Författaren Anna Roos har placerat sin deckartrilogi i och omkring Trosa, och berättar i ett blogginlägg om hur hon har närmat sig platsen.
Nålarna på deckarentusiastens Sverigekarta är många. I flera städer runt om i landet, små som stora, finns det rikligt med lik i garderoberna. I vissa böcker är dessutom miljön inte bara kuliss, utan central för intrigen, ibland så pass stark att den fiktiva världen blir mer eller mindre synonym med platsen.
Möt författarna som är mästare på Cliffhangers – i Boktugg Spänning!
Jag minns när jag besökte Nora för första gången. Den lilla staden som ligger bakom täcknamnet Skoga i Maria Langs deckare. Böckerna innehåller detaljerade beskrivningar av gator, torg och autentiska personer. Fascinerat strosade jag fram genom de gamla kvarteren, där Lang i sina böcker låtit det trygga och vackra möta det skrämmande och obehagliga. Ett klassiskt grepp i spänningslitteraturen. Det är otäckt att läsa om ond bråd död där den inte förväntas existera.
I Morden vid världens ände får mörkret följa med in mellan de pittoreska husen i Trosa. Staden, även kallad Världens ände, ligger vid kusten sju mil söder om Stockholm. Ett litet samhälle som i slutet av 1800-talet gick från fiskecentrum till kurort för societeten. Trosa har under årens lopp figurerat i både litteratur och film, varav den tyska tv-serien Inga Lindström förmodligen är den som har fått störst spridning. Ortens närhet till Stockholm har bidragit till inflyttning, och i husen längs ån bor numera invånare som varit bosatta i generationer blandat med dem som upptäckt staden på senare år.
Trosa lämpar sig väl som avstamp för en mörk historia, dels på grund av ortens dragkamp mellan gammalt och nytt, och dels tack vare traktens idylliska omgivningar. Ån som flyter genom staden kantas av sekelskifteshus i olika nyanser, och oavsett årstid är vyn från bron vid kullerstenstorget i centrum slående. Om sommaren är kanalen fylld av båtar, i full färd med att lägga till från skärgården, på hösten speglas trädkronornas färger på ytan och dimma hovrar trolskt över vattnet. När vintern kommer klär frosten in husfasaderna och ett stillsamt lugn lägger sig över staden, till dess att krokusarna dyker upp i rabatterna och våren slår ut.
Men ett samhälle har fler lager än de exteriöra. Alla städer brottas med underliggande spänningar. Hur ser dynamiken mellan ortsbor och besökare ut? Är samhället skiktat? Sker det inflyttning eller avbefolkning? Vem sitter på den formella och informella makten?
Författare som låter sina deckare kretsa kring en specifik plats har ofta anknytning till den. Det tar tid att lära känna en stad, bli en del av omgivningen och det nät av relationer som finns och som byggts upp under lång tid. Det tog många arbetstimmar på lokala företag, promenader längs ån, och kakor på fiken, innan jag, som inte är uppvuxen i Trosa, vågade använda mig av staden.
En anledning till att landskapsdeckare fått stor spridning beror inte enkom på att de bjuder på en raffinerad mordgåta. De ger ofta, sin fiktiva natur till trots, en inblick i de samhällsproblem som finns utanför storstäderna och som kanske inte alltid får medialt fokus. Många författare som satt okända orter på kartan har varit skickliga på att identifiera sin plats styrkor och svagheter, skildra det vackra i det fula, och det fula i det vackra.
I min Trosatrilogi har jag genom att låta böckerna ta avstamp i klassiska sagor försökt förstärka stadens uttryck. Sagostunden innan lampan släcks är ett tillfälle förknippat med trygghet, mycket på grund av att den berättas i hemmet med föräldrar tätt intill. Tanken är att ge läsare en känsla av att mörker inte bara kan sippra in i vilken stad som helst, utan också i de sammanhang där de känner sig som allra tryggast.
Om gästbloggaren
Anna Roos är författare och aktuell med En evig sömn, den andra delen i spänningsserien Morden vid världens ände som utspelar sig i och omkring Trosa.
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
