Nobelpriset har inte påverkat Kazuo Ishiguros skrivande, tycker han. Däremot har människors faktaresistens gjort honom självkritisk på ett nytt sätt. I sin nya roman vill han förmedla hopp och till och med optimism.

Lite blek och lite äldre tittar han upp i webbkameran från vad som rimligen är hans hem någonstans i norra London. I bakgrunden syns ett piano, fåtöljer och svarta bokhyllor. Hans första bok efter Nobelpriset publiceras genom en välregisserad förlagsmanöver samma dag världen över. Uppenbart tagen både av pandemin och världsläget svarar den receptive författaren på frågor som har mejlats in i förväg.

– Året som gått har varit fyllt av enorma händelser i världen. Jag måste säga att det är en tid då det känns som att väldigt mycket ändras, och inte bara som att det ändras utan som att det aldrig var som vi trodde att det var. Vi hade misstolkat stora delar av världen. I själva verket hade vi misstolkat de människor vi lever med, våra grannar.

Den nya romanen ”Klara och solen” är en dystopisk framtidssaga som utspelas i ett prestationsinriktat och delat USA där rika föräldrar genmodifierar sina barn. Det är vägen till framgång. I efterhand blev Kazuo Ishiguro medveten om släktskapet med den dystopi som han hade skrivit 16 år tidigare, ”Never let me go”, om unga kloner som växer upp för att donera sina organ och sedan dö.

– Jag tror att jag ville svara på sorgen och ödsligheten i den boken. Jag ville skriva en bok som uttryckte hopp och optimism, jag tror att det var en känslomässig sak, jag ville bära vittnesmål om att jag har blivit muntrare med åren, säger den nu 66-årige Ishiguro.

Som att bli påkörd

Tre år har gått sedan han tog emot Nobelpriset. Tillkännagivandet liknar han vid att bli påkörd av en lastbil. I dag känns det som något som hände i ett parallellt universum. Nobelpriset har inte riktigt rört vid honom, tycker han.

– När jag kommer tillbaka till mitt arbetsrum är det exakt likadant, väldigt slafsigt, det är papper överallt och mina problem som författare är precis desamma. I själva verket är de ganska stora. Jag verkar inte ha blivit mer intelligent eller fantasifull, oftast det motsatta.

Zoom-mötets journalister deltar enbart som osynliga lyssnare, det är bara de två männen från den brittiska litteraturagenturen som tillsammans med Kazuo Ishiguro själv syns på skärmen, alla tre karantänlydigt i separata rum.

De utvalda frågorna är enkla och raka, vilket inte hindrar Ishiguro från att utveckla djärva tankegångar vare sig det handlar om en ny fas av kapitalismen där big data har ersatt olja, vete och guld, eller utifrån ”galna” kafédiskussioner med en AI-kunnig person på spetsnivå som han träffade inför sina nya roman. Inget av detta rimmar med hans självbild som ”en författare från en intellektuellt trött generation”. Mot slutet ber han om att få göra ett tillägg.

– Det här kanske låter överdramatiskt, vi har alla blivit lite galna i den här situationen, men vi har kunnat betrakta en märklig tid, säger han och beskriver ett nytt sanningsbegrepp som han tycker har blivit tydligt framför allt under presidentvalet i USA: trots att bevis och fakta säger det motsatta finns det amerikanska väljare som utifrån sina känslomässiga upplevelser på riktigt tror att Donald Trump vann.

– Det verkar som att vi under en tid har drivit mot den här konstiga definitionen av sanning. Det är det man känner som betyder något, och det har nått ett slags febrig toppnivå i Amerika, säger Ishiguro som uppmanar till självrannsakan.

”Förvrängd spegel”

Det var för sina romaner ”med stark känslomässig verkan” som han fick Nobelpriset i litteratur. Nya Klara och solen är inget undantag. Som läsare känner man starkt med AI-roboten Klara som framstår som mer mänsklig än många av de fyrkantiga människor som hon har kring sig. Till skillnad från dem kan Klara både hoppas och tro. Hon är fast besluten att rädda livet på den dödssjuka flicka som hon fått i uppgift att tjäna. ”En förvrängd spegel” kallar Ishiguro henne och berättar att inspirationen snarare kom från färgglada barnböcker än från den senaste generationens artificiell intelligens som han förvisso också har skrivit in i sin berättare.

”Galna saker”

Att framgångsrikt förmedla känslor, inte bara idéer, är också det som Ishiguro länge har beskrivit som sin främsta uppgift. Inte heller nu tvivlar han på behovet av berättelser eller på det han gör. Däremot har han blivit ”ganska obekväm” med sitt sätt att formulera sig kring det.

– Det är svårare för mig att bara försvara den känslomässiga fiktionen på det här sättet. Jag bara lyfter detta som en av de galna saker som inträffar när man har suttit i karantän i månader, säger han och föreslår sedan att alla som jobbar med – eller hyllar – konstnärliga uttryck tar ett steg tillbaka och funderar över utgångspunkterna: Har detta något att göra med att folk tror på galna saker enbart utifrån sina känslor?

– Jag vill bara introducera den tanken.

Text: Erika Josefsson/TT

Kazuo Ishiguro om …

… varför ”Klara och solen” utspelas i USA?
”Amerika är ett ungt samhälle, något vi har blivit påminda om nyligen. Amerika har en skörhet som har att göra med att landet är så ungt. Dess institutioner är mindre testade och traditionerna är inte så inbäddade i samhället. Om jag skulle föreställa mig ett samhälle där man verkligen måste ändra värderingar, framstod det som mer passande att ha ett land som är så ungt som Amerika.”

… Nobelpriset påverkar hans skrivande?
”Jag vet inte, men just nu tror jag inte det. Det var en underbar erfarenhet och en stor ära. Jag känner mig ganska generad över att det var jag som fick det här priset när det finns så många stora författare som inte har fått det.”

… ”genisyndromet” som får vetenskapliga Nobelpristagare att plötsligt börja uttala sig om precis allt:
”Jag tror att det är tydligast inom vetenskapen men det är möjligt att även litteraturpristagare är sårbara inför detta. Jag måste skydda mig själv inte så mycket mot hybris som mot genisyndromet. Jag måste komma ihåg att jag fick mitt Nobelpris för att ha gjort något ganska litet, bara min lilla bit arbete. Jag måste förstå att jag inte bara kan förgrena mig ut över allt, jag måste vara ganska ödmjuk och mycket tacksam.”

… pandemin och världshändelserna:
”På sätt och vis vill jag att pandemin och allt annat som hänt ska påverka mitt skrivande. Det vore inte bra att säga att det inte skulle göra någon skillnad. Jag menar att pandemin är en enorm sak, även symboliskt.

Vi har sett hur populismen och nationalismen har ökat. Efter år av globalisering och ökat samarbete mellan länder och institutioner, har det varit en enorm backlash. Men pandemin har påmint oss på ett ofta brutalt och tragiskt sätt att vi inte kan göra mycket om vi inte samarbetar.

Om det kommer något gott ur pandemin är det att den påminner oss om behovet att arbeta tillsammans för att konfrontera de stora saker som vi står inför.”