Hans mamma offrade allt för sina barn, men gick långsamt under av stress och fattigdom. I boken “Fjärilsvägen” skriver journalisten Patrik Lundberg om en barndom som var rik på kärlek – men som också präglades av det svenska klassamhället.

Journalisten och författaren Patrik Lundberg minns när han insåg att folk äter lunch på jobbet. Som 15-åring fick han jobb som vaktmästare på en brandstation i Sölvesborg, där de anställda till hans förvåning tog fram lunchlådor. Det gjorde aldrig hans mamma.

– Hon drog in på den kostnaden, säger Patrik Lundberg när vi möts i hans arbetslokal på Södermalm i Stockholm.

Hans mamma, Birgitta Lundberg, köpte sällan kläder, reste inte och gick nästan aldrig ut på lokal. Sina guldsmycken sålde hon – allt för att kunna spendera pengarna på sina barn. Vid 67 års ålder gick hon bort, nedsliten till kropp och själ, och i en artikel förra året skrev Patrik Lundberg en känslosam artikel där han undrade: “Vem dödade min mor?”

– Jag har aldrig fått så många reaktioner på en text, och det var ändå en kulturessä på 12 000 tecken. Men den triggade något i människor och för första gången någonsin i min lilla karriär fick jag inte ett enda hatmejl, säger han.

Inte råd

Numera är Patrik Lundberg en framgångsrik krönikör och författare. Men i Fjärilsvägen berättar han om en uppväxt långt från maktens och kulturens centrum. Hans resa startade i Sydkorea, och därifrån kom han som adopterad till Fjärilsvägen i Sölvesborg. Från början levde familjen den svenska drömmen med två barn, Volvo och villa av mexitegel.

Men föräldrarna skiljde sig, och på 1990-talet blev det finanskris.

– Efter skilsmässan var termen ”vi har inte råd” normal. Men jag kände mig inte utanför eftersom det fanns så många i min omgivning som hade begränsade medel, säger han.

Kärlek fanns det däremot i överflöd, från mamma och morföräldrar, en del av “den skötsamma arbetarklassen”. Men slitet för att få vardagen att gå ihop tärde. Patrik Lundberg konstaterar att när hans mamma föddes var skillnaden i förväntad medellivslängd mellan lågutbildade och högutbildade kvinnor mindre, men för varje år som gick växte gapet.

– Allt började på 90-talet när mamma flera gånger brände ut sig på grund av den stress som det innebar att inte ha några pengar – och vara ensamstående med två barn. För att ett barn ska kunna göra en klassresa måste någon ofta bli kvar på perrongen, säger han och lägger till:

– Mamma offrade sina drömmar för att jag skulle uppnå mina.

Kvinnohistoria en ögonöppnare

Själv arbetade Patrik Lundberg hårt för att ta sig in i journalistyrket, samtidigt som han och hans mammas kontakt försämrades. Hon hamnade också i en destruktiv relation utan möjlighet att slå sig fri.

– Jag har levt med dåligt samvete i säkert 15 år. För varje klasskod jag knäckte eller extra tusenlapp jag tjänade, för varje språk jag lärde mig, så drevs jag ett steg längre bort från mamma. Det blir ofrånkomligen så när man gör en klassresa. Till slut hade vi inte så mycket att prata om annat än gamla tider och vad det var för väder, säger han.

Men drivet att studera fick han från sin mamma och mormor. Av en slump blev det en kurs i genusvetenskap han först läste på universitetet – och kvinnohistoria blev en ögonöppnare.

– Jag förstod att kvinnor konsekvent har skrivits bort ur historien, och att deras erfarenheter, yrken och känslomässiga arbete aldrig har värderats så som det borde värderas, säger han, och förundras över en ny trend, där unga kvinnor i städerna plötsligt vurmar för ett nytt hemmafruideal.

– Jag upplever att det är unga kvinnor som kommer från en övre medelklass och inte vet vad som kan hända, eller som själva har ett skyddsnät. Min mamma sade alltid till min lillasyster: ”Du får aldrig göra dig ekonomiskt beroende av en man, gör inte samma misstag som jag gjorde.”

Känner sig bonnig

I dag har Patrik Lundberg en enorm plattform för att nå ut, men han minns fortfarande känslan av att ha långt till makten. I barndomen var det en stor händelse bara en familj från Sölvesborg vann en bil i “Bingolotto” på TV4.

