Douglas Stuart refuserades 32 gånger – men nu hyllas hans Bookerprisbelönade debut världen över och släpps i dagarna på svenska. Romanen skildrar ett nedslitet skotskt gruvsamhälle, där Shuggie Bain och hans alkoholiserade mor drömmer sig bort, från mobbning, misär och ensamhet.
När Douglas Stuart var en liten pojke lärde hans mamma honom att sticka. Det var ett sätt att sysselsätta honom, eftersom han ofta satt hemma ensam. Men Douglas Stuart utvecklade också strategier för att hjälpa sin mor, som led av alkoholism under hela hans uppväxt.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
– Lika mycket som hon försökte sysselsätta mig försökte jag att sysselsätta henne. Ett av de sätt jag kom på för att hålla henne hemma i säkerhet, och få drickandet att upphöra, var att prata med henne. Jag låtsades att jag skrev hennes memoarer och hon berättade historier för mig ur sitt liv, säger Douglas Stuart, som då var 7–8 år.
Inte förrän i vuxen ålder insåg han att fröet till en författarkarriär kanske började gro där. Nu har Douglas Stuart skrivit “Shuggie Bain” om den såriga och samtidigt enorma kärleken mellan en liten pojke och hans missbrukande mamma.
Sökte tillhörighet
Boken refuserades 32 gånger – de amerikanska redaktörerna trodde inte att den fattiga skotska familjen skulle locka några läsare. Men Douglas Stuart ändrade inte ett ord i romanen, som är inspirerad av hans barndomstrauma. Den följer Agnes kamp i ett dammigt och fattigt gruvsamhälle, där arbetslösheten är skyhög.
– Om det hade varit en medelklassberättelse skulle kanske en familj på en gata ha det lite tufft. Men här handlar det om många människor som tillsammans går igenom tuffa tider, och hur de hanterar det, säger Douglas Stuart, på telefon från New York.
Där har han levt i 20 år, ditlockad av ett arbete inom modeindustrin. Hans intresse för böcker vaknade i tonåren men akademiska studier kändes avlägsna – han var den första i sin familj som ens gick ut gymnasiet. Hans familj har varit handelsmän i generationer.
– Därför blev jag intresserad av textilier, som är en väldigt ädel, pragmatisk och skotsk bransch. Vi gör tyg – whisky och tyg – i Skottland, säger Douglas Stuart och skrattar.
I tio år skrev han på sin debutbok, driven av hemlängtan till Glasgow. Han ville också skriva fram den tillhörighet som han miste vid 16 års ålder, då hans mor dog på grund av alkoholismen.
– När du förlorar dina föräldrar faller du ut ur samhället lite grann. För familjen definierar vilka vi är, och förankrar oss. Jag har känt mig ensam och utan band i hela mitt liv, och kanaliserar alltid det i mitt skrivande, säger han.
Radikal snällhet
Skrivandet gav också Douglas Stuart större empati och förståelse för sin mammas kamp. Agnes i “Shuggie Bain” är stolt, och strävar efter något bättre, men utnyttjas av våldsamma män och döms snabbt ut av grannfruar för att “hon tror att hon är något”.
Domen mot ensamstående kvinnor är hård, menar Stuart.
– Om män i samhällen med stora alkoholproblem dricker mycket förlåter vi dem, och säger ”det är så män är”. När kvinnor har samma problem blir vi äcklade, och kan inte hantera det. Det är en extremt ensam plats för missbrukaren, och deras barn.
Lille Shuggies ensamhet förstärks också av tidig, homofob mobbning, för att han anses vara för feminin. Han försöker lära sig att gå manligt, och rabblar fotbollsresultat, som om ritualen kunde få honom att passa in. Shuggies väg till självkänsla är lång. Men trots den våldsamma miljön förhärdas han aldrig.
– Jag inspireras alltid av ömsinta själar på karga platser. Särskilt ömsinta unga män. För att vara mjuk och snäll i ett machosamhälle kan ibland vara en radikalt modig och kärleksfull handling.
