återigen dags för en skrivutbildning, denna gång Författarskolan vid Lunds universitet. Hon sökte in med första kapitlet till Jag for ner till bror, vilket tillkom av en slump och från början inte alls var tänkt att bli en bok.

– Jag fortsatte skriva på det för att det var kul. Jag är väldigt lustdriven, vilket inte alltid är en fördel, säger hon med ett skratt.

Under Författarskolan skrev hon de två första böckerna i trilogin och påbörjade även del tre. Jag for ner till bror blev klar redan den första terminen.

– Min handledare tyckte att jag skulle testa att skicka in den, så jag gjorde det precis före påsk året därpå. Jag skickade den brett till många förlag, och redan efter påskhelgen ringde Jonas Axelsson på Polaris upp. Han var väldigt lyrisk över innehållet. De ville ge ut den redan samma år, i samband med Bokmässan. Det är ganska ovanligt att det går så snabbt, men det var roligt – när det väl började rulla gick det fort.

Vi for upp med mor följde upp våren 2019, och i april 2020 släpptes den avslutande delen Sen for jag hem. Rättigheterna har sålts till flera språk, och intresset har varit stort både inom Sverige och utomlands. Signeringar, mässor och framträdanden har avlöst varandra.

– Jag har varit ute och åkt i två år nu i stort sett utan uppehåll, säger Karin. För min del tog det inte direkt slut med corona, jag hann med rätt mycket under våren. Många småorter jag besökte drabbades inte lika hårt som de stora regionerna till en början. Sedan tog det tvärstopp, men efter sommaren började biblioteken ställa om, så under hösten var jag väldigt mycket ute och reste.

Skriver inte för marknaden

Att vara ute och marknadsföra sig själv och prata inför folk är något de flesta författare behöver vänja sig vid. Karin beskriver det som lite motigt till en början, men det gick snart över.

– Det är givande att vara ute och diskutera böckerna med andra människor, och det har fått mig att börja reflektera över vad det är jag skriver egentligen. Sedan kan det vara tjatigt att säga samma saker, och det gäller att få till någon variation så att det inte låter automatiskt. Men det gör mig också väldigt trött ibland, så när allt stängde ner i november kändes det skönt. Det har varit väldigt svårt att gå in i nästa skrivprojekt samtidigt som jag är ute och pratar om Jana Kippo. För mig handlar det mycket om att vara ett med mina karaktärer, och komma in i berättelsen på djupet. Det har tagit ganska lång tid den här gången.

Har du fått skrivkramp eller prestationsångest efter de första succéåren?
– Nej, i första hand skriver jag inte för marknaden. Jag skriver för att själv undersöka olika ämnen och spår. Sedan är det kul om andra vill läsa böckerna också. För mig är det viktigt att det sker en utveckling, och den processen är lätt att fastna i. Man utvecklas ständigt med tiden och erfarenheterna, det går inte att ta svart bälte i skrivande redan dag ett – man måste träna. Det är en enda lång process där man måste gå från punkt till punkt. Det finns inte så många genvägar.

Den nya romanen Sockerormen är planerad att ges ut av Polaris i april 2021. Till grund för boken finns ett uns av ett av de tidigare romanprojekt som aldrig skickades in till något förlag.

Till viss del fortsätter Karin att experimentera med språket.

– Det handlar delvis om barn, och jag skriver som om jag vore inuti deras hjärnor. Och då blir språket vad det blir. Jag tror att man kan känna igen min stil, även om det inte alls är en dialektal historia. Jag gillar korta meningar utan så mycket bisatser och skiljetecken, det känns som att det är så jag skriver. Oavsett vad jag skriver så skriver jag kortfattat, säger hon och fortsätter:

– Och det språkliga är väldigt kul. När man hittar en mening som man själv gillar och känner ”fy fan vad bra”, den känslan är otroligt tillfredsställande.

Under skrivprocessen försöker hon vara generös med sig själv och inte vara kritisk utan jobba vidare för att inte tappa tempo. Målet är alltid att få ihop ramen och komma till sista sidan.

