Hanna Rajs Lara rimmar – om arvet, stor kärlek, tsunami och sorg. Läsaren blir också varse den judiska gruppens utsatthet här och nu. Eller som hon själv formulerar det: “bara en goy e förvånad”.

Vakter står utanför “gogan”. Hotet från en pågående nazistdemonstration hänger tungt i luften och flickvännen vill att diktjaget ska gömma Davidsstjärnan under tröjan när de går på stan.

Hennes judiska vänner känner igen sig i rädslan som dikterna skildrar, berättar Hanna Rajs Lara, men “journalist e förvånad”. Även om få missade terrordådet mot synagogan i Köpenhamn 2015 är den vardagliga otryggheten kanske inte lika uppenbar för den som är goj – ickejudisk.

På det judiska sommarkollo som hon skriver om får alla ledare en genomgång i vad som ska göras i händelse av ett attentat.

– Det är liksom en självklar del av det judiska. När man ordnar kollo, kulturprogram, gudstjänster eller vad det nu kan vara är det självklart. Jag tänker på de här barnen som går på judisk skola – jag har inte gjort det själv – från att de går på dagis går de genom en sluss med vakter när de ska dit. Det blir verkligen normaliserat.

– När man tar ett steg tillbaka och kollar på det är det ju helt sjukt.

Galghumoristiskt

Hanna Rajs Lara rimmar galghumoristiskt om antisemitiska stereotyper. Hon skriver dikt om arvet efter Förintelsen och om morfars bror, den 11-årige poeten som blev ihjälgasad i Belgrad. Men samtidigt skildrar hon också det andra: att tillhöra en varm judisk gemenskap, en stark kärlek till morföräldrarna, till högtiderna och maträtterna.

“Tänk om vi levde i en värld som kände oss för det vi har gjort” skriver hon – “och inte för det som gjorts mot oss”.

– För mig är det mer naturligt att skriva om chanukka än jul, men det skulle var väldigt sorgligt om det enda jag kunde prata om när det gäller min judiska identitet eller historia eller whatever bara skulle vara Förintelsen eller antisemitism.

Nya “Under månen” är hennes tredje diktsamling på knappt tre år. Ett slags “slampoesi” skrev kritikern Anna Hallberg träffande i en hyllande recension. Men Hanna Rajs Lara har aldrig hållit på med “poetry slam”. Däremot hör hon de rytmiska dikterna i huvudet innan hon skriver ner dem.

– Jag kan verkligen inte rappa, hade jag kunnat hade jag gjort det – det finns nog mycket mer pengar i det. Men jag gillar att läsa upp.

Debutdiktsamlingen “Armarna” från 2018 blev nominerad till Borås Tidnings debutantpris och var skriven i sammanhållande sviter – formmässigt påverkade av tiden på Biskops Arnös Författarskola där Hanna Rajs Lara började direkt efter gymnasiet. I “Under månen” skriver hon i stället dikter med titel, rim och muntliga uttryck.

– Om man tillhör något slags internetgeneration får man ju parallellt med skolan en annan utbildning i hur man skriver. Det finns ett språk som är ett slags internetspråk och det är närmare den röst jag har både när jag pratar och tänker. När jag skriver ligger det ganska nära hur jag pratar.

Vän i Vårberg

Innehållsmässigt handlar det om stora händelser i hennes 29-åriga liv. Saknaden och sorgen efter en vän i Vårberg som dog ung, tsunamin i Thailand, men också den omstörtande kärleken till hennes fru, även första gången de ligger med varandra på golvet. Innan diktsamlingen gavs ut var hon så nervös att hon lekte med tanken att be förläggaren dra tillbaka den.

– Jag tror att jag lätt kan berätta precis allt om mitt liv för någon som jag precis träffat. Och så måste jag nog vara för att kunna skriva om just de saker som jag skriver om, det har att göra med hur jag är – lite gränslös. Det är inte alla som är bekväma med det såklart – och det är inte alla i mitt liv som är bekväma med det.

Kärlekslycka

Kärleken ges stor plats – både i dikterna om hennes eget liv – och i den avslutande dikten om hur morföräldrarna, efter att båda ha överlevt nazisterna och Förintelsen – träffas på ett sommarläger för judiska ungdomar i Istrien. Just lycklig kärlek var ett tema som hon först trodde att det inte gick att skriva om.

– Men det visade sig inte stämma. Och folk gör ju det hela tiden.

Inte heller det judiska var till en början självklart.

– Jag tror att jag tänkte att jag inte kunde skriva om saker som var viktiga för mig, till exempel att tillhöra en minoritet. Men det är en självklar del av mitt liv och av mitt skrivande. Till slut har jag fattat det.

Text: Erika Josefsson/TT