Största kärleken
Shuggie Bain visar hur fattigdomen låser in människor, och lämnar dem i sticket. Men i det skitiga och våldsamma finns också humor. Eller kanske snarare mänsklighet, funderar Douglas Stuart. Han ser boken som en ofiltrerad och naken berättelse om mänsklighetens motsägelser:
– Inom våld finns ömhet, inom ömhet finns övergrepp, inom sorg finns humor och inom humor finns våld. Det är vad det innebär att leva livet helt ofiltrerat och att inte ha den bekvämlighet som pengar ger.
I den miljön är mamman solen i Shuggies universum. Det speglar barnets ovillkorliga kärlek till en skadad förälder. Men hoppet och kärleken är också en superkraft han har, tycker Douglas Stuart – som själv bär med sig samma starka kärlek till sin mamma.
– Man kan vara underbar och levande, men också skadad. En anledning att jag skrev boken var för att jag ville återknyta till mammas minne. Hon är den största kärleken i mitt liv, även nu, 33 år senare.
Text: Elin Swedenmark/TT
Prisbelönt debutroman av Douglas Stuart
Shuggie Bain
- Förlag: Albert Bonniers Förlag
- Format: Inbunden
- Språk: Svenska
- Utgiven: 2021-03-01
- ISBN: 9789100182472
Fakta: Douglas Stuart
Född: 1976
Bor: New York
Aktuell med: Debutromanen Shuggie Bain, som tilldelades Bookerpriset för 2020.
Bakgrund: Utbildad vid Royal Academy of Art. Sedan länge bosatt i New York där han har arbetat som kläddesigner.
Familj: “Jag och en syster har överlevt, och hon har barn. De bor fortfarande i det område jag skriver om och jag åker hem tre, fyra gånger per år. Glasgow är fortfarande mitt hem, inte New York. Jag har också en amerikansk make som bor i New York med mig, han är konstkurator.”
Läser: “Jag försöker att alltid läsa så brett som möjligt. Men jag gillar att läsa arbetarklassberättelser, och queerfiktion, eller något med en stark regional tillhörighet. Jag älskar ‘A kestrel for a Knave’ av Barry Hines, ‘Gentlemen of the west’ av Agnes Owen, ‘As you were’ av Elaine Feeney och ‘Who they was’ av Gabriel Krauze.”
Framtidsplaner: Har redan skrivit sin andra roman, som är en kärlekshistoria om en katolsk och en protestantisk pojke. Hans tredje roman ska handla om avlägsna vävarsamhällen i norra Skottland och vad det betyder att växa upp som gay under 90-talet, geografiskt isolerad.
Fakta: Douglas Stuart om…
… hur intresset för böcker vaknade:
– Jag växte upp i ett hem helt utan böcker, och det säger jag utan fördömande. Ingen läste, ingen brydde sig om det. Det var inte ovanligt där jag växte upp. Jag tror inte att någon av pojkarna jag gick i skolan med läste. Det hindrar inte att vi ändå kunde vara kreativa, fantasifulla barn. Men som vuxen lärde jag mig att man behöver sinnesro för att läsa. Det hade jag inte som barn, det var för mycket trauma.
– När mamma dog fick lärarna mig att fokusera på böcker. Jag försökte desperat att gå ut gymnasiet, jag är den första i min familj som har gjort det. Det var 250 barn som startade och 12 av dem gick ut, det ger dig en inblick i kvarteret jag växte upp i.
… Glasgow:
– Att skriva “Shuggie Bain” var mitt försök att komma hem. Jag tänker alltid på mig själv först och främst som Glasgowbo och skotte. Glasgowandan är väldigt ärlig och uppriktig. När jag skriver om kärlek måste det förkroppsliga den andan. Glasgowbor accepterar inte falskt smicker, de vill ha verkligheten för de förstår den. Min kärlek till staden visar den med alla dess brister.
… framgången:
– Boken har haft en galen resa. Den blev refuserad så många gånger och sedan kom den ut mitt under pandemin. Den var i världen en vecka innan världen stängde ner och allas uppmärksamhet var riktad åt ett annat håll. Så förra året var svårt. När jag vann Bookerpriset återuppstod boken från de döda. Och jag känner mig så ödmjuk och lyckosam. Men jag är tacksam att jag hade skrivit min andra bok innan jag fick Bookerpriset.
Nyfiken på nya boksläpp? Kolla in aktuella nya böcker!