– Sedan kommer redigeringsarbetet, och då blir jag hårdare med mig själv. Men oftast blir det att jag lägger till, för jag är ofta lite för kortfattad. Då kommer det också in andra människor i bilden, något jag är väldigt försiktig med tidigare i processen. En annan åsikt vid fel tidpunkt kan få ett helt projekt att kännas meningslöst.

Stort mediaintresse

Men att vara författare är mycket mer än att sitta på kammaren och skriva i godan ro eller signera böcker till lyckliga läsare. En annan sida av författarskapet är att hantera media.

– Mediaintresset har varit konstant stort, säger Karin. Folk hör av sig från alla möjliga håll, dagstidningar, facktidningar, specialtidskrifter, det är verkligen blandat. Egentligen har jag inte alls någon kändislust, jag trivs väldigt bra med att vara totalt anonym. Men det har såklart spelat väldigt stor roll för framgången för böckerna, även om det också spelar stor roll att folk tipsar varandra.

Hon vill helst inte att det hon gör förväxlas med hennes person.

– Det är inte jag som är intressant, det är det jag skriver. Men vi lever i en tid när det blir fokus på tillverkaren, det kommer man nog inte undan. Det är nog den konstigaste grejen i det här. I Göteborg hade de tapetserat en hel vägg med mig, det kändes lite absurt.

Karins rutiner har alltid varit stiga upp ganska tidigt på morgonen, koka kaffe och sätta sig i sängen och skriva – förutom när hon är i Hertsånger alltså, då hon mest skriver på kvällarna och sover halva förmiddagen.

För det mesta skriver hon varje dag, antingen på något romanprojekt eller på någon krönika.

– Jag skriver en hel del dikt också, mest för att roa mig själv. Det är avkopplande. Men ibland skriver jag även poesi med en tanke på att jag skulle kunna använda vissa meningar i romanprojekt senare.

Parallellt med skrivandet driver Karin fortfarande träföretaget på deltid, även om hon numera har en medarbetare som sköter det mesta. Och hon tycker det är skönt att hålla på med något helt annat mellan varven.

Tv-serie och planer för 2021

I höstas blev det officiellt att det är en tv-serie på gång baserad på Jana Kippo-serien, producerad av Anna Wallmark och produktionsbolaget Filmlance.

– Det ska nästan bli ännu roligare att få se tv-serien än att se böckerna i tryck, erkänner Karin. Och skulle det inte bli en bra tv-serie så kommer inte det förstöra för mina böcker, de finns kvar oavsett.

En fördel med Filmlance är enligt Karin att de redan har gjort en del produktioner i norra Sverige och har rutin på att hitta både miljöer och människor som pratar på rätt sätt.

– Så jag oroar mig inte så mycket för den grejen, men jag är klart nyfiken på vilka delar de kommer välja ut. Det ska också bli intressant att se vem de väljer som regissör, och inte minst vem som kommer spela Jana Kippo. Mycket hänger på henne, och det är kanske inte det allra enklaste att hitta rätt skådespelare.

Själv kommer Karin att vara med till viss del som rådgivare vad gäller dialog och miljö, men hon kommer inte att skriva manuset själv. Det blir någon annans tolkning av berättelsen.

– Från början när vi pratade film redan för två år sedan tänkte jag att jag gärna ville vara med i manusarbetet, för jag ville lära mig att skriva filmmanus. Men jag har kommit fram till att det är bra att det blir en annan persons öga på det hela. Jag tror att man ska förlita sig på att det finns väldigt många professionella människor.

Planen inför 2021 är att vara mycket i huset i Hertsånger som har känslan av en gammal hembygdsgård och där hon nu håller på att dra in bergvärme. Samtidigt händer det en hel del på boksidan med släppet av nästa roman och utgivningar av Jana Kippo-böckerna i flera andra länder, vilket för med sig vissa åtaganden.

– Det hade varit väldigt skönt om coronan gav med sig. Det ligger hela tiden där som en jobbig grej som gör det svårt att resa och träffa familjen. Men annars kommer det nog bara att rulla på. Det kommer hända saker som jag inte hade någon aning om, jag kommer tänka tankar jag aldrig hade trott att jag skulle tänka och göra saker som jag inte hade väntat mig. Det får bli vad det blir, det är det som är så otroligt roligt med att leva, säger Karin.

Denna artikel är hämtad ur Magasinet Boktugg #7.