Rookie 18: Jessica Schiefauer om att återerövra sin egen fantasi

Med två Augustpris i bokhyllan är Jessica Schiefauer en välkänd och uppskattad författare. Nu kommer hennes första bok för vuxna, en spekulativ framtidsskildring om föräldraskap i skuggan av en pågående pandemi.

Jessica Schiefauer har precis avslutat ett litterärt maratonlopp. När vi talas vid har romanen Bärarna precis skickats till tryck och hon vet knappt vad som är fram och bak på en bok. Romanenvar planerad till 2021 men flyttades fram till oktober 2020 av den enkla anledningen att den har skrämmande likheter med coronapandemin och de nyhetsrubriker vi har sett det senaste halvåret.

– Det gick fruktansvärt fort på slutet, säger Jessica. Utgivningsdatumet har flyttats fram och tillbaka många gånger. Just nu vet jag inte riktigt vad jag har gjort, jag känner mig helt väck, som att jag sprungit ett maraton. Vad fan hände?

”Vad fan hände?” har hon gissningsvis frågat sig både en och två gånger tidigare under författarkarriären. Till exempel när hennes andra bok Pojkarna tilldelades Augustpriset år 2011 för bästa barn- och ungdomsbok. Och när hennes tredje bok När hundarna kommer fick samma prestigefyllda pris 2015.

– Det är Kerstin Ekman, PO Enquist och jag som har prisats med en August två gånger var för romankonsten, säger Jessica med ett klentroget skratt, som om hon fortfarande inte riktigt kan tro det.

– Jag hade väldigt stor prestationsångest efter Pojkarna, berättar hon. Det var svårt att välja vad skrivandet skulle vara för mig, jag blev fokuserad på att göra något bra. Jag var ganska ung när jag fick priset, 33 år, och det blev väldigt mycket förväntningar. Men jag hade en till berättelse jag verkligen ville berätta, så jag fick försöka lura mig själv: ”Jag ska bara skriva en enda bok till, jag skiter i vad folk kommer tycka om den.”

Det resulterade i När hundarna kommer som släpptes 2015 och handlar om att vara anhörig till en ung förövare. Med stor möda hade hon lyckats att släppa prestationskraven och skriva boken helt fritt, precis så som hon själv ville ha det. Något hon fortfarande är väldigt stolt över.

– Och så kom det en August till, vilket såklart var helt fantastiskt! Det förde med sig uppmärksamhet, men den här gången kände jag annorlunda för jag ville verkligen nå ut med boken och hålla mig tillgänglig för att få prata om den. Jag har varit på en miljard skolor och försökt säga ja till alla förfrågningar. Ämnet är så sjukt viktigt.

Mittemellan ungdom och vuxen

Men det har inte alltid varit prisceremonier, signeringar och minuter (eller timmar) i rampljuset. Det dröjde till vuxen ålder innan Jessica ens visste att hon ville skriva. Visst hade hon alltid tyckt om att formulera sig, men hon hade ingen konkret författardröm och inte heller några förebilder. Även om hon läste mycket var författaren, personen bakom boken, alldeles för abstrakt. Den kreativa ådran var dock stark och hon hade som tonåring planer på att bli fotograf.

– Men jag kom inte in på någon fotoskola. Och detta var på 90-talet, så det krävdes fortfarande mycket utrustning att jobba med foto. Jag hade ingenstans att hålla till, så i brist på annat tog jag en kurs i svenska vid Göteborgs universitet.

Någonstans inom sig visste hon att hon ville ha ett uttrycksfullt arbete, ett konstnärskap, även om hon inte var säker på exakt vad verktyget skulle bli.

Under utbildningen fick de i uppgift att skriva en novell, och Jessica fick fina lovord av sin lärare och blev uppmuntrad att fortsätta med det skönlitterära skrivandet. Samma lärare tipsade också om att det fanns skrivarkurser på folkhögskolor.

Sagt och gjort. Jessica gick sammanlagt tre år på skrivarlinjer, och allt eftersom tiden gick blev hon mer och mer säker på att det var det här hon ville göra.

Under åren på skrivarskolorna och tiden därefter arbetade hon intensivt med sin första roman.

– Den skickades in till många förlag och alla tyckte att den var bra, men ingen visste vem som skulle ge ut den. Problemet var att den hamnade mittemellan ungdom och vuxen, säger hon.

