Karin Smirnoffs glesbygdsaction tog Sverige med storm. Nu kommer den avslutande delen i trilogin om Jana Kippo, där den fåordiga antihjältinnan gör upp med männen och våldet.

En stor läsarskara gruvar sig redan för att behöva ta avsked av Jana Kippo, huvudpersonen i Karin Smirnoffs populära trilogi, som inleddes med ”Jag for ner till bror”. Men helt säkert är det kanske inte att hon försvinner än, avslöjar Karin Smirnoff.

– Det känns som att det inte är helt avslutat ändå. Det är så mycket som uppstår i skrivandet, jag får se om det blir sista boken om Jana, det får vara öppet än så länge, säger hon på telefon.

Liksom för många andra författare har hennes lanseringsturné blivit inställd i coronakrisens spår, och därför måste hon påbörja nästa skrivprojekt redan nu.

– Jag skulle vilja smälta Jana Kippo en stund till, men det är nog bara att ställa in sig på det och sätta i gång säger hon, med en lärdom från sitt tidigare journalistyrke.

Uppgörelse med män

På korthugget språk, färgat av västerbottendialekt, skildrade Karin Smirnoff i sin debutbok hur Jana Kippo åker hem till sin barndomsort Smalånger, och tvillingbrodern Bror. Där konfronteras hon med sin tuffa barndom: pappan var våldsam och mamman lyckades varken skydda eller älska sina barn.

Men syskonparet är bundna till varandra i en symbiotisk kärlek.

Hela trilogin handlar om Jana Kippos utveckling, sammanfattar Karin Smirnoff, som tänkte att hon i den tredje delen äntligen skulle få börja blicka framåt efter alla tuffa smällar. Jana börjar söka efter verktyg för att gå vidare, vilket också blir till en uppgörelse med männen.

– Ja, det kom att handla mycket om männen i Janas liv, fadren och fadersgestalten. Genom människor hon träffar och som jag berättar om handlar det om hennes syn på dem och vad de har orsakat henne, säger Karin Smirnoff.

Pappans våldsamma sätt har satt sig i huvudpersonens ryggmärgsreflexer, och hon inser till slut att hon livet igenom har ”trixat” med olika män. Stundtals står det henne väldigt dyrt: i Stockholm fastnar hon med en sadistisk snobbkille.

– Hon har lärt sig sedan hon var barn hur man hanterar en våldsam, och oberäknelig man. Vet när hon ska hålla sig undan och hålla käft, det handlar om att leta efter tecken. Jana blir så tolerant och då finns risken att hamna i samma beteendemönster igen, funderar Karin Smirnoff.

Hittar styrkan

I nya boken möter Jana Kippo både våldsamma fadersgestalter och hämnas illasinnade män på raffinerande vis. I sökandet efter smärtpunkter hittar hon den djupaste av dem alla: hur rädslan för att bli avvisad gör det svårt att alls ta emot kärlek. Men hon träffar Nikki, en kvinna som i mångt och mycket liknar henne.

– Tanken var att hon skulle få känna på att vara tillsammans med någon som är jämställd henne och inte en översittare eller någon mycket äldre, säger Karin Smirnoff.

Konsten ger också styrka, och Jana ställer ut sina skulpturer på ett galleri i Stockholm. Karin Smirnoff är själv uppvuxen med en konstutövande pappa, och även om han inte vågade satsa på den poängterade han alltid konstens betydelse för människan.

– Samtidigt har jag gjort som farsan och undvikit att leva på det, eftersom jag har prioriterat försörjning. Jag har varit ensamstående ganska mycket med mina barn och det har inte varit läge att gå in i konstens värld när man inte vet om man har mat för dagen, säger Karin Smirnoff, som debuterade efter att hon fyllt 50.

Numera kan hon både leva på skrivandet och gå in i sin bubbla utan skuldkänslor gentemot sina barn – som har blivit vuxna.

