I två och ett halvt år har Klas Östergren tigit om varför han valde att lämna Svenska Akademien. Nu bryter han tystnaden – samtidigt som han tar adjö av sin gamle romanhjälte Henry Morgan.

I Renegater, den tredje och egentligen aldrig planerade delen i trilogin som inleddes med “Gentlemen” 1980, redovisar författaren Klas Östergren för första gången sina skäl till varför han lämnade Svenska Akademien.

Orsakerna klargörs i en avdelning med rubriken “Rapport” – i vilken alla personer har försetts med kodnamn relaterade till olika gräsarter.

– Hundra procent är sant, det är därför jag kallar den delen rapport. Det var tanken från första början, att det som sker och sägs i den ska ha ägt rum. Ingen ska kunna bestrida detta. Sedan finns det förstås tolkningar och spekulationer i syfte att försöka förstå, men läsaren kan inte undgå var de tar vid, säger Klas Östergren på ett hotell i Malmö.

I “Rapport” återges ord för ord det yttrande som han gjorde vid Akademiens stormiga sammankomst den 5 april 2018, den sista vid vilken han närvarade. I talet anklagas ledamöterna för “stor okänslighet”, “politisk okunnighet” och för att svika “ambitionen att ge exempel på snille och smak”. I affären kring den så kallade kulturprofilen uppges de före detta kollegorna dessutom sakna förmåga “att skilja på Svenska Akademiens affärer och sitt eget privatliv”.

Reaktionerna på yttrandet blev droppen som fick honom att lämna sin stol.

– För mig är det inte större än att jag nu har det bakom mig. De som har hällt i sig allt om krisen har nog redan nosat upp det mesta som jag berättar, men det finns några aspekter som tidigare inte har framkommit.

Blev uppvaktad av prostituerad

I yttrandet meddelar han också Akademien om att han, som relativt färsk ledamot, blev “ivrigt uppvaktad, via sms, av en kvinna som av allt att döma var prostituerad”. En kvinna som efter att han totalt ignorerat henne meddelar att den som har försett henne med numret är kulturprofilen, i romanen kallad “klubbvärden”.

Huruvida andra i Akademien har fått liknande erbjudande, och kanske gått i det som i boken benämns som en “honey trap”, har Klas Östergren inte spekulerat i.

– Att det skulle vara systematiskt? Nej, jag tror inte det. Det är så outstanding, så unikt.

I “Rapport”-delen kan man också läsa om en “smocka som blir hängande i luften” efter att Klas Östergrens fru har blivit sexuellt trakasserad, eller “grabbed by the pussy, som det heter i Vita Huset” av just kulturprofilen. Detaljerna kring händelsen vill han inte gå in på i intervjun, den som vill veta får ringa och fråga hans fru, säger han.

Klas Östergren vill samtidigt understryka att delen om Akademien bara utgör en liten del av romanen – och att den inte är apart, utan inlemmad i det fiktiva sammanhanget.

– Att kasta sig över den avdelningen tycker jag är helt fel. Men jag kan inte fördöma dem som gör det, då skulle jag fördöma många nära bekanta.

Ändå är ett varningens finger på sin plats; den som går direkt på “Rapport” får sig en näsknäpp, eftersom delen i romanen får sin “rättmätiga rang i förhållande till andra företeelser”.

En motvillig rapportör

Renegater sätter punkt för den trilogi som inleddes med “Gentlemen” och som 25 år senare följdes av “Gangsters”. Det övergripande temat menar Klas Östergen är den tragiska självdestruktivitet som gestalterna ägnar sig åt.

– Jag har inga förklaringar till vad som skapar den, annat än att den är vanlig, inte bara hos dem som det går dåligt för, utan också hos dem som borde se sig omkring och tänka att de är lyckligt lottade.

Men att plocka upp tråden en tredje gång var inget som han planerat.

– Hela upprinnelsen är precis så som det står i boken. Min gamla hjälte kommer gående. Det är givetvis en inre syn, men dock, det var så det började.

I romanen står Henry Morgan plötsligt vid berättarens grind. Han kommer med ett uppdrag från högre ort, från den mystiske Envoyén. Man vill att Klas Östergren, eller rättare sagt hans fiktiva ställföreträdare, ska skriva en rapport om vad som hände när Akademien brakade samman.

