Producenten Kjell Andersson och rockstjärnan Ulf Lundells karriärer satt intimt ihop. I dag pratar de inte med varandra.
– Det är som en kärlekshistoria som har gått åt helvete, säger Andersson, som är aktuell med en självbiografi.

Några dagar före jul 1978 ringer telefonen hemma hos Kjell Andersson. Det är Ulf Lundell, som frågar vad han har för sig i helgen. Ingenting, förklarar Andersson. Och snart sitter han på ett nattåg mot Åre för att fira jul med Lundell, frun Barbro Zackrisson och deras två små barn.

Tidigare samma år hade han varit producent för Lundells album ”Nådens år” och nu fördjupas deras relation. Kjell Andersson har själv inte mycket till familj. Sedan han var 16 har han fått klara sig själv, och nu älskar han att komma in i värmen.

– Det kändes som att hitta hem, säger han.

Drygt 40 år senare får den ljusa episoden inleda Kjell Anderssons självbiografi Ingen går hel ur det här. Kapitlet heter ”Julafton i paradiset”.

Slagsmål i Köpenhamn

Samarbetet fortsätter. De spelar in ”Ripp rapp”, ”Längre inåt landet” och ”Kär och galen”. När Ulf Lundell går igenom sina kriser sover han på köksgolvet i Kjell Anderssons etta på Bondegatan. Eller ”Heartbreak Hotel” som Lundell kallar den.

Men vänskapen sätts snabbt på hårda prov. Efter framgångarna är det många som rycker i Lundell och säger sig kunna göra ett bättre jobb som producent. Alkoholproblemen växer och grälen blir fler. Inspelningen av ”Den vassa eggen” i Köpenhamn blir till en mardröm som kulminerar med att Andersson och Lundell nästan slåss. Efter det finns en spricka mellan dem som aldrig läker, enligt Andersson.

Relationen havererar fullständigt i början på 90-talet. 2008 återförenas de för att spela in ”Omaha”, men efteråt går Lundell ut i pressen och kallar inspelningen för den värsta han varit med om någonsin.

”Betytt så mycket”

Några fler försök till försoning kommer aldrig att ske, tror Andersson.

– Jag söker inte någon ny kontakt med honom. Det känns som att det har gått för många turer och om vi lappade ihop något skulle jag bara tänka att allt skulle spricka igen. Det är som en kärlekshistoria som har gått åt helvete. Det är synd. Han har betytt så mycket för mig. Men jag skulle inte kalla det någon sorg i dag, säger han.

Som producent och så kallad A&R på skivbolaget EMI var Kjell Andersson en gigant i svenskt musikliv. Han har arbetat med artister som Plura, Eldkvarn, Per Gessle, Gyllene Tider, Marie Fredriksson, Magnus Lindberg, Mauro Scocco och Lisa Ekdahl. För att nämna några.

Ändå har Ulf Lundell en särställning – både i hans liv och i den nästan 570 sidor långa självbiografin Ingen går hel ur det här.

– Jag fick en en stor tavla med alla Ulf Lundells guldskivor en gång. På min begravning så kommer någon att vifta med den och ropa, ”Stopp stopp! Den här ska också med ner i kistan”, säger han med ett snett leende.

”Dålig genetisk mix”

Kjell Andersson föddes 1951 och växte upp i ett arbetarhem i Södertälje. Senare skulle han få reda på att hans mamma blev våldtagen som 17-åring, och att hans pappa, som han aldrig träffat, avtjänat ett fängelsestraff för brottet.

I boken löper hans ofta mörka barndomshistorier parallellt med åren inom musikbranschen. Först var han tveksam inför att berätta. Men samtidigt tyckte han sig se kopplingar mellan sin barndom och hur han har varit som skivbolagsman – tuff och med omvittnat häftigt humör. Själv kallar han sin vrede för ”den svarta hunden”.

– Jag är ju ingen känd människa, vem fan skulle vara intresserad av det här? Men då fick jag förslaget att jag skulle stycka upp det i olika delar och stoppa in i boken. Det ger en bakgrund till varför jag är som jag är och förklarar en del av mina tankegångar. Jag är en dålig genetisk mix mellan min mor och min biologiske far, säger han.

TT: Det låter som att du är väldigt hård mot dig själv.
– Har man haft den typ av humör som jag har haft, då lär man sig att se på sig själv kritiskt. Jag kunde explodera. Det är behagligt att explodera, men sedan går det 20 sekunder och så får man en enorm baksmälla. Det är väl därför som jag har försökt att vara hård mot mig själv.

Text: Björn Berglund/TT