Hon blev förvägrad sin mammas mjölk, men tvingades svälja Sovjets propaganda. I ”Modersmjölken” berättar Nora Ikstena om ett komplicerat moderskap i ett ockuperat land.

Som tioåring var Nora Ikstena tvungen att dricka varm mjölk i skolan, i det sovjetstyrda Lettland. Trots att det gav henne kväljningar slapp hon inte undan den obligatoriska aluminiumbägaren. Den vita drycken är central i hennes bok Modersmjölken, där hon skildrar en flicka och en mamma under de år då Lettland var ockuperat av Sovjetunionen.

– Alla skulle dricka den och det var hemskt. Jag visste inte då att jag är allergisk mot mjölk, det var som att dricka gift, säger Nora Ikstena och förklarar att för henne smälte ritualen samman med bilden av hemlandets mjölk och hur den var förgiftad av kommunistisk propaganda som regimen tvingade dem alla att svälja.

Mamman försvann

Mjölken är en symbol även för moderskapet i Nora Ikstenas bok, som har hyllats av en internationell kritikerkör. Hon skildrar en mamma som lämnar sin bebis, för att slippa amma. Nora Ikstena gör ingen hemlighet av att det är sin egen barndom hon berättar om.

– Min mamma försvann i väg från mig, för hon trodde att hennes mjölk var förgiftad. Det låter hemskt att fly från sitt nyfödda barn, men egentligen räddade hon mig. Hon åt vissa piller som jag inte borde få i mig, och eftersom hon var läkare så visste hon det.

I den lettiska litteraturen är modern ofta en gudinna. Men Nora Ikstena ville inte skönmåla. Porträttet av mamman är lika mångskiftande som symbolbilden med mjölken: den kan visserligen vara bitter, men i Lettland beskriver man också paradiset som en plats med ”floder av mjölk och klippor av gröt”. Mamman var inte typisk, men förmedlade ändå kärlek till sitt barn.

Redan i debutromanen skrev Nora Ikstenaom en dotter som bevistar sin mors begravning. Senare smälte ”livet och litteraturen” ihop: samma dag som hon själv begravde sin mamma kom hennes debutbok. Under 20 år laddade Nora Ikstena för att skriva om moderns liv – som tog slut när hon var blott 54 år.

– Jag älskade henne och ville berätta hennes historia – och den var hemsk. Hon levde som i en bur och försvann allt mer in i sin egen värld. Men jag beundrar hennes styrka, säger hon.

Bemötta som djur

Mamman och flickan berättar i omlott om vardagen i Lettland. Dottern växte delvis upp hos sina morföräldrar. Mamman var fertilitetsläkare och en begåvad forskare, men hennes mission för utsatta kvinnor motarbetades av regimen. Inför sin dotters ögon bröts hon ned.

– Det tog så mycket energi att minnas allt det här. Men det är inte heller bara min personliga historia. Merparten av familjerna hade sådana här historier under den tiden. Det är därför boken har blivit så populär i Lettland, säger Nora Ikstena.

Stundtals undrade hon om hon avslöjade för mycket, eller grävde för djupt. Men hon tycker att livet är den bästa inspirationen för litteraturen. Hon ville vittna om kvinnornas situation. Det fanns inga p-piller där hon växte upp och de som inte hade råd att skaffa fler barn såg abort som den enda möjligheten. Samtidigt blev de bemötta på ett fruktansvärt sätt av många gynekologer, hävdar Nora Ikstena.

– Kvinnorna behandlades som djur. Det var tufft under sovjetperioden, och det är det fortfarande runt om i världen för kvinnor. Många lider av bestämda uppfattningar om hur kvinnor måste leva. De är fångade.

Frihetstörst

Bristen på frihet tärde på mammans psyke. Att hon tappade livslusten var visserligen delvis genetiskt, tror Nora Ikstena. Men det berodde också på ockupationen.

Själv har hon levt största delen av sitt liv i frihet. Hon började tidigt resa ut i världen och vistades längre perioder utomlands, i New York och på Gotland i Sverige.

– Jag såg skillnaden i hur man tänkte, både i Sovjet och i den fria världen. Så jag känner mig rik. Jag har sett många sätt som man kan leva det här livet på, säger hon.

Nora Ikstena vet att också hon har brutit med förväntningarna om hur kvinnor ”borde” leva. Hon bildade aldrig någon familj, konstaterar hon, sittandes i sin mormors trädgård. Hon valde litteraturen.

– Nu ser livet vackert ut. Men det var min plikt att berätta sanningen om historien.

Text: Elin Swedenmark/TT

Fakta: Nora Ikstena

Född: 1969 i Riga

Bor: ”I den lilla staden Ikskile i Lettland. Före covid reste jag runt som en galning. Nu delar jag min tid mellan Lettland och Norge, där jag bor med min partner Jan Kløvstad.”

Familj: Syskonbarnet Nora, partnern Jan Kløvstad, pappa Janis och en hund.

Karriär: Studerade filologi på universitetet. Debuterade 1998 med romanen Livets fest. Sedan dess har hon skrivit ett tjugotal böcker, novellsamlingar och biografier. Modersmjölken har översatts till över 15 språk, och har inneburit Ikstenas internationella genombrott.

Aktuell: Med boken Modersmjölken. Den ska också bli film, i en samproduktion mellan Frankrike och Litauen.

Läser: ”Det bästa jag har läst på senare tid är en dokumentär bok av Valentina Freimane som skriver om judiska familjer i Lettland, ’Adieu, Atlantis’ och ’Vidjemunken’ av författaren Inga Abele. Men ”Dublinbor” av James Joyce är en av mina favoritböcker. Och jag tycker också om Monika Fagerholms böcker.