Läkaren Elisabeth Hultcrantz har personligen engagerat sig i många apatiska barns flyktingöde. Hon vill återinföra den idag förlorade humaniteten i asylprocessen.
År 2008 var Elisabeth Hultcrantz på ett seminarium där hon råkade höra ett samtal mellan två kvinnor. De skulle efter seminariet åka iväg till en apatisk flicka som var gömd för myndigheterna.
– Jag blev nyfiken och frågade om jag fick följa med. Upplevelsen när jag träffade barnet och satt vid sängkanten och iakttog henne påverkade mig för resten av mitt liv. Det här första barnet och hennes familj följde jag som medmänniska långt efter att hon blivit frisk och det lärde mig mycket, säger Elisabeth.
Idag är Elisabeth H. pensionerad från ett yrkesliv som läkare, men ett par år innan pensionen började hon engagera sig i organisationen Läkare i Världen. Där fick hon i uppdrag att undersöka och skriva läkarintyg för apatiska barn som Migrationsverket kunde förstå och sedan använda för att fatta beslut i asylärenden.
Elisabeth H. berättar att alla de barn hon har mött har insjuknat när de förlorat hoppet. De har först blivit traumatiserade på olika sätt i sitt hemland, eller fått bevittna sådant som deras föräldrar utsatts för och som de inte kunnat hjälpa. Familjerna kommer sedan till Sverige för att få trygghet, framförallt för sina barns skull, men här blir de misstänkliggjorda.
Barnen, som snabbt lärt sig svenska, är med på mötena på Migrationsverket. De förstår samtalet och de frågor som misstänkliggör föräldrarna innan föräldrarna fått det tolkat för sig. Avslagsbreven kommer sedan hem, de är på svenska och det är barnen som ofta får översätta för föräldrarna.
– Barnet hamnar då i ett chocktillstånd och blir som paralyserad. Då kan det inte äta, så föräldrarna försöker mata, vilket inte går. Efter ett par ångestfyllda dagar utan mat och dryck sjunker barnet in i dvala. Blicken försvinner och barnet är okontaktbart. Föräldrarna blir livrädda och åker in till sjukhuset. Men där tar man tyvärr inte hand om barnets och familjens underliggande ångest och rädsla utan koncentrerar sig på den kroppsliga behandlingen med vätska och sondmatning. Föräldrarna lär sig att mata sitt barn genom sonden och hur de ska ge rörelseterapi för att inte barnets kropp ska ta skada. Redan efter några dagar skickas man hem för vård i hemmet.
Hösten 2019 när två unga vuxna uppmärksammades i media för att de som barn tvingats spela apatiska kom tanken att skriva ner några av de barns historia som Elisabeth Hultcrantz själv varit engagerad i. Detta för att ge röst åt det stora antal unga människor som idag helst vill glömma ett svårt förflutet och inte orkar att ånyo bli misstänkliggjorda.
Om dessa vore svenska barn...
- Förlag: Vulkan
- Format: Storpocket
- Språk: Svenska
- Utgiven: 2020-09-15
- ISBN: 9789189219526
Skrivandet ledde slutligen till debattboken Om dessa vore svenska barn… Boken består av cirka 15 olika berättelser med utgångspunkt i flyktingärenden som alla av olika anledningar initialt har nekats uppehållsrätt i landet. Genom dessa vill Elisabeth peka på olika aspekter i själva asylprocessen som ibland har varit skälet till att familjen har kommit just till Sverige och i andra att det blivit avslag för att man helt enkelt vetat för lite om familjens bakgrund och därför inte trott på deras historia.
I boken är alla personer avidentifierade och Elisabeth Hultcrantz har använt viss litterär frihet i att väva ihop detaljer från flera olika familjer.
– I flera fall har det hela fått en lycklig utgång och i andra är utgången ännu oviss. Förändringen i asylrätten som sedan 2016 nu har blivit politik tas också upp. Pågående fall belyses ej på grund av integritetsaspekter, säger Elisabeth H. och fortsätter:
– Jag förundras över att beslutsfattare som aldrig har sett de här barnen sitter och fattar beslut på pappersgrund. De verkar ha blivit påverkade av den senaste debatten. Av flera hundra har två individer tvingats spela apatiska, och hur stor genomslagskraft har inte det fått? Någon måste stå upp för dem som inte vågar att ställa sig upp och säga hur det verkligen var.