– Jag ringde alla jag känner och sade ”såg ni, de pratar om Sölvesborg”. Så kändes det att växa upp på ett ställe som då var en blind fläck – men som numera inte är det.

I dag har Sverigedemokraterna satt hans gamla hemstad på kartan, och han tillhör själv en medieelit som många av hans barndomsvänner kritiserar. Samtidigt känner han sig som en “bonnig Forrest Gump” bland kultureliten i Stockholm. Han skriver om en politisk verklighet fjärran från många journalisters värld. Reportagen från Sölvesborg tycker han ofta liknar de “endagssafarier” till förorten som ska visa hur hemskt allt är.

Men de missar det intressanta.

– När medierna har åkt till Sölvesborg har man mest frågat varför SD är så stora men ingen frågar moderaterna, Kristdemokraterna och lokalpartiet som har valt att ge makten till SD något. Det är det som är politiskt intressant. Och det är det som kanske håller på att hända i hela Sverige.

Text: Elin Swedenmark/TT

Fakta: Patrik Lundberg

Född: 1983, i Busan, Sydkorea.

Bor: Stockholm

Familj: “En liten i Norge och en stor i Sydkorea”.

Karriär: Journalist och författare. Skriver kolumner för Expressen och är vice ordförande i Författarförbundet fram till september. Debuterade med Gul utanpå och har också skrivit “Berättelsen om Sverige”, “Onanisterna” och “Facit – konsten att skriva krönikor”.

Läser: “Skönlitteratur. Jag tycker väldigt mycket om Johanna Frändéns kolumner i Aftonbladet också, jag tycker hon är bäst.”

Gör just nu: Jag håller på med ett större grävjobb som jag har hållit på med i flera år och som jag kommer att hålla på med i flera år till. Tiotusentals sidor. Så efter den här boken kommer jag gå ner i gruvan och dyka upp om några år igen.

Fakta: Patrik Lundberg om:

… att återta sin koreanska identitet:
– I samhället är det så småsint att man anses vara antingen det eller det, höger eller vänster, svensk eller invandrare. Men jag gillar inte binära uppdelningar, för jag känner att jag är många saker. Jag är mest svensk men lite korean, jag är i dag stockholmare men ändå från landsbygden. Jag växte upp i arbetarklassen men är övre medelklass i dag.

… folkhemmet:
– Jag har en teori om att folkhemmet inte var en kollektivistisk idé som alla tror. Jag menar att det var en individualistisk idé om att alla människor skulle få det så bra att de skulle kunna klara sig själva. Att man slipper flytta hem till sina barn när man blir gammal. Delvis har den tanken lyckats. Var och en har mer frihet men det betyder också att Socialdemokratin i och med det lite har avskaffat sig själv. Nu springer många runt och tar rättigheter för givna. I dag finns till exempel en ständigt pågående debatt om kvotering av föräldradagar. De som inte vill det säger att “vi kan själva bestämma vad vi ska göra med våra pengar”. Men de har inte förstått att det är statens pengar. Föräldrapenningen kom till efter en politisk reform som en hel del människor var emot. Semester också, det är fackliga segrar.

… rasism i uppväxten:
– Jag såg uppenbarligen ut som en korean men som adopterad blev jag bemött som alla andra. Ibland sade någon något taskigt. Mycket av den rasism jag mötte var inte medveten, och därför dömde jag inte de personerna. Jag försöker fortfarande bemöta sådant som folk säger som jag uppfattar som konstigt. Jag skriker inte rasist, utan försöker förstå eller säger ”det där tycker jag är lite generaliserande”. Då blir det kanske ett bra samtal i stället för att vi ska bli arga på varandra. Men det är lätt för mig att säga nu när jag har ett bra jobb, god ekonomi och lägenhet i Stockholms innerstad. Då är det lättare när någon säger något dumt.

… begreppet intersektionalitet:
– Det är ett ord som har fått väldigt dålig klang i Sverige, eftersom man tror att det handlar om att man ska ta in ras och genus i allting. Men för mig blir begreppet ett sätt att tvärtom förstå att ett attribut du har avgör inte din ställning i samhället. En afrosvensk kvinna som är partiledare för liberalerna har mycket mer inflytande än en vit man som är arbetslös och sjukskriven i Bjuv. Men folk använder begreppet på fel sätt. Dels att man avfärdar förtryck men också att man hittar förtryck där det inte finns.