Hon var 25 år när hennes mamma, författaren Margareta Ekström, fick en stroke. I boken Meningarna försöker Johanna Ekström ge ett tystnat författarskap upprättelse.
Året var 1995 och Johanna Ekström var nyss hemkommen från London när telefonen ringde. Det gällde hennes mamma, författaren Margareta Ekström. Ingen svarade i telefonen hemma hos henne och ingen öppnade dörren.
Margareta Ekström levde ensam, Johanna Ekströms pappa, författaren och sedermera akademiledamoten Per Wästberg, var sedan länge borta ur moderns liv.
Johanna Ekström anade, inte vad som hänt – men att något hade hänt. Hon hade mer kunskap om sin mammas sjuklighet än vad hon velat erkänna.
– Jag hade sett hennes gradvisa försämring, varit framom henne och försökt hålla henne borta från allt fysiskt ansträngande, säger hon.
I dag är Johanna Ekström 50 år, men vem var hon då?
Ingen vacker syn, säger hon, väl medveten om sin vana att skämta bort den tiden av sitt liv i stället för att prata om den.
– Jag har svårt att få grepp om sanningen om mig själv i den åldern. Jag ömmar lite för henne, och jag önskar att någon sagt åt henne att det finns mer tid än du tror.
De senaste åren har Johanna Ekström ändå försökt, dels i en uppmärksammad text i Dagens Nyheter, där hon i samband med metoo skrev om hur hon som tonåring blev nedslagen på öppen gata, och i en ännu mer uppmärksammad text i The Guardian där hon skrev att hon som ung hade sex med den så kallade kulturprofilen.
Kan inte läsa boken
Margareta Ekström överlevde stroken, men hon kom aldrig tillbaka. Författarskapet tystnade.
Johanna Ekström har funnits där för henne, tillsammans med sin bror. Länge bodde mamman, nu 90 år, kvar hemma efter stroken, men nu bor hon sedan två år på äldreboende.
I ”Meningarna” skriver dottern om sin mamma, om Margareta Ekström före och efter stroken, mest efter.
– Det har gått så långt tid att varken jag eller min bror riktigt kan minnas vem hon var före stroken, men jag har försökt frammana den hon var.
Margareta Ekström har inte läst boken, och kommer heller aldrig att kunna göra det. Synen är för dålig, likaså hörseln.
– Men jag har berättat det för henne. Hon vet att jag har skrivit en bok om henne och mig, och om moderskap, dotterskap och språk.
Svårt vara rak inför sin mamma
Språket är viktigt i boken, inte minst de många ord och uttryck (”propsa”, ”bonne vivant”, ”ställa till en scen”) som Johanna Ekström fått från sin mamma, men det är inte allt hon ärvt.
– Jag kan också se ut som min mamma ibland.
Det är en underdrift – Johanna Ekström är lik sin mor, och inte bara till utseendet. ”Vissa dagar kan jag inte ens äta en ostsmörgås utan att uppleva att jag äter den som mamma”, skriver hon i boken.
Margareta Ekströms talförmåga försvann nästan helt i samband med stroken, och med åren har det bara blivit sämre. ”Idag när jag besökte henne på äldreboendet var hon vid gott mod men jag förstod inte vad hon ville säga”, skriver Johanna Ekström.
– Men jag kan läsa av hennes blick, och med den kan hon säga nästan samma saker som förut. Men den är skyddslösare och mer orkeslös.
Över 9000 personer prenumererar redan på Boktuggs nyhetsbrev. 1-2 gånger i veckan får du koll på nya trender, nya förlag, spännande författarskap och böcker. Bäst allt – det är helt kostnadsfritt. Missa inte nästa stora grej. Anmäl dig nu!
Prenumerera kostnadsfritt!
När hon har berättat om boken har moderns blick varit aningen frågande, aningen undvikande.
– Men det ska sägas att jag varit flyktig när jag nämnt den. Det är lättare att vara rak i litterär text än inför sin mamma, att tala och skriva är olika saker.
Två trappor upp på vinden finns ett annat slags böcker: Margareta Ekströms dagböcker. En dag ska de ges ut.