Jessica var dock inte intresserad av att anpassa den efter någon särskild målgrupp. Hon visste vilken ton och tematik hon ville ha. Men samtidigt fick hon mycket användbar feedback gällande andra delar av manuset, och slutligen blev det antaget av Bonnier Carlsen och gavs ut 2009.

Trots fina recensioner blev Om du var jag ingen dundersuccé. Jessica hade under tiden pluggat till folkhögskollärare, och hon bestämde sig för att börja söka jobb. Hon hade ju gett ut sin bok och nått sitt mål men var inte i närheten av att kunna försörja sig på skrivandet.

– Men min dåvarande make hade ett bra jobb så han uppmanade mig att skriva istället. ”Du har ju en idé, skriv på den så kan jag jobba”, sa han. Det betydde mycket för mig.

Två år efter debuten släpptes Pojkarna, och då small det till på riktigt.

– Sedan blev mitt liv ganska annorlunda, säger Jessica. Under en lång period var jag väldigt efterfrågad och kunde försörja mig på författarskapet. Jag insåg också att ”shit, här gör jag också något slags val”. Antingen kunde jag ta mig an livet som erbjöds, eller så kunde jag välja att inte göra det. Jag valde att hoppa på.

Fantasin det enda verktyget

Efter När hundarna kommer och hysterin kring dubbla August tog det lång tid för Jessica att hitta tillbaka till skrivandet. En idé som hade börjat gro redan 2010 tog fart ordentligt först 2016.

– Jag närmade mig 40 och tänkte att vad fan, det är uppenbarligen det här jag gör. Jag är författare nu. Så tilltaget jag provade den här gången för att bli fri i skrivandet var att skriva i en genre jag inte hade provat förut. Jag hade en stark längtan efter att prova något som var annorlunda. Så jag tog mig an ett otroligt ambitiöst projekt, vilket jag sedan har fått skala ner successivt, säger hon och fortsätter:

– I gymnasiet var rollspelsnördgänget mina bästa kompisar. Science fiction och fantasy var vår livsmat och jag kastade mig över klassiska dystopier som Orwells 1984, AnthonyBurgess A clockwork orange, Le Guins Där världen heter skog och så vidare. Litteratur som skapade en hel värld och sedan tog reda på vilka konflikter som uppstår utifrån den världens förutsättningar.

Men så kom hon till skrivarlinjerna under tidigt 2000-tal. Då var det realism som gällde.

– Allt som inte var minimalistiskt var lite fult. Jag la mina gamla förebilder åt sidan. Pojkarna är dock en liten motståndshandling mot det realistiska, och det var med sorg i hjärtat jag insåg att När hundarna kommer behövde bli realism.

Men nu var det äntligen dags. Det fjärde romanprojektet skulle bli en framtidsskildring.

Hon tillät sig att fantisera fritt och läste mängder av böcker, artiklar och essäer om science fiction och spekulativ fiktion. Titlar som Ishiguros Never let me go, Le Guins De obesuttna, Atwoods Tjänarinnans berättelse och Honmänniskan av Joanna Russ inspirerade och visade olika vägar att gå.

– Det har varit ett återerövrande av min egen fantasi. Fantasin har varit mitt enda verktyg i det här. Det fanns ingenting att ta av, jag har varit tvungen att hitta på precis allt, säger Jessica.

Hon beskriver Bärarna som en postapokalyptisk roman med inslag av spekulativ fiktion. Egentligen hade hon gärna sett att det fanns en genre som heter society fiction, där samhällets förutsättningar skiljer sig från idag och det är där konflikter och utmaningar uppstår.

Föräldraskap i en ny kontext

Att Bärarna blev en vuxenbok handlar helt och hållet om att storyn kretsar kring ett aktivt beslut att bli förälder, vilket är något som tillhör vuxenlivet. Det var temat som satte målgruppen, inte tvärtom, menar Jessica.

Hon började skriva på Bärarna ett par månader efter hennes egen son föddes 2010.

– Jag tänkte väldigt mycket på det här med att ha burit ett barn inuti sig, vad ett barn är innan det föds och att det kommer ut som en människa. Abstraktionen i det hela och kärleken som är så skräckinjagande stor. Så jag började skriva för att försöka bena ut vad jag hade varit med om.

Kring detta kom också tankar om faderskap kontra moderskap och hur samhället förhåller sig till föräldraskap. Detta ledde till att Jessica skissade upp en utopi kring vilka stödsystem hon hade velat ha och hur de skulle se ut, för hon var inte särskilt imponerad av hur systemet såg ut i verkligheten.

