26-årige Linus Kuhlin hade ännu en gång snöat in på Killinggänget, men ville veta mer om humorgruppen och letade därför efter en biografi. Förvånad över att ingen tycktes finnas tog han saken i egna händer.
– Då kände jag att jag helt enkelt måste skriva en själv, säger han.

Den 29 maj, datumet i sig en vinkning till en viss “Nilecity 105,6”-sketch, släpps en nästan 300 sidor tjock djupdykning i Killinggängets historia – humorgruppen som under 1990-talet och tidiga 2000-talet dominerade den svenska humorscenen med succéer som “Nilecity 105,6”, “Torsk på Tallin”, “Percy tårar” och “Fyra nyanser av brunt”.

Yngre än Killinggänget

Bakom boken står en person som inte ens var född när Killinggängets “I manegen med Glenn Killing” visades i SVT i början av 1990-talet. Å andra sidan skulle Linus Kuhlin komma att växa upp med humorgruppen framför tv:n.

– Jag minns att jag fick någon vhs när jag var liten med samlad humor från public service. Det var allt från Hasse och Tage till “Nöjesmassakern”, men också “Nilecity” och “Percy Tårar”. Det var mitt första möte med Killinggänget, och sen fortsatte det, säger Linus Kuhlin.

Sommaren 2017 började han skriva Vuxna män gör saker tillsammans : En liten bok om Killinggänget, och tre år senare är han i mål. I arbetet med boken har han letat upp allt som finns i arkiven om Killinggänget, och intervjuat personer som var med i gruppen och i dess periferi.

– Jag har varit i kontakt med alla, och min uppfattning är att de är positivt inställda till boken. Jonas Inde är den enda som inte svarat, så där vet jag inte, säger han, och tillägger:

– Så här i efterhand har det slagit mig att de kanske varit ironiska när jag pratat med dem. Det finns ju en risk.

Killinggängets produktioner kantades emellanåt av bråk, och en och annan skandal. Inget har lämnats ute i Linus Kuhlins bok, men enligt honom själv handlar boken på intet sätt om att “sätta dit någon”.

– Det här är en 300 sidor lång kärleksförklaring, och absolut inte en kritisk biografi, säger han.

Vilande organism

I dag har Killinggängets medlemmar framgångsrika karriärer på eget håll. Gruppen har egentligen aldrig upplösts, med undantag för Jonas Inde som hoppade av 2005. Medlemmen och kulturjournalisten Andres Lokko beskriver gruppen som “en vilande organism” i boken. Tio år har passerat sedan de gjorde något tillsammans.

För Linus Kuhlins del får Killinggänget gärna återuppstå vilken dag som helst. Men inte på grund av att dagens humorklimat i Sverige är sämre än tidigare.

– Jag tycker att Humorsverige är bättre i dag än någonsin. Nu är jag ju inte så jävla gammal själv, men jag tänker att för 20 år sedan valde man inte riktigt sin humorsmak, man fick den serverad. I dag är det som med musik, man väljer sin genre och konsumerar det man vill. Men som det inbitna fan jag är personligen så hade jag inte haft något emot att Killinggänget spottade ur sig saker varje dag.

Text: Filip Joelsson/TT

Fakta: Killinggänget

Humorgruppen bildades 1991 av Henrik Schyffert, Johan Rheborg, Robert Gustafsson, Andres Lokko och Jonas Inde, och i senare konstellationer ingår även Martin Luuk, Tomas Alfredsson och Walter Söderlund.

Hade under 1990- och tidiga 2000-talet stora framgångar med tv-program och scenföreställningar som “I manegen med Glenn Killing”, “Nilecity 105,6”, “Percy tårar”, “Torsk på Tallinn” och “Fyra nyanser av brunt”.

I början av 2000-talet lanserade gruppen den satiriska webbplatsen Spermaharen, vars innehåll senare har sammanställts i både bok- och dvd-form.

2005 lämnade Jonas Inde gruppen.

Hösten 2009 och våren 2010 spelades Killinggängets “Drömmen om Herrön” på Dramaten i Stockholm.

Fakta: Linus Kuhlin

Yrke: Journalist och författare. Debuterade med Skuggorna kommer (2018), en rockbiografi om Freddie Wadlings mytomspunna postpunkband Cortex.

Ålder: 26.

Född: I Mölndal.

Bor: I Lund.

Familj: Föräldrar, syster, sambo och katter.

Aktuell med: Boken Vuxna män gör saker tillsammans : En liten bok om Killinggänget (Pug Förlag), som släpps den 29 maj.

Läser just nu: Sömnen av Ulf Lundell.

Lyssnar på: Hanne Järvers album “So long”.