Eira Sjödin, en gång epa-traktorägare, nu polis i en hembygd som hårt prövar hennes lojalitet. Kring henne väver Tove Alsterdal sin första deckarserie som utspelas i ett nutida Ådalen ”med fantomsmärtor”.

Tove Alsterdal ville ”skriva platsen”, perspektivet skulle vara inifrån och verklighetsnära. I Rotvälta, nyligen nominerad till Årets bästa kriminalroman, gör hennes Eira trafikkontroller och funderar över om mannen som hon just stoppat är ett gammalt hångel eller inte.

– Det största jobbet är att skriva sig bortom klichéerna. Jag ville absolut inte göra det till ett problem att vara kvinnlig polis, det är inte min bild av hur det är, säger Alsterdal vars skildring av Eiras kärleksliv påminner om Karin Smirnoffs Jana Kippo-trilogi.

– Kanske är det lätt att tro att det har varit mer sexualmoralistiskt på landsbygden, men min erfarenhet är precis tvärtom. Mina kusiner var mycket djärvare än jag.

”Senaste solnedgången”

Själv växte hon upp i Jakobsberg utanför Stockholm. För snart 20 år sedan köpte hon dock ett hus i Ådalen tillsammans med exmaken. Tove Alsterdal tar fram telefonen och visar bilden på sin senaste solnedgång över den granskogskantade Ångermanälven.

– Det är så vansinnigt vackert. Kramfors kommun brukar tävla med en annan by i Norrland om att ha de billigaste husen. Vi skippade en garderob i Stockholm och köpte detta.

Rötter i Tornedalen

Sitt eget norrländska ursprung har hon dock i Tornedalen, 60 mil därifrån. Där växte hennes mamma upp och dit åker Tove Alsterdal fortfarande med sina döttrar. Det är något helt annat än Ådalen tillstår hon, men därifrån har hon sina egna erfarenheter av att tillhöra ett lokalt sammanhang som sträcker sig flera generationer tillbaka.

Fram tills nu har hon använt deckarintrigerna för att skildra historiska skeenden så som juntan i Argentina och sudettyskarna i Centraleuropa. I ”Rotvälta” däremot stannar hon för första gången i Sverige och i ett nutida Ådalen där den träindustriella storhetstiden lever kvar som ett slags fantomsmärtor i folksjälen, enligt Alsterdal.

– Det tyckte jag var spännande att gestalta. Det finns så många berättelser i det här landskapet, ruinerna efter det moderna Sverige är så tydliga, i Stockholm försvinner de så lätt.

Som trogen kompisläsare har hon Liza Marklund som hon lärde känna när de gick journalistutbildningen på Kalix Folkhögskola. De läser fortfarande varandras manus, om än inte alls lika mycket på djupet som tidigare.

Länge tänkte hon på hur hon skulle förhålla sig till skotten i Ådalen 1931, då militären sköt ner strejkande industriarbetare. En av de 5 döda var den 20-åriga åskådaren Eira Söderberg, som träffades av en rikoschett. När Tove Alsterdal döpte sin polis efter henne kunde hon också frigöra sig själv – och Ådalen – ur historiens grepp.

– I den här trakten gestaltar man så mycket bara genom att ha en polis som huvudperson. Det kan finnas en ensam polisbil från Härnösand upp till Junsele, det är en sträcka på 20 mil, och en bild av glesbygdens villkor.

Dement mamma

Eira har flyttat hem för att ta hand om sin dementa mamma. Till skillnad från sin poliskollega August från Stockholm slits hon mellan utredningsarbetet och lojaliteter från förr. Det mord som uppdagas visar sig ha trådar långt tillbaka i tiden och till ett annat mord som Eira själv lajvade med barbiedockorna som nioåring. Den 14-årige pojke som erkände sig skyldig återvänder som vuxen till en bygd där han betraktas som ett monster.

En bärande frågeställning genom boken är vilka återverkningar ett grovt sexuellt brott i ungdomen kan få på en människas hela liv.

– Jag skriver inte om sexuella övergrepp, men om bearbetningen av dem. Går det att någonsin bli fri från något sådant? Kan man sona ett sådant brott även om man suttit av sitt straff?

Text: Erika Josefsson/TT