Stora delar av världens befolkning har försatts i karantän på grund av coronaviruset.
I böcker och filmer finns det gott om personer som har tvingats hantera ensamhet på mer eller mindre grymma sätt – något att både lära av och förfasas över.

Skådespelaren Tom Hanks blev en av de första superkändisarna att drabbas av coronaviruset. Efter milda symtom och med “en dag i taget”-mentalitet kunde han och hans smittade fru Rita Wilson tillbringa karantänen i ett hus de hyrt i Australien tills symtomen avtog.

Någon som tvingades till en betydligt längre paus från all form av social kontakt är Tom Hanks rollfigur Chuck Noland i filmen “Cast away” från 2000. För att behålla förståndet pratade denne med en volleyboll som han ritat ett ansikte på med sitt eget blod – när han inte slog ihjäl tid med att försöka överleva förstås.

Det var författaren Daniel Defoe, som i 1700-talets upplysningsanda med tro på människans förnuft och kunnande skrev Robinson Crusoe. Det inspirerade till flertalet böcker och tv-program om människans förmåga – eller oförmåga – att inte bara klara livhanken i vildmarken utan att även överleva utan postväsende, personsökare, telefon eller snapchat (eller vad som för tillfället är populärt i kommunikationsväg). Ibland blir faktiskt de sociala kontakter som finns på de fiktiva öarna förödande för vissa litterära figurer, till exempel i William Gouldings dystopiska roman Flugornas herre från 1959, när de brittiska skolpojkarna börjar vända sig mot varandra.

Sex och fest

I Harry Martinsons rymdepos Aniara, filmatiserat 2019 av den Guldbaggebelönade duon Pella Kågerman och Hugo Lilja, hamnar ett rymdskepp med emigranter ur kurs och åker planlöst ut mot ett oändligt ingenting, utan hopp om att återförenas med resten av mänskligheten. Likt dagens planteringsboom försöker passagerarna närma sig grönskan. I filmen sker det genom kontakt med den allvetande datorn Mima, som kan återskapa ett naturlandskap i människornas huvud – den verkliga naturen har redan förstörts med kärnvapen och gifter.

Men efter ett tag orkar Mima inte bära insikten om människans alla illdåd mot naturen, och självdör. Då börjar passagerarna i stället söka mening i fest, sex och religion, tills allting är över och de sista resterna av människokroppar svävar runt i ett tyngdlöst universum.

Ett osynligt hot

I populärkulturen finns det gott om skildringar av virus och osynliga hot som riskerar människans överlevnad, där huvudpersonerna måste sätta sig själva i säkert förvar med stor distans från det som brukade kallas vardag. I zombiefilmer som “28 dagar senare” hinner rollfigurerna knappast reflektera över ensamheten och oändligheten, då nästan varje scen är en adrenalinpumpad kamp för att ta sig till en plats där det enligt ryktet ska finnas ett skyddsrum.

I den omtalade Netflixfilmen Bird box (som också bygger på en roman) från 2018 tvingas Sandra Bullocks rollfigur att låsa in sig i ett hus, eftersom ett övernaturligt monster får människor att ta sina liv – likt coronaviruset går hotet inte att se med blotta ögat.

I filmen är hon isolerad med två småbarn och måste bunkra mat på ett sätt som är betydligt farligare än de bråk som uppstod vid toalettpappersbalarna i slutet av mars. Likt i “Cast away” och “Aniara” tillbringar huvudrollsinnehavarna tiden med att efter bästa förmåga efterlikna någon sorts “livet före”-situation, där man fortfarande kunde klättra i träd och umgås med kompisar.

En mildare variant av virusskildring sker i “Barn av sin stad”, där författaren Per Anders Fogelström i förbifarten beskriver hur August Bodins fosterpappa agerar när han får symtom under slutet av 1800-talet i Stockholm: “Influensan härjade svårt i staden och krävde många dödsoffer. När Fredrik Bodin kände hur han höll på att bli förkyld blev han mycket orolig för sin hälsa och skyndade till sängs.” Exemplariskt, utifrån rekommendationerna från dagens Folkhälsomyndighet.

“High all the time”

Men att känna sig ensam behöver inte vara sammankopplat med avsaknaden av människor. Ett vanligt sätt i populärkulturen att glömma, eller i alla fall fördröja ensamhetskänslan, är att ta till flaskan och ge sig ut i natten. Tove Lo:s succéhit “Habits” följer en person som siktar på att vara hög hela tiden för att glömma att hen blivit lämnad. Men trots att Tove Lo i musikvideon besöker klubb efter klubb och hånglar runt, hamnar hon alltid gråtandes på en sunkig krogtoalett. Knepet funkar kanske ännu sämre just nu, då beteendet går emot rekommendationerna om social distansering. Kanske finns det också en anledning till att hon inte sjunger att hon ska var hög hela tiden, ensam i sin lilla etta.

Även i Robyns “Dancing on my own” fortsätter dansgolvssessionen trots den ensamma huvudpersonens krossade hjärta: “But I’m not the girl you’re taking home, I keep dancing on my own”. Simon & Garfunkel går däremot i en annan riktning i “I am a rock” från 1966, där duon konstaterar att de har böcker och poesi som skydd mot ensamheten.