– Jag hade en känsla av att världen är felkonstruerad. Systemet jag levt i tidigare som kretsar kring att jobba, göra karriär, vara en god medborgare och en duktig människa ställdes på sin kant när jag fick barn. Jag ville bara vara konstnär och mamma. Allt annat sket jag i.

En svårlöst ekvation uppstod i samband med det första Augustpriset 2011 då Jessicas son var ett år gammal.

– Här går mitt tåg, tänkte jag, här kommer möjligheten. Och jag ville ju så gärna kunna försörja mig som författare. Samtidigt hade jag ett barn som behövde mig väldigt mycket. Jag hade känslan av att behöva välja mellan två saker som båda krävde hundra procent av mig.

Så till följd av denna skevhet, eller motstridighet, uppfann hon en fantasivärld där folk skaffar barn på ett annat sätt och är förälder på ett annat sätt.

I Bärarna har en pandemi härjat i samhället, en smitta som bara sprids av män. Det har lett till att kvinnorna har avhumaniserat männen fullständigt, halva mänskligheten har främmandegjorts på grund av att de sprider sjukdom. Kvinnor och män lever sedan länge helt åtskilda.

– De flesta kvinnor har aldrig sett en man. Männen har mytologiserats till monster, precis som vi gör idag med de människor vi upplever som främmande, säger Jessica.

Brytningen mellan kvinnor och män har tydlig koppling till vår verklighet, och Jessica vill väcka tankar kring hur vi ser på det maskulina respektive det feminina.

– Mannen som individ är inte mer våldsam eller mindre empatisk eller mindre kapabel att ta hand om barn än kvinnor. Han har alla möjligheter att inte bli det som kallas för toxisk. Det maskulina innehåller inte mindre kärleksfullhet än det feminina. Vi måste tro att det toxiska är inlärt, en struktur. För om det är en struktur så kan vi bryta upp den. Det är något sorts centrum i boken: Vill man bryta upp eller vill man fortsätta att främmandegöra?

Pandemitema men ingen coronabok

Från början skulle boken ha kommit 2019, men den var svårskriven och samarbetet med förlaget haltade. Så lyckades Jessica hitta ett nytt samarbete med förlaget Romanus & Selling, och boken planerades till 2021. Våren 2020 var den relativt klar. Men så fick både Jessica och den nya förläggaren samma snilleblixt: Vad skulle hända om boken skrevs om från nutid till dåtid?

– Jag ägnade mig hårt i våras åt att skriva om den i imperfekt. Det öppnade upp för nya formmöjligheter, jag kunde göra en cirkelkomposition, jobba mer med tempot och gasa och bromsa på ett helt annat sätt.

Och så kom corona och tematiken i Bärarna blev än mer aktuell. Förlaget ville gärna få ut boken så fort som möjligt, och Jessica hade inget att invända mot detta.

– Inte på grund av corona, utan för att jag varit gravid med boken så fruktansvärt länge. Hela våren hade jag haft krystvärkar. Det skulle ha varit ännu värre att vänta längre, jag ville bara ut med den!

Pandemitemat till trots är Jessica tydlig med att boken inte är en coronabok; hon har inte ändrat någonting efter att corona kom.

– Möjligen har jag varit lite tydligare med att den påhittade smitta som finns i boken inte är corona. Ingen vet vilken sorts sjukdom det är, det är något vi aldrig har haft med att göra förut.

Samtidigt som boken nu ges ut i tryckt form släpps den i bägge digitala format. Ljudboken har Jessica själv läst in. Det är inte första gången, även Pojkarna blev inläst av författaren vilket gjorde att hon fick blodad tand och skrev en radionovell 2018 som hon begärde att få läsa in på egen hand.

– Jag älskar att läsa för andra. Och det finns en del nyord och påhittade begrepp i Bärarna som jag har stenkoll på. Dessutom ville jag att huvudkaraktären Nikki skulle ha min röst.

Bärarna ställer fler frågor än ger svar. Och det är precis det som kännetecknar en bok av Jessica Schiefauer.

– Min känsla när jag börjar bli färdig med en bok är inte att jag fått ett svar, men att jag har fått frid och flyttat ut frågorna utanför kroppen. Jag tycker själv om böcker som ställer massa frågor och som får mig att tänka, säger Jessica.

Fotnot: Denna intervju är hämtad ur Magasinet Boktugg, vår månadsguide till nya böcker.

Alla Jessica Schiefauers böcker