Söndagstuggare: Cyril Hellman om poesi och starka känslor

Poeten Cyril Hellman berättar om sin relation till poesi och vilka poeter som har inspirerat honom genom åren.

En dikt säger mer än tusen ord fick jag lära mig i grundskolan. Det är en klyscha och jag vet inte om det stämmer men en klyscha blir inte en klyscha för inte. Det var inte så att jag på den tiden skrev dikter men till skillnad mot mina vänner läste jag och skrev periodvis dagbok och små noveller. Det föll på min lott att i de rock- och punkband jag spelade blev jag textförfattaren. I sena tonåren hade litteraturintresset tagit över så pass att musiken bara var en bisyssla för mig. Jag skrev på romaner och noveller men när jag var 20 år föddes min dotter. Jag vet inte varför, ska försöka röna ut det i den här texten, men vid starka känslor: födsel, död, kärleksförklaringar, förlust, sorg är det poesin vi tyr oss till. Jag kände för första gången någon sorts villkorslös kärlek till och från min dotter och skrev ner saker som liknade poesi och någon såg det och tog det till ett förlag och jag debuterade skönlitterärt 1994 i en antologi med nya poeter.

Jag läste historia på universitet, arbetade med en historietidning och var inne mycket på antiken, medeltiden och renässansen. Ifråga om litteratur var det framför allt renässansens poeter jag drogs till. Dante, Petrarca, Shakespeare och så klart rövaren Francois Villon. Och ingen verkade i början av nittiotalet längre skriva på versmått. Inspirerad av Bellman ville jag blanda högt och lågt och skrev sonetter om sådant jag såg och upplevde: dekadens. Men när Lotta Olsson debuterade med lysande diktsamlingen Skuggor och speglingar om kvinnors utsatthet och ätstörningar i mitten av 90-talet tänkte jag att det nog inte fanns utrymme för två sonett-skrivare. Jag fokuserade på romaner, noveller och för försörjning: journalistik.

Ifråga om min relation till poesi började jag röra mig några århundranden framåt i tiden till romantiken. I poeter som Keats, Byron, Shelley och Baudelaire fann jag poeter som levde som dekadenta rockstjärnor vilket var nog så tilltalande och fascinerande. Men som konstnärer kunde de också fånga något oerhört upphöjt vackert, som Keats i Ode to a Grecian Urn. I dikten låter Keats urnan symbolisera all framtida skönhet och på det andra planet hans älskade:

When old age shall this generation waste,

                Thou shalt remain, in midst of other woe

Than ours, a friend to man, to whom thou say’st,

         ”Beauty is truth, truth beauty,—that is all

                Ye know on earth, and all ye need to know.”

Och apropå rockstjärnor. Långt in i vuxenlivet var rockmusik fortfarande bland det viktigaste.

Rimbaud var själva sinnebilden av en rockstjärna trots att han var poet. Jag menar att bara fotografiet av Étienne Carjat på honom som 17-åring i Paris: smutsig, med slipsen på sned, självmedveten stirrandes snett ut ur bilden gör honom till världens första rockstjärna. (Det skulle dröja över sextio år innan ett porträtt togs som matchade det fotot, jag tänker på bilden av den unge bluesmannen Robert Johnson med cigaretten.)

Länge bar jag med mig Rimbauds samlade dikter på engelska och franska i jordens alla hörn. Som en talisman. Lika mycket för att titta på bilden av honom som att läsa den målande, symbolistiska poesin vilken skrev om kartan för poesin – varför vi måste se honom som den moderna poesins viktigaste författare.

Friheten hos beatniks, livet som skildrades liksom sättet det skrevs på i någon form av febrig blankvers tilltalade mig, även om det var nog bara Gregory Corso och hans efterföljare Bob Dylan som jag föll för. Något liknande i Sverige, av samma kvalitet, som gjort det lika bra har jag inte funnit, närmast då den i Danmark med punken förknippade Michael Strunge. Hos honom ser man också stora influenser från en annan av mina idoler David Bowie vars texter, sällan självutlämnande, inte har några likheter med Dylan mer än det målande, symbolistiska som åtminstone den förra influerades av från Rimbaud. Men Bowie utvecklade sin cut up-teknik från en annan beatnik: William S. Burroughs.

