Stina Ekblads bok “Här brusar strömmen förbi” är inte bara en självbiografi, utan också en hyllningssång till poesin.
– När jag skrev helt ocensurerat var det mycket roligare – då lät jag dikterna öppna min minneskista, säger hon till TT.

I skådespelaren Stina Ekblads liv har poesin, orden och skrivandet alltid haft en viktig plats. Redan som barn skrev hon dramatiska berättelser där hon gav fantasin fritt spelrum, och under tonåren fylldes skrivhäftena av dikter – men författardrömmarna lades på hyllan när teatern kom in i hennes liv.

Efter en lång karriär på scen och film fattade Stina Ekblad för ett par år sedan slutligen beslutet att ta tjänstledigt från sin tjänst på Dramaten och istället åka till Italien för att hänge sig åt skrivandet.

Tanken var att samla ett antal av de dikter som betytt mycket för henne och skriva betraktelser utifrån dessa – men dikterna visade sig väcka minnen som pockade på uppmärksamhet. Och det ledde i sin tur till att boken “Här brusar strömmen förbi” blev alltmer självbiografisk under arbetets gång, berättar hon.

– Jag hade inte tänkt att det skulle bli så memoaraktigt som det blev utan mer som funderingar kring de här specifika dikterna. Men jag märkte att när jag skrev helt ocensurerat så var det mycket roligare – då lät jag dikterna öppna min minneskista.

“Står vid sidan om”

Att det blev just teatern och inte skrivandet som Stina Ekblad skulle ägna sig åt i livet handlar mycket om lekens betydelse, berättar hon.

– Leken är något väldigt kroppsligt som innebär att man kan vara helt involverad i sitt skapande med hela sitt jag. Att sitta vid ett skrivbord och fundera är fint, men jag ville mera, och jag minns tydligt upplevelsen när jag insåg att man inte själv måste skriva det man gestaltar. Den fullkomliga annekteringen av kroppen som ett fantasins fria redskap – den känslan var oemotståndlig.

Kapitlen i Här brusar strömmen inleds med dikter av bland andra Gustaf Fröding, Karin Boye, Märta Tikkanen och Edith Södergran – poeter som betytt mycket för Stina Ekblad. Bokens titel är också hämtad ur Södergrans dikt “Ankomst till Hades” – och att det blev just denna rad kändes självklart, säger Stina Ekblad.

– Dels handlar dikten om Edith, men den handlar också om känslan jag har av att stå utanför medan det brusar omkring mig, medan det händer något som jag inte deltar i – på gott och ont. Att stå vid sidan av känns ensamt men också uppfordrande och det är en grundläggande livsupplevelse jag har haft.

Eftersträvar struktur

Här brusar strömmen tar sin utgångspunkt i Stina Ekblads barndom i den österbottniska byn Solf, följer henne därefter till scenskolan i danska Odense, vidare till filminspelningar och teateruppsättningar på världens scener – och mycket i boken kretsar också kring skådespeleriet.

Stina Ekblad berättar hur hon på teatern ogillar det diffusa och istället eftersträvar ramverk och regler – och därför beundrar regissörer som Ingmar Bergman, Mats Ek och den tyske regissören Michael Thalheimer för att de i arbetet varit “petnoga, välförberedda och strukturerade”.

Och att det skulle råda ett motsatsförhållande mellan att älska lek och samtidigt eftersträva regler och ramverk stämmer inte, säger hon.

– Det finns de som lättar på vingarna, svävar i väg och improviserar. Det kan inte jag, men jag har lekförmågan. Om en regissör presenterar en intressant idé för mig kan jag göra så mycket av den. Ger mig regissören en tankevärld och struktur – då kan jag vara helt fri och skapa oväntade små underverk.

“Upplever lättnad”

Att skriva boken har stundtals varit en smärtsam process, men när den nu är färdigskriven och snart ges ut upplever Stina Ekblad en lättnad.

– Skrivandet, precis som skådespelararbetet, är en väldigt sensuell process, och det är en lättnad att sedan kunna lämna ifrån sig orden. Att återskapa en känsla och återvända i tiden har varit lite smärtsamt ibland, och nu när boken är klar känner jag mig väldig lätt och glad. För det har funnits något som längtat efter att bli formulerat, säger hon.

Text: Anna Grönberg/TT