Linn Maria Wågberg har skrivit två självbiografiska böcker där hon berättar öppet om sin egen och familjens sorg efter en fruktansvärd olycka – och ett mirakel.
Livet blir inte alltid som vi tänkt. I dessa pandemitider kan man väl till och med konstatera att det ganska sällan blir precis som vi planerat och önskat. Jag tänker att det är i skillnaden mellan hur vi tänkt oss livet och hur det sedan blir som vår sorg och besvikelse uppstår.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
Min nya bok Ett sorgkantat mirakel (Libris) handlar om just den där skillnaden och sorgen över den. Berättelsen tar avstamp i den fruktansvärda olycka min son Leo råkade ut för när han 15 år gammal åkte på ett konfirmationsläger.
Han hamnade i iskallt vatten där han blev liggande i över två timmar. När han hittades var han kliniskt död och vid ankomst till sjukhus uppmättes hans kroppstemperatur till rekordlåga 14,5 grader. Efter sex timmars hjärtstillestånd lyckades man återigen få hans hjärta att slå och Leo överlevde mirakulöst. Men det är en sak att överleva – en helt annan att leva.
I boken skriver jag om vårt ”liv efter döden” som inte blev som det var tänkt. Hur sorg och besvikelse går hand i hand med glädje och tacksamhet. Jag delar också med mig av mina bästa råd om hur vi som är sorgkantade går vidare efter svårigheter och förluster.
Det är en speciell och känslig sak detta att skriva självbiografiskt och dessutom berätta så öppet om andra personer i sin närhet. Det har varit väldigt viktigt att Leo hela tiden fått vara en del av processen så att det jag berättar känns okej för honom. I ärlighetens namn har han varit måttligt intresserad av att läsa men har alltid varit tydlig med att han litar på mig och min omsorg om honom i skrivandet. Dessutom är vår gemensamma erfarenhet att allt blivit lättare genom att berätta. Att dela är att hela sig själv i någon mån. Och när jag får fina hälsningar från läsare som funnit tröst och hopp i det jag skriver så skänker det en mening till något sorgligt som annars varit så totalt och brutalt meningslöst.
Jag har även skrivit skönlitterära manus men jag märker att jag har ett väldigt stort behov av att skriva som det är. Det sanna och verkliga som jag själv är känslomässigt berörd av är jag långt mycket bättre på att beskriva och uttrycka. Ibland skojar jag om att min litterära genre inte är ”Feel Good” utan ”Feel Better”. Jag skriver självbiografiskt om hur sorg och besvikelse samsas med glädje och tacksamhet i tillvaron. Och syftet är att jag, mina nära och mina läsare ska må lite bättre. Genom att formulera tankar och känslor i svåra situationer bearbetar vi våra sorger. Dessutom ger det oss en ökad förståelse för oss själva och våra medmänniskor.
Min förhoppning är att det jag skriver ska hjälpa och trösta andra vars liv inte heller blev som det var tänkt. Vi är trots allt långt ifrån ensamma om att leva vidare i det som blev. Alla är vi sorgkantade på ett eller annat sätt.
Och sorg är inget vi går vidare från – sorg går vi vidare med.
Om gästbloggaren
Linn Maria Wågberg är född 1975 och kommer ursprungligen från Uppsala men är numera bosatt i Sollentuna utanför Stockholm tillsammans med barnen Leo, 20, Noel 17 och Stella, 12 samt barnens pappa Anders och hundarna Charlie och Milou. Linn är författare, föreläsare och sångerska och är även utbildad i sorg- och krishantering.
Ett sorgkantat mirakel (Libris) är en fristående uppföljare på debuten Himlen måste sakna en ängel (Norstedts).
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