I populärmusiken var det framför allt Lou Reed och Leonard Cohen jag allt sedan barndomen imponerades av. Deras stringens var på en annan nivå än övriga artisters vilket nog förklaras av att de började som skolade poeter. Och även när Lou Reed var som mörkast var det vackert. Så som poesi ska vara.

Olle Ljungström som jag ser som en svensk dadaistisk poet i nivå med Kurt Schwitters brukade säga till mig att i ”popmusik får du vara banal”. Han är spot on där. Vissa grejer av honom själv eller Joakim Thåström – de samtida, svenska artister som jag anser är överlägsna sina inhemska kollegor – går att läsa det mesta av på papper, men inte allt. Vissa texter blir bara storslaget när de sjunger orden, när deras röster ger orden dess tyngd. Håkan Hellström? Han bara stjäl, inklusive av mig. Som Ezra Pounds vän Donald Hall skrev i sin långa essä Samtal med Pound finns det för många sådana lallare verksamma inom poesin. Poesin som form inbjuder till dilettanter. Men man känner att det är fake. Jag själv gjorde det i min första diktsamling Liten Vinge, men då högst medvetet och öppet som en hyllning till mina idoler som illustrerades av Olle Ljungströms ”Sgt Pepper-liknande” omslagsmålning. Stig som är min största och bästa kritiker kallade den föraktfullt för ”rockpoesi” och den är väl det. Om Olle Ljungström bör väl tilläggas att han kunde också vara precis i sin diktning som i vackra skilsmässolåtarna Att vi älskar och Gå aldrig din väg.

Som jag skrev i inledningen, många söker sig till poesin i svåra stunder.

I sorg och kärlek.

Kärleken är ensam.

Sorgen är ensam.

Ifråga om mitt eget skrivande har jag ifråga mitt romanskrivande i princip bara påverkats av manliga författare. Ifråga om hur jag skriver poesi är det tvärtom, nästan uteslutande kvinnor.

Anna Achmatova, Karin Boye, Sonja Åkesson, Märtha Tikkanen och Sylvia Plath. Det är det sakliga, raka och slagkraftiga hos dem som påverkat mig. Men jag älskar också det upphöjda, närmst gudomligt religiösa hos Emily Dickinson och Edith Södergran.

Dikten är något upphöjt från Gud, som Stig Larsson säger. Men också som ett bud, från Gud eller någon du känt eller älskat eller som vårdat dig. Att såväl skriva som läsa poesi blir som min vän Hawaii säger i min dokumentärroman Mitt mörka hjärta – gangstern och reportern ”lika talkin’ to someone”. Framför allt använder vi dikten vid tre ceremoniella, andliga närmast, tillfällen. När liv ställs på sin spets. Jag själv The Indian to his Love av Yeats på mitt bröllop:

Here we will moor our lonely ship

And wander ever with woven hands,

Murmuring softly lip to lip,

Along the grass, along the sands,

Murmuring how far away are the unquiet lands:

How we alone of mortals are

Hid under quiet boughs apart,

While our love grows an Indian star,

A meteor of the burning heart,

One with the tide that gleams, the wings that gleam and dart.

Dylans Forever young och Lennons Beautiful boy (vid min sons dop) och nu skrev jag alltså min senaste diktsamling Allt går i bitar till min förlorade dotter som fick sitt namn efter en av mina favoritpoeter Lorca. Den är skriven i sorg och förtvivlan. Med mitt blod. Men den är också en hyllning till det som skulle vara livet.

Cyril Hellman

Hellman debuterade som författare 2005 med romanen Gå Johnny, gå, gå (nyutgåva 2019) och som poet 2013 med Liten vinge. Nu är han aktuell med sin andra diktsamling Allt går i bitar – en flödande sorgedikt i tre delar om att överleva och sörja något av det värsta som kan hända, att förlora ett barn.