– Jag frågade för några år sedan och hon sa ja.
Johanna Ekström har skrivit om sin mamma förut – i den självbiografiska romanen ”Om man håller sig i solen” som handlade om att växa upp som dotter till ett välkänt författarpar.
– Pappa upplevde att den handlade allt för mycket om honom och tog illa vid sig, det är fortfarande känsligt.
Upprättelse som författare
Meningarna är ingen snaskig bok, även om författaren i texten påstår vissa saker finns här inga avslöjanden, ingen ursinnig uppgörelse.
I boken lutar sig Johanna Ekström mot sin mammas texter, dels boken ”Ord till Johanna” (1973) som modern skrev om och till sin dotter.
– Det är mitt sätt att ge henne upprättelse som författare, det var viktigt att också göra något gott, eftersom jag eventuellt gör något ”ont” när jag skriver den här berättelsen.
Innan var hon inte så inläst på författarskapet, men nu hon är ajour och flera av mammans omkring 30 böcker finns i hennes bokhylla.
– En del texter är så jävla bra. Hon är bra på det drastiska, på humor och på det mörka. Hon är rolig – eller var rolig.
Text: Viktor Andersson/TT
Ny bok av Johanna Ekström
Meningarna
- Förlag: Albert Bonniers Förlag
- Format: Inbunden
- Språk: Svenska
- Utgiven: 2020-09-18
- ISBN: 9789100181611
Fakta: Johanna Ekström:
Född 1970 i Stockholm, där hon fortfarande bor.
Debuterade som författare med diktsamlingen ”Skiffer” (1993) och har sedan dess gett ut böcker i flera olika genrer. Senast gav hon ut romanen Om man håller sig i solen (2012) som handlar om uppväxten och barndomen, och ”Dagbok 1996–2002” (2016) som kort och gott är hennes dagböcker, aningen redigerade. Hon är även verksam som konstnär.
Aktuell med boken Meningarna som handlar om relationen till hennes mamma, författaren, kritikern, översättaren och feministen Margareta Ekström, som för 25 år sedan drabbades av en stroke.
Boken utkommer i september.
Fakta: Johanna Ekström om…
… sin bror: Jag har svårt att se mitt liv utan honom. Om jag inte hade haft honom hade jag kanske inte haft kraft att skriva boken. Vi är ganska föräldralösa som karaktärer, men har på många sätt varit varandras föräldrar. Vi pratar med varandra i stort sett nästan varje dag. Men han hade nog en tydligare relation till mamma som barn. Det riskerar att låta psykologiskt slafsigt, men jag tror att det gav honom en grundläggande livstrygghet som jag har fått tillförskansa mig gradvis och på andra sätt.
… moderns dagböcker: Jag vet vad det innebär att som författare skriva dagbok, eftersom jag själv gjort det och gett ut dem. De är en del av ett författarskap – men det är verkligen hennes dagböcker. Man möter en kavalkad av mörker och ensamhet, man möter en människa som inte tycks slåss mot sitt öde. Som är jättebra på att tända ett ljus, slå upp ett glas vin och betrakta solljuset som speglar sig i fönstren, men som förtränger att hon behöver träffa en läkare och en terapeut. Hon skapar ett stilleben av sitt liv, stänger in sig i en kupa, det är skrämmande läsning – men också så intressant. Jag kommer att tänka på Virginia Woolfs dagböcker.
… om texten i The Guardian: Det är en väldigt personlig text. Just då var det så febrigt i det svenska kulturklimatet och jag var rädd att texten skulle bli missförstådd i en svensk kontext. Jag ville inte att den skulle framstå som sensationslysten, eller som om jag med den drog mitt lilla strå till stacken. Jag tänkte att den skulle tjäna på distansen, och det tycker jag att den gjorde. Matilda Gustavsson kontaktade mig när hon arbetade med sitt avslöjande, vi träffades flera gånger, mötena pågick i timmar. Det var viktigt, hon avkrävde mig minnen som jag inte trodde att jag hade, det var tack vare våra samtal som jag kunde skriva texten. Men jag är inte en av de 18 kvinnorna.
