Författaren och egenutgivaren Kristine Lorentzson berättar om en B-plan hon formulerade som 23-åring och hur hon fått användning för den genom livet.
När jag var 23 år tänkte jag att det är bra att ha en yrkesmässig plan B om livet skiter sig. Min B-plan var att bli författare. Ett yrke jag kunde ha även om det värsta drabbade mig. Det jag hade i åtanke var en olycka, antagligen med bil, som skulle leda till att jag hamnade i rullstol. Att inte kunna gå var det mest skrämmande jag kunde tänka mig vid 23 års ålder och det som skulle göra att mitt arbetsliv tvärt tog slut.
Stödprenumeration. Boktugg Mini (från 10,42 kr/mån) ger tillgång till vissa premiumartiklar.
Idag är jag 49 år och kan se tillbaka på ett liv med ett brett spektra av yrken på flera arbetsplatser. Jag har till exempel varit utredare, informatör, verksamhetsutvecklare och projektledare. Alla arbeten har skett bakom ett skrivbord och alla hade varit möjliga även om jag skulle ha suttit i rullstol. Men det visade det sig att min plan B behövdes.
Tre gånger har livet skitit sig, och tre gånger har jag använt mig av min plan B. De kriserna har varit av skiftande slag. Kris ett har drabbat många andra och kris två har varit mer av det unika slaget. Kris tre känner vi alla till.
Första gången livet tog stopp var när våra två söner var 2 och 4 år gamla. Inte helt ovanligt hade den yngste nattskräck. Han skrek varje natt. Jag jobbade deltid, men hade lika mycket att göra som på en heltid. När sonen skrek låg jag vaken. Efter en tid utan tillräckligt med sömn bröt jag ihop. Jag var tvungen att stanna upp och använde mig av plan B. Jag skrev färdigt ett tidigare påbörjat manus och släppte min första roman som egenutgivare.
Andra gången var händelsen av större art och definitivt inte något som drabbar gemene man. Vår äldste son blev hjärtsjuk och var inlagd nästan ett år på sjukhus. Först när han var tillräckligt frisk med sitt nya hjärta kunde vi lämna det instängda sjukhuslivet. Under sjukhusvistelsen tog jag åter till min plan B. Jag sade upp mig från ett fast jobb och startade eget som författare och föreläsare. Jag skrev en roman om det vi varit med om och började på ännu ett manus.
Sedan sket det sig för tredje gången. Denna gång drabbades inte bara vi, utan alla. Pandemin är vid det här laget välkänd och behöver ingen närmare förklaring.
När jag var 23 år trodde jag att om livet skiter sig drabbar det bara mig. Nu vet jag bättre. Kriser kommer utifrån; ett barn som skriker sig igenom nätterna, en son som blir hjärtsjuk och får ett nytt hjärta, en pandemi som lamslår ett samhälle. Att livet skiter sig kan jag inte påverka, inte förebygga, inte förändra. Ingen kan tvinga ett barn att sluta ha nattskräck eller skydda ett barn från sjukdom. Det går inte heller att ensam stoppa en pandemi. Jag kan bara åka med. Försöka mildra och följa de råd som finns att tillgå. Men att ha en plan B har gjort att jag kan se ljuset i tunneln. Att skriva när allt känns nattsvart hjälper mig att härda ut. Att skriva av mig oro och rädsla gör att framtiden känns hoppfull. Skrivandet är det som finns kvar oavsett vad som händer. Det har inte någon kris kunnat ta ifrån mig. Även om jag på ett sätt var naiv när jag var 23 år, valde jag en mycket bra B-plan. Jag skriver, alltså lever jag.
Om gästbloggaren
Kristine Lorentzson är författare och egenutgivare med två utgivna romaner (Det du aldrig sa och Nästan alla dagar grät jag) och ger ut sin tredje 2021. Hon bor i Växjö med sin man och de två sönerna, som idag mår alldeles utmärkt. Hon skriver på fler romaner och fortsätter hålla fast vid plan B.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
