Glad ung man söker kontakt med omvärlden. När den isländske författaren Sjón skildrar en nazist är det utan att göra honom varken till monster eller löjlig clown.
– Jag försökte visa hur det här blev en möjlig väg för en ung man att välja, säger han.

Gunnar Kampen framstår som snäll och försynt. En gång marscherar han med nazistflagga, däremot skulle han aldrig själv slåss med protesterande kommunister.

En harmlös neonazist? Verkligen inte, men heller ingen våldsverkare som skyltar offentligt med sina åsikter.

— Hans lekfullhet är lite skrämmande, han spelar ung nazist och söker bekräftelse från nazister utanför Island, säger Sjón som ville skriva om ”en vanlig kille från en vanlig familj”.

— Jag ville veta hur det var att vara en ung ganska charmerande man på den här tiden, med tryggt jobb på bank, som studerat på handelsskola men som hade de här idéerna och som ville göra något av dem.

Kuslig tajming

”Rågblont hår, grå ögon” heter hans roman, en koncentrerad historia som utspelas i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet som Sjón har vridit och vänt på under många år. När den väl gavs ut på isländska i höstas var det med kuslig tajming. Bara några veckor senare kom svenskar från Nordiska Motståndsrörelsen till Island och demonstrerade – något som chockade många islänningar.

– För första gången sedan 1936 var det nazister med flaggor som marscherade på gatan och efter det började en diskussion: ”varför var de här, hade de vänner på Island?” säger Sjón som då var väldigt glad för att boken redan var skriven.

– Den visar att det här inte är något nytt. Besöket av de svenska flaggbärarna i höstas är verkligen en indikation på att den här gruppen växer. För första gången har vi också ett populistiskt parti på Island som blir en frispråkig front för de här idéerna och som gör att de som är mer hardcore börjar känna sig säkra.

Sjón, en gång ”gästartist” i den isländska rockgruppen The Sugarcubes och fortfarande vän med dess sångerska, Björk, började en gång som surrealistisk poet. På fingret bär han en stor ögonformad ring, ”mitt tredje öga”, hans personliga vandringsstav i världen.

I de övre tonåren var det just surrealismen som drev honom att börja korrespondera med likasinnade ute i Europa.

– Jag skickade min poesi, de frågade om vi hade en tidning, vi startade en tidning och ett galleri och sedan började vi resa.

Dokumentär grund

Gunnar, huvudpersonen i hans roman, gör egentligen samma sak fast med en radikalt annorlunda uppsättning av idéer.

Sjón väver sin berättelse utifrån faktiska dokument om en liten och tidigare knappt omskriven isländsk nazistcell som hade kontakt med bland andra de svenska nazisterna i Nordiska rikspartiet, men utan att för den skull demonisera sin huvudperson.

Men vad är det då som gör pojken Gunnar till nazist? Sjón portionerar ut olika ledtrådar från uppväxten med en pappa, hängiven socialdemokrat, som bär på starka känslor, inte minst mot sin nazistiska bror som hamnar i norskt fängelse. Men även om fadern gråter över Hitlers framfart kastar han också Gunnars mamma tvärs över köket.

– Gunnar känner våldet i sin pappa, även om det inte finns något som säger att han var våldsam hela tiden, och när han får veta att pappan är rädd för Hitler, tänker han ”aha”. Det drar honom till den person som han vet att hans far fruktar. Det blir en trigger.

Etablerade påhejare

I dag frågar sig folk ”hur kan detta hända igen” konstaterar Sjón som visar hur nazismen hela tiden lurat i skuggorna. Gunnar visar sig ha oväntade och etablerade påhejare både i cykelreparatören/tyskläraren tvärs över gården och i den framtida chefen på banken där han blir anställd.

– En väldigt stor grupp som stödjer nazistiska aktiviteter är osynliga människor. De ger pengar och röstar, det är därför som partier med uppenbara band till neonazistiska rörelser blir valda i parlamentariska val. Det finns fotsoldater som syns på gatan, men den största gruppen i den här rörelsen är människor som Gunnar.

Text: Erika Josefsson/TT

Fakta: Sjón

Född: 1962.

Namnet: Sjón betyder ”synen” på isländska och är en pseudonym för Sigurjón Birgir Sigurdsson.

Familj: Fru som är operasångerska och två vuxna barn, en 27-årig dotter och en 20-årig son.

Bor: I Reykjavik, men arbetar oftast i en stuga på Islands sydkust.

Bakgrund: Var ”gästartist” i Björks band Sugarcubes och uppträdde framför allt med en låt. En gång i New York satt Iggy Pop och David Bowie på läktaren, hans egna idoler. Blev Oscarsnominerad för låttexten till ”I’ve seen it all” från Lars von Triers ”Dancer in the dark”.

Böcker: Debuterade 1979. På svenska finns ett tiotal titlar, däribland ”Skugga-Baldur” för vilken Sjón fick Nordiska rådets litteraturpris.

Aktuell: Med Rågblont hår, grå ögon i översättning av John Swedenmark.

Om författarlivet: ”Det är ett väldigt annorlunda liv mot vad jag föreställde mig när jag började skriva poesi som 15-åring. Då fanns det bara en känd isländsk författare och det var Haldor Laxness. Vi trodde att man var tvungen att få Nobelpriset för att få resa. När jag pratar i skolor nu säger jag alltid: ’om du vill resa, börja skriv poesi’.”

Boken i artikeln

Rågblont hår, grå ögon

av Sjon

• Förlag: Rámus Förlag
• Utgiven: 2020-02-17

I Rågblont hår, grå ögon skildrar Sjón på sitt karaktäristiska sätt en tid och ett skeende det sällan talas om i den isländska historien. Gunnar Kampen är en snäll och försynt blond pojke som växer upp med sina föräldrar och systrar i efterkrigstidens Island. Läs mer »