Strålkastarljuset som Nobelpriset i litteratur förde med sig var för starkt för Louise Glück. I sin Nobelföreläsning sjunger poeten den förtroliga diktens lov, där läsaren är medskapare. Kollektivets beröm tycker hon känns hotfullt.

I barndomen framstod ärofyllda tävlingar som naturliga för Louise Glück – myterna som var hennes första läsning var fulla av dem. I gästrummet hemma hos hennes mormor i Cedarhurst, ett litet samhälle på Long Islands sydkust i USA, försökte hon själv att kora världens bästa dikt – en utmärkelse hon höll för den allra finaste. Hon valde mellan Blakes ”The little black boy” och Stephen Fosters ”Swanee River”.

Senare säger hon sig ha förstått faran med ett hierarkiskt tänkande. Och när Louise Glück själv tilldelades det finaste av litterära pris drabbades hon av ett slags panik. ”Ljuset var för starkt. Skalan för stor”, berättar hon i sin Nobelföreläsning, som hon själv inte framför, men som publiceras på Akademiens hemsida.

– De bland oss som skriver böcker förmodas vilja nå ut till många. Men vissa poeter betraktar inte detta att nå ut till många ur ett rumsligt perspektiv, som i den fyllda salongen. De betraktar det temporalt, som att nå ut till många i tur och ordning, över tid, in i framtiden, men på ett grundläggande plan kommer alltid dessa läsare en åt gången, en efter en, skriver hon.

Värdesätter förtrolighet

Det blev ingen resa till Sverige för Louise Glück, och trots att hon inte reser mycket hade hon gärna gjort sig besväret just denna gång, berättade hon för TT timmarna efter att priset tillkännagavs. Hennes Nobelföreläsning hålls alltså inte på plats. Men Nobelpristagaren bjuder ändå in till en förståelse av hennes relation till dikten – och den går hand i hand med hennes sätt att skygga från offentligheten.

Det är intimiteten Louise Glück talar varmast om. De dikter hon i hela sitt liv har dragits starkast till är valda i förtrolighet eller maskopi, där läsarens bidrag är avgörande och där hon kan vara mottagare av ett förtroende eller en protest.

Just en sådan upplevelse gav Emily Dickinson, som hon läst med stor passion. ”Jag är ingen”, skriver Dickinson. ”Är du ingen med?”, läste Glück, och kände sig som en ”följeslagare i osynlighet”. I den typen av konst hon dras till är kollektivets röst eller kritik farlig. Den känslan menar hon också är ett framträdande tema hos Dickinson.

– Det osäkra i ett intimt tilltal ökar dess makt och makten hos läsaren, genom vars medverkan rösten uppmuntras i sin enträgna vädjan eller tillit. Vad händer med en poet av den här sorten när det kollektiva, istället för att tydligt förskjuta eller ignorera honom eller henne, applåderar och upphöjer?

Misstror offentligheten

En sådan poet känner sig då hotad, utmanövrerad, enligt Glück, som förtydligar att det inte är Dickinsons inflytande över tonåringar hon syftar på.

– Jag talar om ett sinnelag som misstror offentligheten eller ser det som en plats där generaliseringar utplånar precision, där halvsanningar ersätter uppriktighet och brännande avslöjanden, säger hon, och förtydligar därmed det svar hon har gett till medier när hon har avböjt intervjuer.

De poeter hon genom livet har fortsatt att återvända till är de ”intima, förförande, ofta förstulna eller hemliga”. Louise Glück tycker om känslan av att det dikten uttrycker är oumbärligt och privat. Själv såg hon också sin tävling i barndomen som en förlängning av det intima förhållandet mellan läsare och poet. Offentliga hedersbetygelser är dock något annat, slår hon fast.

Trots paniken som drabbade henne tror Louise Glück att Svenska Akademien valde att hedra den förtroliga, personliga rösten hos henne, ”en röst som offentliga yttranden ibland kan förstärka eller förlänga, men aldrig ersätta”.

Text: Elin Swedenmark/TT