Hon – en svensk radikalpacifist, han – en tysk nationalist som efter deras förhållande arbetar för nazisterna. I sin bok om Elin Wägner skildrar Per Wirtén europeisk storpolitik inramad av en kanske oväntad kärlekshistoria.

”En beslutsam kvinna med handväska klarar sig väl på något sätt” skriver Elin Wägner i ett brev när hon 1923 ensam ska bege sig in i det ockuperade Ruhrområdet. Och, skriver hon med gott humör, ”så får man väl uppbåda de karlar som är förälskade i en att hjälpa en”.

Ändå är det framför allt som allvarlig, arbetssam och religiös – men också motsägelsefull och ibland till och omdömeslös, som Per Wirtén beskriver författaren och tänkaren Elin Wägner.

Europa, ständigt detta Europa heter hans bok. Till skillnad från Ulrika Knutsons färska livsbiografi, Den besvärliga Elin Wägner, koncentrerar sig Per Wirtén på en avgränsad tid och på historiska skeenden i hennes liv som intresserar honom alldeles särskilt. Även om han inte nödvändigtvis tycker om Wägner är det under de här åren på 1920-talet som han har lättast att identifiera sig med henne.

Självständig tänkare

Under reportageresorna i ett Europa svårt söndrat av första världskriget utvecklades hon, enligt Wirtén, både som pacifist och självständig tänkare.

– Hon hamnade mitt i de storpolitiska strömvirvlarna i Europa. Vart ska Europa ta vägen för att inte krigen och våldet och de etniska rensningarna, tvångsförflyttningarna, ska upprepas? Det är frågor som fortfarande är olösta och aktuella varje dag.

Sverige hade förvisso manliga författare som Carl Jonas Love Almqvist och August Strindberg men i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet var det kvinnorna som på allvar försökte greppa världen och sin plats i den, enligt Per Wirtén. Efter Fredrika Bremer och Ellen Key kom Elin Wägner.

– Det är ofta från de underordnade som de intressanta idéerna och behoven att formulera sig kommer.

Hemma i Sverige skulle hon tillsammans med sina borgerliga radikala kvinnovänner i Fogelstadsgruppen starta en feministisk veckotidning, ett politiskt parti, en tankesmedja och en klassöverskridande kursverksamhet för kvinnor. Redan 1923 argumenterade hon för ett Europas förenta stater, konstaterar Per Wirtén som i sin bok reser med henne på reportageresor i det ockuperade Rhenlandet – inklusive Ruhrområdet – som fransmännen invaderade för att med militära medel tvinga tyskarna att betala av det stora skadeståndet efter första världskriget.

Förnedringen

Elin Wägner upplevde den tyska förnedringen, och såg tydligt hur den gödde hat, nationalism och rasism gentemot de svarta soldater som fransmännen hämtat från kolonierna.

– Hon tar det här språnget till att bli en betydelsefull intellektuell. Jag tror att hon gjorde det medvetet och för att lyckas med det var hon tvungen att lämna Sverige och konfronteras med internationalism, nationalism och rasismen som hon aldrig träffat på tidigare, men som hon sedan bearbetade resten av sitt liv.

Samtidigt som hon var djupt engagerad i internationellt kvinnligt fredsarbete hade hon en kärleksaffär med en tysk nationalist, som omgav sig med människor långt ut på högerkanten, sedermera nazister, kanske blev han också en sådan själv.

– De var så otroligt aparta, och ändå hittade varandra, det kan man ju inte låta bli att undra över, eller hur?

Men var det verkligen ett seriöst eller ens särskilt passionerat förhållande från den då frånskilda Elin Wägners sida?

– Anledningen till att det var en lycklig historia tror jag var att den var omöjlig, den var en fantasi och lek, den kunde aldrig bli ett allvarligt engagemang.

”Kvinnor” blir ”mödrar”

Per Wirtén är helt och hållet med Wägner så länge hon står mitt i moderniteten och framåtrörelsen. När hon senare i livet flyttar till Lilla Björka i Småland blir han däremot både sur och irriterad på att hon, framhåller han, nu vurmar för det ursprungliga, skiftar fokus från ”kvinnor” till ”mödrar” och tycker att dessa ska arbeta i hemmet i stället för utanför.

Men, betonar han, det hindrar inte att hon – trots att hon inte hade kunnat stoppa andra världskriget – klarsynt såg sambanden mellan manlighet, militarism och nationalism:

– Hon dör ju övertygad om att allt hade gått förlorat. Men i själva verkat hade hon gjort något som kommande generationer kunde fortsätta att arbeta med.

Text: Erika Josefsson/TT

Fakta: Per Wirtén

Född: 1958.

Bor: I Huddinge.

Familj: Fru och tre vuxna barn.

Bakgrund: Grundade tidskriften Arena tillsammans med Håkan A Bengtsson, kulturjournalist och författare till flera fackböcker. Fick stor uppmärksamhet för sin biografi Herbert Tingstens sista dagar som också blev pjäs på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Den förra boken, Är vi framme snart? nominerades till Augustpriset.

Läser just nu: ”’The unsettling of Europe’, en bok om migrationens historia i Europa efter 1945, och sedan ska jag för femtioelfte gången börja läsa Joan Didions ’Lagt kort ligger’ som är en av mina favoritböcker”.

Fakta: Elin Wägner

Levde 1882 till 1949.

Journalist och författare vars två första romaner , Norrtullsligan (1908) och Pennskaftet (1910) båda tog upp rösträttsfrågan. Wägner jobbade också hårt för den kvinnliga rösträtten. Första världskriget gjorde henne till pacifist och fredskämpe, vilket hon förblev livet ut. Under 1920-talet engagerade hon sig internationellt, deltog i internationella fredsmöten och var också med och grundande Rädda Barnen. I Storbritannien kom hon i kontakt med kväkarna som hon tog djupt intryck av.

Elin Wägner ingick i den borgerligt radikala Fogelstadsgruppen vars kvinnliga medlemmar grundade ett parti, en feministisk tidskrift och en egen medborgarskola.

Så småningom flyttade Elin Wägner till Lilla Björka norr om Växsjö. Hon skrev en omfattande biografi om Selma Lagerlöf och blev 1944 den andra kvinnan som valdes in i Svenska Akademien. 1937 kom hennes bok Väckarklocka, ett slags debatterande essä om bland annat tidiga matriarkat och begynnande miljöförstöring.

Elin Wägner var gift med litteraturkritikern Johan Landqvist som hon lämnade 1922. Hon adopterade sin brorson Harald Giovanni.

Övrigt: Karin Boye skrev sin mest berömda dikt ”Visst gör det ont när knoppar brister” till Elin Wägner i 50-årspresent.

Källor: NE med flera.