Den herrelösa hunden, den lortige afghanen – är det vad han har blivit? I sin nya ungdomsroman ger Annelie Drewsen röst åt en av de många ensamkommande ungdomar som efter år i Sverige nekats asyl och flytt till ett liv på gatan i Paris.
”En vit medelålders tant” kallar Annelie Drewsen, 40 år, sig själv. Ändå tycker hon sig förstå en ung kille från Afghanistan som efter sitt tredje nej från Migrationsverket kastas ner i mörkret.
Möt författarna som är mästare på Cliffhangers – i Boktugg Spänning!
– Jag tänker att det är ett slags skyldighet, och att skönlitteraturen är min metod. Både att läsa och skriva kräver inlevelse. Och de saker som jag inte förstår måste jag ta reda på mer om eller inte ta med alls.
– Rent mänsklig har vi mer gemensamt än vad som skiljer oss åt.
Flykten över Medelhavet ville hon dock inte skildra och livet före Sverige finns bara med som fragment. Hennes ungdomsroman, Prinsen av Porte de la Chapelle, är i stället en konsekvens av den ändrade svenska asylpolitik som Thord Eriksson skrev om i reportageboken Dom som stod kvar. Många historier behövs om detta, enligt Annelie Drewsen, som berättar skönlitterärt och inifrån sin fiktive huvudperson Salar. Bland alla människoöden som hon hade i bakhuvudet fanns killen som hade missat rätten till uppehållstillstånd i Sverige med en dag. Sina svenska gymnasiebetyg tog han emot på pdf i telefonen i ett franskt tält.
Skrivandet har bitvis varit tungt och när hon hörde den brittiska författaren Jeanette Winterson beskriva författarrollen som ett slags filter, kände hon igen sig.
– Man tar in väldigt mycket och destillerar det genom sig själv till en text. Ibland har jag inte orkat. Jag var också rädd för att det skulle bli för mycket svärta för att jag skulle kunna ge ut det här som en ungdomsbok, eller tvärtom – att det skulle bli för sentimentalt.
Gillat fredagsmyset
Sin skrivarstuga har hon på Järvafältet utanför Tensta. Fram till 2016 jobbade Annelie Drewsen, vid sidan av sitt skrivande, som lärare i svenska som andraspråk på Tensta gymnasium. Bland eleverna fanns ensamkommande ungdomar. Efter flera år i Sverige då de gått i skola, blivit upptagna i nya familjer och lärt sig uppskatta fredagsmyset fick några av dem till slut nej till svar på sina asylansökningar. De skulle tillbaka till Kabul.
– Jag var personligt berörd, jag drabbades av en ansvarskänsla, jag kände att jag måste berätta, men på vilket sätt? Det här var människor som stod mig nära, och inte bara ungdomarna själva utan också folk från det engagerade nätverket, lärare och familjer, som tänkte att ”så här kan det inte vara. Det måste vara något fel”.
Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga ensamkommande och Salars flykt från Sverige är nära att sluta på ett broräcke i Hamburg. Den räddande handen kommer från en lastbilschaufför som, ska det visa sig, kräver sex i gengäld.
Ny bok av Annelie Drewsen
Prinsen av Porte de la Chapelle
- Förlag: Rabén & Sjögren
- Format: Flexband
- Språk: Svenska
- Utgiven: 2021-01-22
- ISBN: 9789129729139
Stora råttor
När Salar så småningom hamnar i det uppmärksammade tältlägret i Porte de la Chapelle i norra Paris väcks han på natten av stora råttor i tältet, men får också en ny och äkta vän.
– Det är nog mycket värre än vad jag skriver i min bok, man kan liksom inte skriva hur jävligt som helst, det blir inte trovärdigt, säger Annelie Drewsen som besökte lägret i två omgångar och gjorde intervjuer, på svenska.
– I Sverige är det ”välkommen, här får du allt: skola och bostad” och sedan efter några år blir man utvisad. I Paris är det lite tvärtom. Där får man bara hjälp via frivilligorganisationer i början, men i slutändan får man stanna i högre utsträckning.
En kille i Paris tittade henne i ögonen och undrade om hon trodde att romanen skulle ändra något?
– Jag sade ”ärligt talat nej”. Men vi måste berätta och gestalta, och en bok kan påverka människor på djupet.
Fransk filmskola
I hennes roman står Salars svenska familj, den barska mamman Karin, och en svensk judoklubb, för ett livsavgörande ljus.
– När jag var i Paris undrade jag om jag hade överdrivit deras betydelse, om det blev för mycket? Men då pratade jag med en engagerad svensk kvinna som sade spontant att ”de saknar Sverige jättemycket, inte bara människor utan sådant som de lärt sig gilla – som fredagstacos”.
Dagen före den här intervjun har Annelie Drewsen fått veta att en ensamkommande från Sverige just har kommit in på en prestigefylld fransk filmskola – kanske kommer han att berätta sin egen historia?
Text: Erika Josefsson/TT
Fakta: Ensamkommande i Paris
Många ensamkommande ungdomar från Afghanistan som inte fått asyl i Sverige har tagit sig till Paris för att slippa bli skickade tillbaka till sina ursprungsländer. Någon exakt siffra på hur många de är finns inte. Men Sara Brachet, i föreningen Svensktalande flyktingars vänner i Frankrike, berättade för Dagens Nyheter i höstas att hon under åren haft kontakt med cirka 3 000 ”svensk-afghaner” i Paris.
Sara Brachet har också arbetat för Svenska kyrkan i Paris. Där har man dragit ner på engagemanget i de ensamkommande från Sverige, skriver Sändaren. Sedan pandemin är även det tidigare språkkaféet inställt.
Fakta: Annelie Drewsen
Född: 1980, uppvuxen i Spånga.
Bor: I Bromsten, Spånga.
Familj: Gift, två barn.
Sysselsättning: Författare och frilansjournalist. Jobbar också med skolelever från Rinkeby och Tensta som tar sig an Nobelpristagaren i litteratur i projektet Nobel i Rinkeby.
Böcker i urval: Parallellspråkiga bilderböckerna om Adam, barnboken ”Stella får ett syskon” och lättlästa ungdomsböcker om Amina.
Favoritförfattare: ”Astrid Lindgren, jag läste en distanskurs om Astrid Lindgrens författarskap i somras, det var helt underbart, hon är bäst. Och just nu Timothy Snyder.”
Framtidsplaner: ”Fortsätta att skriva om angelägna saker och möta läsare, om pandemin tillåter oss att göra det irl. Jag gör ganska många författarbesök i skolklasser och på bibliotek. Det är inte samma sak på skärm.”
Förslag på Nobelpristagare: Nuruddin Farah eller Nina Bouraoui.
99 % av Boktugg är gratis att läsa. Regelbunden läsare? Stötta oss gärna genom att swisha ett bidrag.
