För tio år sedan tog Åsa Leijon det första steget in i berättelsen som utspelas i debutboken ”Drunkna tyst”. Det är med viss sorg hon nu lämnar den litterära värld hon har skapat.

Hon visste att boken skulle handla om ett försvinnande – och att huvudpersonen skulle vara ett barn som väntade på att den försvunna skulle återvända. Ett öde landskap och en hund som sprang igenom det fanns också med.

Dessa fragment utgjorde startskottet till Åsa Leijons litterära debut, romanen Drunkna tyst. Men det skulle komma att ta omkring tio år innan hon skrev klart boken.

– Jag jobbar ju heltid och det har varit småbarnsår och mycket annat, så jag har inte haft så mycket tid att skriva, det tror jag är en starkt bidragande orsak. Och jag har kanske inte heller gett skrivandet den tid som behövs – eller som jag behöver i alla fall, konstaterar hon.

Skrivit sedan barndomen

Nu är barnen vuxna och Åsa Leijon har tagit chansen att fullfölja det hon påbörjade. Hon har egentligen skrivit ända sedan hon var liten. Först dagböcker och små berättelser, sedan noveller och längre texter. Hela tiden har det varit berättandet som har stått i centrum.

– Jag har liksom de här historierna i huvudet. ”Åh, det här vill jag berätta, det här vill jag skriva om!”, säger hon.

Men den klassiska drömmen om att ”bli författare” har hon egentligen aldrig haft. När Åsa Leijon bestämde sig för sin yrkesbana var det gymnasielärare hon valde att bli. I dag arbetar hon på Katedralskolan i Uppsala med svenska som undervisningsämne.

– Jag är van vid att undervisa, att hjälpa och stötta, men också att bedöma andra. Det är nyttigt för mig, kanske, att det blir ombytta roller nu, säger hon.

Egen litterär värld

Hon svarar eftertänksamt och omsorgsfullt på frågorna som ställs. Noggrannhet och omsorg präglar också hennes debutbok. Att läsa ”Drunkna tyst” är som att kliva in i en helt egen litterär värld, där avståndet mellan gårdarna i det lilla uppländska samhälle där huvudpersonen Minna bor, känns exakt så långt som det skulle ha varit i ”verkligheten”. Kyrkan, skolan, grustaget och ån ligger alla inom promenadavstånd även i läsarens huvud – och i den försvunna flickans rum står nagellacken uppradade i färgordning.

– Jag växte upp själv i en liknande miljö, även om det här är en helt påhittad berättelse. Men miljön ser jag väldigt klart framför mig. Miljön är viktig för berättelsen, tänker jag, den har en egen roll i historien.

Det har varit svårt även för förlaget att kategorisera ”Drunkna tyst”. Är det en deckare, en relationsroman eller en spänningsroman? Även om berättelsen innehåller inslag som påminner om en kriminalberättelse så handlar den först och främst om relationer mellan människor, menar Åsa Leijon.

– Jag läser gärna både deckare och spänningslitteratur, även om jag inte riktigt vet om det är vad jag har skrivit nu. Men jag tycker själv väldigt mycket om att läsa den typen av berättelser, mörka berättelser, som de Stina Jackson skriver, exempelvis.

Veta hur det luktar

Att berättelsen utspelas någonstans i Uppland under 1980-talet föll sig naturligt. Åsa Leijon sätter gärna in sina historier i miljöer som hon själv känner till.

– Jag brukar tänka lite så, att jag hittar på en historia och sedan får de här påhittade människorna flytta in i miljöer som jag känner till. Och jag har svårt att tänka mig att jag skulle kunna skriva på något annat sätt. Berättelser, alltså historier, går att hitta på, men miljöer är någonting annat, där kan jag känna att jag i alla fall behöver känna hur det känns, veta hur det luktar och hur det ser ut för att kunna beskriva.

Hon har levt med historien om Minna och hennes storasyster Jannica länge, utforskat relationerna mellan människorna i det idylliska lilla samhället som döljer mer hemligheter än man först anar. Men när boken väl var färdigskriven var det till slut dags att säga adjö till just det här litterära rummet.

– Det har varit svårt att ta farväl och inse att nu kan jag inte ändra något mer, nu kan det inte hända något mer med dem, utan nu är historien färdigberättad. Men det är en naturlig process — då får man försöka hitta andra berättelser att skriva i stället, säger Åsa Leijon.

Text: Sara Ullberg/TT