Berättaren är motvillig – han är upptagen med ett större romanarbete, om snö och Sydafrikaaffären – men måste kapitulera. Han plockar fram sin gamla skrivmaskin (datorn är en säkerhetsrisk, någon kan hacka den) och börjar det vemodiga och aningen tjurskalliga arbetet med rapporten.

Cheerio, Henry Morgan

Henry Morgan gör comeback, äldre men ändå sig lik, bara för att sedan försvinna in i skuggorna för gott. Likaså är “Renegater” ett avsked till Klas Östergrens fiktiva stand in.

– Jag känner mig färdig med den här fiktionen, med den världen, och har ingen tanke på att återkomma. Saker kan förvisso ändras, men det tror jag inte.

Text: Viktor Andersson/TT

Klas Östergrens nya roman

Renegater

av Östergren, Klas

• Förlag: Bokförlaget Polaris
• Format: Inbunden
• Språk: Svenska
• Utgiven: 2020-08-27
• ISBN: 9789177953661

Köp på AdlibrisKöp på BokusKöp på BookOutletSök på Bokbörsen

Handla böcker där du är – hitta närmsta bokhandel

Klas Östergren om …

… hur Akademiens ledamöter kommer att reagera:
– Jag tror inte att alla kommer att jubla. Men någon kanske tycker att det är helt okej. Fast jag är inte ens bombsäker på att alla kommer att läsa den. Jag har sporadisk kontakt med en ledamot, och med resten ingen alls. Och det kan jag förstå. Är man ute så är man ute.

– Jag har inte några våldsamma aversioner mot någon, det är inte min läggning. Som författare måste man älta saker, för att kunna se olika perspektiv, men jag ältar inga gamla oförätter. Jag vill understryka att boken inte är någon gallsprängd hämndakt. Snarare tycker jag att jag har fått små indikationer på att jag hade kunnat vara mycket hårdare här och där, men det hade inte varit jag.

… ett eventuellt sekretessbrott:
– Det här är inget man som författare publicerar utan att tänka sig för. Reglerna kring Akademiens sekretess har jag låtit experter undersöka, och det finns ingen lag i Sverige som förbjuder mig från att berätta de här sakerna. En ledamot som har utträtt berörs inte av sekretessen. Sedan är det ju speciellt eftersom det aldrig skett förut, då man tidigare inte har haft möjlighet att utträda.

– Att jag skulle förstöra för Akademien med vad jag berättar? Nej, det tror jag inte. Kvarvarande ledamöter har redan offentliggjort mycket av det jag berättar, då, i stridens hetta, vilket i mina ögon när det begav sig var anslående, onödigt och självsvåldigt. Många sade mycket som inte borde ha sagts. Det var djupt besvärande, vackert uttryckt. Jag har inget som helst samvete för detta.

… Akademiens framtid:
– Jag är ingen stalker av Akademien och har heller aldrig varit det. Jag vet väldigt lite om hur det ser ut där nu. Men jag hörde Peter Englund på radion häromdagen. Han sade att det är god stämning och gott samarbete. Jag utgår från att det stämmer. Men det är väl som den gamle italienske ädlingen (Giuseppe Tomasi di Lampedusa) konstaterade: att man har vidtagit de förändringar som krävs för att det ska förbli vid det gamla.

… att skriva om existerande människor:
– Jag har varit med om en del snaskiga saker i mitt liv som innefattar andra människor, och även om det är jag som har gjort bort mig så finns det en önskan hos dem om att inte förekomma. Det har jag respekterat, vilket har gjort att jag har fått lämna rätt så många händelser i mitt liv därhän. Att skriva om levande människor som kan ta illa upp är inget man gör lättvindigt, det måste finnas moraliska och konstnärliga nödvändigheter för att man ska kunna motivera den saken. Men hur man än gör får man en smak i munnen som inte är helt och hållet angenäm.

… Henry Morgan:
– Han är urtypen för ambivalens och dubbeltydighet, en stark personlighet i sig samtidigt som han blir en projektionsyta för föreställningar och fantasier hos berättaren – och uppenbarligen också hos läsaren. Han triggar fantasin, man får för sig en massa saker. Jag plockade isär honom rent konkret i “Gangsters”, nu har han egentligen bara blivit gammal. Men kanske är ålderdomen en sorts dekonstruktion. Men för mig är faktiskt Envoyén en mer intressant figur.