I boken skildrar hon även vad som har påverkat henne att över huvud taget arbeta med det här.
– Min brors död då jag var fyra och han åtta år har påverkat mig mycket. Kanske mest för hur det hanterades, eller rättare sagt inte hanterades efteråt, utan blev en sorg som aldrig förlöstes. Jag skriver om detta i boken. Det påverkade mitt yrkesval. Barn ska inte dö och inte ligga apatiska i uppgivenhetssyndrom heller, säger Elisabeth H.
– I mitt skrivande vill jag måla upp en scen med så få ord som möjligt och beskriva ett skeende så att läsaren själv ska förstå vad folk känner och hur de reagerar utan att jag ska behöva skriva ut det i ord.
Vad tycker du saknas i Sveriges flyktingpolitik idag?
– Vi måste få tillbaka mer humanitära bedömningar och beslut. De flesta personer jag skriver om var sjuka före 2016, och då fick merparten uppehållstillstånd. De har tillfrisknat och deras integrering har fungerat. Men sedan vi 2016 fick den temporära lagen, som kanske blir permanent, så ligger barnen bara här år efter år. Det är inte bra, för inom sjukvården är behandlingen upplagd för att det ska vara ett kortvarigt tillstånd. Tar vi bort stressen och ger barnen trygghet kan de bli friska igen, men om inte tryggheten ges måste man ge dem någon annan behandling.
Om dessa var svenska barn skulle man inte låta dem ligga hemma i åratal, menar hon, vilket även är vad titeln anspelar på.
– Jag vill se en ökad förståelse för de här ungdomarna och jag vill vara en röst för dem som inte själv kan förklara sin situation, säger Elisabeth, som i nästa bok planerar att skriva om de barn som nu väntar på deportation.
Om författaren
Elisabeth Hultcrantz bor i Uppsala, med man och hund. Under en lång akademisk karriär som ÖNH-läkare har hon även skrivit noveller med avstamp i barndomen och i aktuella livssituationer, vilka publicerats och givit mersmak. Om dessa vore svenska barn… utgiven 2020 är ett inlägg i flyktingdebatten för att ge röst åt dem som själva inte kan försvara sig.
Om dessa vore svenska barn...
| Författare | |
|---|---|
| Medverkande | |
| Förlag | Vulkan |
| Genre | Samhälle, politik och debatt |
| Format | Storpocket |
| Språk | Svenska |
| Antal sidor | 171 |
| Vikt | 0 |
| Utgiven | 2020-09-15 |
| SAB | Ohdfb-c |
| ISBN | 9789189219526 |
Den här boken vittnar om några människors flyktingöden. Om barn som insjuknat i uppgivenhetssyndrom eller ”apati”, som det tidigare kallades.
Familjernas livshistoria är sedd genom läkaren Elisabeth Hultcrantz ögon och ger också en bild av hennes syn på medmänsklighet och rådande ”flyktingpolitik”.
Författaren ger glimtar från sin egen uppväxt i en prästgård där hon fått sin människosyn med de händelser som kommit att påverka både hennes yrkesval och hennes nuvarande verksamhet.
Trots att temat är svårt, finns det en livsbejakande och hoppingivande ton i skildringarna av barnen och familjerna och de människor som på olika sätt har givit dem sitt stöd.
Betydelsen av personligt engagemang understryks. Det personliga mötet, både i vården och samhället, som betyder att ”se och bli sedd”, har lett till att barn tillfrisknat och till en ny väg framåt.
Men personligt engagemang räcker inte: Elisabeth Hultcrantz vill att Sverige ska behålla sitt goda rykte som ett humant land, där särskilt barnens rätt respekteras. Barnkonventionen, nu lag, måste tillämpas och inte enbart vara en pappersprodukt! Hon understryker vikten av att den utlänningslag som planeras till 2021 fortfarande innehåller den ”humanitära paragrafen”, som då också måste tillämpas i praxis.
