Hennes föräldrar överlevde nazisternas utrotningsläger – men förlorade sina familjer. Livet igenom har journalisten Margit Silberstein burit deras smärta. Nu skriver hon om hur Förintelsen fortsätter att sippra ned till nya generationer.
Ernst och Ili var ett kärlekspar i Transsylvanien, där de så småningom skulle ha gift sig i sällskap av sin stora släkt. Om inte ett krig och ett folkmord hade kommit emellan – hela deras familjer utplånades av nazisterna. Ili hamnade i koncentrationsläger medan Ernst tvångsarbetade i Sibirien.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
Flera år senare lyckades de återförenas i Norrköping, och först efter deras död berättar Margit Silberstein nu om dem, i boken Förintelsens barn.
– Många säger att det tjatas om Förintelsen, och att det var länge sedan. Men jag ville berätta hur Förintelsen påverkar också de överlevandes barn. Lägren befriades för många år sedan, men det är ett hål i mig och i mina barn också av saknad efter den stora familj vi kunde ha haft.
Livslånga skuldkänslor
Margit Silberstein föddes fem år efter andra världskriget och hennes mor talade ofta om den familj hon förlorat – av fyra systrar som hamnade i Bergen-Belsen dog tre, precis när lägret befriades.
Ett par år gammal frågade Margit Silberstein varför hon inte hade några släktingar, och trots att hennes mamma inte ville prata om koncentrationslägren berättade hon om sin familj, och det som hänt dem. Saknaden blev också Margits – som är döpt efter den syster som stod mamman närmast.
– Jag ville göra allt för att ersätta alla dem som inte fanns längre. Jag ville göra mina föräldrar glada, men jag kunde så klart inte vara i stället för alla som mördats, säger hon.
Föräldrarna hoppades att deras förlorade värld skulle återuppstå i barnen. Även om inga sådana krav någonsin uttalades har oket varit tungt, berättar Margit Silberstein, som har levt hela livet med skuldkänslorna över att inte räcka till. Ett kort tag i ungdomen insjuknade hon också i anorexia.
– Jag ville känna lidandet inpå skinnet. Att svälta, det var som det mamma hade gått igenom. Men jag förstod ganska tidigt att den skulden inte var sund.
Omvälvande upptäckt
Arbetet med boken har inneburit en omvälvande upptäckt för Margit Silberstein. Äntligen översatte hon de brev som pappan en gång skickade till Ili i Sverige, som länge låg nedpackade. De gav en helt ny förståelse av föräldrarnas betydelse för varandra, men också av hennes far.
– Det var väldigt stort. Pappa var inte en ordens man, han pratade aldrig om det som hade hänt. Han klarade inte det. Och han ville inte göra oss ledsna. Men i breven exploderar han av längtan, sorg och passion, säger en rörd Margit Silberstein.
Att berätta om föräldrarna har varit svårt: hon har försökt föra det judiska arvet vidare men samtidigt gå sin egen väg. Och föräldrarnas svarta hål kunde hon aldrig fylla, ansträngningarna till trots – sorgen kom ikapp dem.
– Så länge vi behövde dem, som barn gör, hade de något att leva för: att se till att vi hade det bra. Men sedan var det som att de tappade greppet, och började tänka på det som hade varit. Saknaden återkom.
Ögonöppnare
Margit Silberstein har alltid varit känslig för när man buntar ihop och dömer grupper av människor. Hon visar hur epitet som ”invandrare” lätt förminskar – hur det döljer människors värdighet.
Som politisk kommentator har hon varit försiktig med att framhäva sin person. Men hon är glad över att ha berättat om familjens kamp.
– Jag är ganska omtumlad och omskakad. Det känns overkligt, att jag har kommit ut med det här. Jag har kunnat formulera mig så att människor blir berörda, då känns det bra att jag gjorde det. En som läste sade att det var en ögonöppnare, att Förintelsen fortfarande lever vidare så starkt.
Text: Elin Swedenmark/TT
Ny bok av Margit Silberstein
Förintelsens barn
- Förlag: Albert Bonniers Förlag
- Format: Inbunden
- Språk: Svenska
- Utgiven: 2020-12-30
- ISBN: 9789100183417
Fakta: Margit Silberstein
Ålder: 70 år
Bor: Söder i Stockholm
Karriär: Har arbetat som journalist sedan mitten av 1970-talet och som politisk kommentator sedan 1990-talet, bland annat på Sveriges Radio och på Sveriges Television. Är också kolumnist, och frilansar fortfarande.
Gör nu: ”Har en krönika i ’God morgon världen’. Och jag tänker fundera lite på vad jag skulle kunna göra mer nu. Jag vill jobba.”
Familj: ”Mina älskade söner Markus och Joel, min bror och hans familj.”
Läser nu: ”Jag har läst väldigt mycket den här tiden och börjat lyssna på ljudböcker. ’Renegater’ och Lydia Sandgrens ’Samlade verk’ som jag blev helt förhäxad av, och nu har jag precis beställt två böcker av en judisk författare som heter Lion Feuchtwanger.”
Om relationen till brodern Willy: ”Den är bådas räddning. Det finns alltid någon i livet som finns där. Jag har goda vänner men att kunna varandras historia är något extra.”
Jobbar du i bokbranschen? Läs Analysbrevet och prenumerera!