Text: Sofia Sundström/TT

Fakta: Fler exempel på ensamhet inom kulturen

David Bowies Major Tom:

David Bowie skrev “Space oddity” efter att ha sett Stanley Kubricks “År 2001 – ett rymdäventyr”. Major Tom som svävar omkring i sitt rymdskepp efter att ha förlorat all kontakt med jorden är en ikonisk figur i Bowies låtskrivande där ensamhet och isolering ofta är teman.

Trots att ödsligheten i “Space oddity” är skrämmande tycks Major Tom ändå mot slutet av låten förlika sig med sitt öde: “And there’s nothing I can do”.

Kjell Höglund: “Man vänjer sig”.

Huvudpersonen i Kjell Höglunds låt vaknar varje morgon med “en hemskhet i sitt bröst”. Arbetet är tråkigt, kollegorna pratar i meningslösa klyschor, allt känns dumt och idiotiskt men han vänjer sig.

Uppräkningen av alla bedrövligheter, “herre jävlar denna pina”, blir också stor humor för publiken. Man skattar åt honom, glad över att inte ha det fullt så illa, men känner också igen sig. Till slut på lördagskvällen, släpper han fram gråten: “det är skönt att våga bli förtvivlad, känna sig lite verklig”. Kanske är det framför allt då som han bearbetar sin ensamhet.

Emmanuel Bove: “Mina vänner”:

Fransmannen Emmanuel Boves roman kom 1924 och handlar om den ensamme krigsveteranen Victor Bâton, en gång soldat i första världskriget. Genom hans ögon upplever läsaren det miserabla och djupt fattiga Paris på 1920-talet.

Bâton längtar efter närhet och vänskap och bygger upp stora luftslott kring ytliga kontakter i tron att dessa människor är hans vänner på riktigt. Man skulle kunna säga att han hanterar sin ensamhet genom ett djupt självbedrägeri. Men den längtan han ger uttryck för är allmängiltig och själva romanen är i dag en klassiker.

”Walden” av Henry David Thoreau:

På 1840-talet bosätter sig den amerikanske naturfilosofen Henry David Thoreau i ett skjul, ensam i skogen vid en sjö, Walden Pond, i Massachusetts. I de drygt två år som han lever där funderar han över hur det goda livet ska levas, vid sidan av den så kallade civilisationens konsumtionshets och hets överhuvudtaget. Om vi gör oss fria från materiella ägodelar behöver vi heller inte arbeta så mycket, resonerar Thoreau.

Hans ensamhet är självvald, och ibland tar han emot besökare. Själva ensamheten hanterar han bland annat genom att göra detaljerade iakttagelser av naturen, meta och rent allmänt låta bli att skynda sig. Dessutom läser han och skriver.

“Ett år av vila och avkoppling” av Otessa Moshfegh:

Huvudpersonen i Otessa Moshfegs roman bestämmer sig för att tillbringa ett år i dvala – för att kanske vakna upp som en ny och gladare människa. Redan före experimentet är hon en ensam människa och den tablettframkallade sömnperioden gör henne inte mindre isolerad. Då och då vaknar hon upp för att öppna ett postorderpaket, eller äta hämtmat som hon beställt i sömnen.

“Att uppfinna ensamheten” av Paul Auster:

Kanske en av de finaste böcker som har skrivits om ensamhet – med utgångspunkt från Austers egen pappa. Denne hade en ytlig charm och artighet, men ingen kom honom riktigt nära. “Redan före sin död hade han varit frånvarande, och de som stod honom närmast hade för länge sedan lärt sig att acceptera denna frånvaro”, skriver Auster i boken. Efter pappans död upptäcker författaren en tidigare okänd familjetragedi som kan ha bidragit till att stöpa fadern i ensamhetens form.

“All is lost” (2013), i regi av J C Chandor:

I enmanskatastroffilmen “All is lost” spelar Robert Redford en ensam man på en båt mitt ute i Indiska Oceanen. Problem tornar upp sig och en lågmäld thrillerkänsla uppstår när han tvingas uppbåda all tänkbar uppfinningsrikedom för att överleva när båten tar in vatten, hajarna cirklar och storm hotar.

Den 76-årige stjärnan glänser i en imponerande fysisk roll i en film som är en “Berättelsen om Pi” utan effekter. Eller dialog. Den gamle visar att havet räcker fint i sig själv. Om man vill filosofera över budskapet i filmen kan man parallelltitta på JC Chandors snygga finanskrisfilm “Margin call” (2011) och möjligen se “All is lost” som en motrörelse.

“The martian” av Andy Weir

I science fiction-bästsäljaren (och i filmatiseringen med Matt Damon) blir astronauten Mark Watney akterseglad av en olyckshändelse på Mars och måste överleva mot alla odds. Hemma på jorden tror man att han är död och Watney blir den i särklass mest ensamma människan i hela solsystemet. Det här är en ganska ordinär Robinson-berättelse, men få historier kommer nog i närheten av “The martian” i genren ensamhets-feelgood. Den rådige Watney överlever genom att sätta frystorkade potatisar i sitt eget bajs samtidigt som han håller humöret uppe med att lyssna på disco och leverera galghumoristiska oneliners i sin dagbok. Samtidigt finns en upplyftande berättelse om hur hela mänskligheten engagerar sig i hans öde och lägger politik och käbbel åt sidan för att rädda honom.