Skriva om modern

De flesta i Karin Smirnoffs böcker knegar dock, vilket hon tror är en nyckel till framgången. Många känner igen livet hon skildrar, särskilt på landsbygden.

– Där tar man de jobb som finns och får nöja sig med det som är. Det behöver inte betyda att folk är dumma. I litteraturen förverkligar människor sig väldigt mycket och har ofta intellektuella arbeten. Jag tycker det var skönt att låta personerna ha vanliga jobb men ändå fylla deras hjärnor med substans, säger Karin Smirnoff.

Ännu vet hon inte så mycket om nästa bok, annat än att den inte kommer att vara präglad av samma dialektala ”Kippospråk” och inte utspelas i glesbygden.

– Ett spår är att undersöka modren istället för fadren, och moderskapet, det som Jana inte klarar av.

Text: Elin Swedenmark/TT

Fakta: Karin Smirnoff

Född: 1964.

Bor: I Stockholm och Piteå.

Familj: Tre barn, 18, 20 och 33 år, en sambo och ett barnbarn.

Bakgrund: Arbetade som journalist innan hon köpte ett företag som säljer trävaror till byggvaruhandeln. Debuterade 2018 med Jag for ner till bror som nominerades till Augustpriset 2018 i den skönlitterära klassen och som samma år utsågs till bästa roman av Svenska Bokhandelsmedhjälpareföreningen.

2019 kom den andra delen Vi for upp med mor.

Aktuell: Med trilogins avslutande del: Sen for jag hem.

Läser: ”Allt möjligt. Jag läser lite olika saker lite beroende på var jag är. Jag sitter mycket i bilen och då försöker jag läsa sådant som har något slags spänning, som håller uppe min koncentrationsförmåga. Jag försöker läsa samtidsromaner också och de senaste böckerna jag har köpt är ’Jackie’ av Anne Swärd, Annika Norlins novellsamling, Vigdis Hjorth och Thomas Larssons ’Fyrbåken'”.

Fakta: Karin Smirnoff om…

… att skriva ”glesbygdsaction”:
– Jag gillar action, jag gillar berättelser som går fort framåt och tycker om att det blir lite bladvändare. Det är roligt att flirta med olika genrer och inte behöva ringa in så mycket vad man är. Jag är inte en krimförfattare för jag gillar inte att lösa saker, och gillar inte att skriva utifrån perspektivet ’nu har allt retts ut’, för så är inte livet. Men det krimförfattare och feel good-författare kan vara väldigt duktiga på är framåtrörelsen. Det kan jag tycka att många romanförfattare är dåliga på, det är mycket stillastående.

– Jag tittar på barn- och ungdomslitteratur också, hur man kan förenkla saker. Att förenkla språket, det tror jag vuxna människor kan ha en behållning av. Språket behöver inte ha så mycket lull-lull för att vara effektivt eller för att vara intelligent. Det finns en rädsla för att bli betraktad som för lättläst. Jag gillar lättlästa böcker, men är ändå inte dum i huvudet.

… uppväxten i verklighetens ”Smalånger”:
– Mina föräldrar flyttade till Stockholmsområdet när jag var tre. Men vi har alltid haft huset där mina böcker utspelar sig. Mamma var lärare så alla lov tillbringade vi däruppe. Så väldigt mycket av min barndomstid var däruppe och sen flyttade jag upp i 20-årsåldern. Det har varit en viktig plats, som präglat mig mycket.

– I barndomen var jag väldigt djurintresserad och alla hade jordbruk. Jag jobbade mycket på gårdarna. Det var ett sätt att vara betydelsefull fast man var liten. Det fick man vara när man hjälpte till. Man var en viktig person, på ett sätt som jag tror barn i dag kan sakna. Jag var ett barn som gjorde vuxensaker och det lärde mig väldigt mycket. Jag var helt inställd på att bli bonde när jag var liten.