Är den normbrytande ungdomslitteraturen verkligen så normbrytande? Det frågar sig författaren Sanna Mac Donald i sitt gästblogginlägg.
De så kallade normbrytande ungdomsromanerna blir alltfler. ”Så kallade”, för det känns så trist att behöva kategorisera en gestaltning av en egentligen helt vanlig persons helt vanliga liv som något extra speciellt, bara för att hen råkar vara lesbisk, icke-binär eller har två pappor. Men samtidigt är normerna kring exempelvis kön, sexualitet och relationer så vansinnigt starka, så visst finns det fog för att lyfta fram att den här boken förmedlar någonting annat. Och som sagt: Det släpps fler och fler böcker, framför allt ungdomsböcker, som handlar om andra än vita heterosexuella cispersoner som möts och lever kärnfamiljslyckliga i alla sina dagar.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
Jag läste en recension av Sara Lövestams ”En stark nolla” på Goodreads, där recensenten skrev någonting i stil med att ”det är såhär ungdomsböcker ser ut numera” och syftade då på att de ofta handlar om eller åtminstone har med en hbtq-karaktär. Härligt, tänkte jag (som i tonåren ”tvingades” läsa om ”Stjärnor utan svindel” tio gånger på grund av det på den tiden extremt skrala utbudet). Och samtidigt poppade en massa frågor upp i huvudet: Är vi där nu? Alltså, har vi kommit så långt att skönlitteraturen faktiskt gestaltar livet och oss alla, precis som vi är? Och borde vi inte i så fall sluta kalla dessa böcker för ”normbrytande” eller ”hbtq-böcker”? För, när det nu finns så pass många och det förhoppningsvis kommer skrivas ännu fler – blir det inte konstigt att fortsätta peka ut berättelserna som annorlunda?
Men så slogs jag av en grej till, och det var egentligen först senare, efter att jag hade klickat hem och läst en hel drös med jättefina (normbrytande) romaner för unga: Vad fasiken, varenda en av dem handlar ju om romantisk kärlek. De är inte ett dugg normbrytande! Eller, åtminstone inte jätte-normbrytande. För jag skulle vilja påstå, att en av de absolut starkaste och mest pressande normer vi har är tvåsamhetsnormen. Livet är liksom ingenting värt och DU är ingenting värd, om du inte blir kär i och framför allt tillsammans med någon. Det ska pirra i kroppen när man blir tonåring, du ska vilja ha någon att pussa och krama – och du ska till slut hitta någon att dela resten av ditt liv med. Allt annat är … sorgligt och hemskt. Det är något fel på dig om du inte blir kär, det är synd om dig om du inte hittar någon och det är en katastrof om den där relationen du har haft tar slut (”men du träffar någon ny snart, ska du se!”).
Visst, det är jättefint – jag menar det verkligen – att det numera finns en uppsjö av toppenbra ungdomsböcker där hbtq-personer får vara lyckligt förälskade och må bra (till slut). Men det vore så härligt med berättelser där någonting annat än kärlek och en partner är målet, vore det inte? Och kanske i synnerhet berättelser med hbtq-personer i huvudrollen, för … rätta mig om jag har fel, men det känns litegrann som att man inte riktigt ”får” vara bög eller lesbisk om man inte är ihop med någon – eller? Det blir liksom ännu sorgligare, ifall den lesbiska tjejen dessutom är ensam. Men tänk om hon faktiskt är nöjd med det? Tänk om det befriande ligger i att bara veta vem man är och att känna ro i att vara just den personen, med eller utan romantisk kärlek i sitt liv.
Själv har jag skrivit två smäktande och smärtande kärleksromaner för vuxna där Den Stora Kärleken utan tvekan står i fokus, så, kalla mig hycklare om ni vill. Jag försvarar mig med att jag har valt att fokusera på det väldigt vardagliga och det som skaver, snarare än att idealisera tvåsamheten … Men, så har jag skrivit en tredje roman också, för unga vuxna och alla som en gång varit unga vuxna, och där ville jag göra just det som jag har babblat om en bra stund nu: Bryta mot och göra upp med den där förbaskade tvåsamhetsnormen. Sextonåriga Palle, min ena huvudperson, kommer under berättelsens gång fram till att jo, hon är nog lesbisk – men betyder det att hon måste ha någon för att vara den hon är och, framför allt, vara värd något? Tja, det får ni se om ni läser boken.
… och så ser jag fram emot ännu fler och ännu mer normbrytande romaner framöver, både för ungdomar och för alla andra. Och förhoppningsvis kan vi tids nog slänga det där epitetet ”normbrytande” åt sidan och bara låta alla leva och vara som de är. En utopi, kanske. Men man måste ju våga drömma.
Om gästbloggaren
Sanna Mac Donald är lärare, föreläsare och författare till romanerna Om allt vore annorlunda, Allt som en gång var och Ospårat samt medförfattare till antologin Normkritisk pedagogik – perspektiv, utmaningar och möjligheter. Hon har varit engagerad i bl.a. Rfsl och Sveriges förenade HBTQ-studenter och brinner för likabehandlingsarbete och normkritik.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
