Rookie 15 med Anna Jansson: ”Attityden till deckare har förändrats över tid”

Författaren Anna Jansson har skrivit totalt 56 böcker. Drygt en tredjedel av dem handlar om Maria Wern, en deckarserie som hon har hållit igång sedan debuten år 2000. I år är det alltså 20-årsjubileum för denna långkörare.

Det var när hon fick sin första dator 1998 som Anna Jansson började skriva. Då arbetade hon som sjuksköterska, vilket hon skulle fortsätta med i nio år till. Efter ett par år, när hon hade bekantat sig med datorn, hade hon skrivit flera bokmanus.

– Jag valde att jobba natt vilket innebar att jag jobbade elva nätter i rad vilket följdes av nio nätter ledigt. Däremellan skrev jag. Resten av tiden var jag så trött att jag stoppade smutstvätt i kylskåpet, men jag kunde inte låta bli att skriva. Det var som att vara förälskad, berättar Anna.

Hon satsade på att bli utgiven och skickade in sitt första manus till så många förlag hon hade råd med.

– På den tiden var det papperskopior som gällde. Jag och min man hade precis köpt hus och bestämt oss för att hålla i pengarna, så jag fick begränsa mig.

Tiden gick och Anna väntade i ett halvår på att få besked. 

– Jag blev otålig och tyckte att de tog orimligt lång tid på sig. Till slut hade jag skrivit ett annat manus som jag hellre ville ge ut, så jag drog tillbaka det första, berättar Anna.

Förlaget Prisma (som senare gick upp i Norstedts) nappade på det nya manuset, som skulle bli den första historien om Maria Wern. År 2000 kom första boken i deckarserien ut, Stum sitter guden.

Sju år och ungefär lika många böcker senare bestämde sig Anna för att säga upp sig och skriva så länge ekonomin tillät. Hennes man hade nyligen gått bort och arbetet med lungcancerpatienter kändes alltför tungt.

Sedan dess har hon kunnat försörja sig på sitt skrivande.

– Jag känner mig fortfarande tacksam varje dag jag stiger upp och kan kalla skrivandet för mitt jobb, säger Anna.

En stark lust att hitta på något nytt

En Maria Wern-bok om året har kommit ut ända sedan debuten och nu släpps bok nummer 21 om Anna Janssons ”låtsaskompis”, som hon säger.

– Att skriva deckare är som att skriva skönlitteratur, men man lägger i en extra växel för att addera spänning. Jag tycker att jag skriver kärleksromaner, relationsromaner, fast med ett mord eller två …

Apropå dagens nyhetsrubriker om coronaviruset tar Anna upp sin bok Främmande fågel från 2006. I den drabbar fågelinfluensan människorna på Gotland och hela ön sätts i karantän.

– Boken kom ut samtidigt som rapporterna om de första smittade fåglarna. Jag skrev den med hjälp av en smittskyddsläkare och gjorde så grundlig research jag bara kunde. Sedan fick jag recensioner som sa att ”det här är inte rimligt”, och några år senare spred sig svininfluensan [en variant av fågelinfluensa] över världen … och nu står vi här igen, med en potentiell pandemi. Historien upprepar sig.

Anna berättar att hon väljer sina ämnen innan de blir aktuella; hon utgår från en omedelbar känsla som säger att ”här finns något, det här vill jag verkligen berätta om”. Hon har en stark lust att hitta på något nytt och vill inte alltid utgå från en mall.

– Jag gillar att testa nya saker och hitta nya sätt att konstruera. Genom åren har jag hittat en mängd intressanta människor att djupintervjua inför mina böcker. Jag har pratat med en healer, en oljeshejk, varit på studiebesök på ett vampyrlajv och hos en grävmaskinist.

Ungefär tre böcker om året har det blivit, och inte bara deckare. Anna Jansson har skrivit både feelgoodromaner, lättlästa böcker och manus till ett avsnitt om seriefiguren Fantomen. En lång serie för barn om karaktären Emil Wern, son till Maria Wern, och ett gäng andra barnböcker.

– Det är en rolig utmaning att skriva barnböcker. Barn lurar man inte lika lätt som vuxna, gillar de inte en bok så läser de den inte. Där är jag också extra mån om språket, jag beundrar Astrid Lindgren som inte var rädd för svåra ämnen eller svåra ord.

Just nu skriver hon omlott på flera serier, förutom Maria Wern. Bland annat serien Bergslagens blå om Kristoffer Bark, som utspelar sig i Örebro där Anna är bosatt sedan många år. Den första boken Dotter saknad kom ut hösten 2019 på Norstedts och den andra är på gång. Fler böcker om Emil Wern kommer det också att bli.

Dessutom skriver hon en bonusserie direkt för ljud på digitalförlaget Tiden, som handlar om Maria Wern från tiden innan hon blev polis.

– Där tänker jag nog på ett lite annat sätt och skruvar upp dramatiken ännu lite mer, säger Anna.

Du skriver ofta i serier och desto mer sällan fristående böcker. Hur kommer det sig?
– Så länge jag trivs med karaktärerna och gillar universumet de är i och det funkar, gör jag gärna det. Men efter 20 böcker är det lite svårt att hålla isär detaljer, så min dotter har skrivit lathundar till mig så att jag lätt kan hitta vem som är släkt med vem och så vidare.

Tröttnar du någonsin på dina karaktärer?
– Nej, de är ungefär som dockor i ett dockskåp. Jag använder dem för att spela upp det jag vill berätta.

Annas dotter har också roat sig med att sammanställa mordstatistik över Maria Wern-böckerna. I serien har det hittills förekommit 77 mord, och de som dör är framförallt personer som jobbar inom vården och granskande journalister.

– Ja, de är nyfikna och råkar på saker, konstaterar Anna.

De vanligaste mordmotiven är att dölja ett annat brott, egen vinning, hämnd eller svartsjuka, vållande till annans död och för att skydda sitt barn eller någon annan närstående. Mordmetoderna då, finns det statistik över det? Jodå. 29 vassa föremål, 11 giftmord, 8 eld- och gasexplosioner, 6 kvävningar, 2 levande flådda, en del tillhyggen. Men ytterst sällan pistoler.

– Jag trodde att jag hade skrivit fler giftmord, med tanke på min bakgrund inom vården. Agatha Christie var även hon sjuksköterska och flitig giftmördare …

Den senaste Maria Wern-boken släpptes i början mars 2020 med titeln Dödslistan, och handlar om mord på misstänkta våldtäktsmän.

– En barnmorska i Visby vill peppa kvinnor att våga anmäla våldtäktsmän. Hon startar en Facebookgrupp, men en av medlemmarna är inställd på hämnd. I vågskålen ligger alla kvinnor som inte vågar anmäla, och de ynka 5 procenten som leder till en fällande dom. Rättssystemet måste bli bättre, det är inte särskilt troligt att 95 procent av dem som anmäls blåljuger.

Ljudbokens intåg största förändringen

Anna Janssons böcker har totalt sålt i över 4 miljoner exemplar och är utlånade ungefär lika många gånger på bibliotek.

– Ja, mina böcker är lästa 8 miljoner gånger … det är svindlande och helt ofattbart, jag ser det liksom inte framför mig, säger hon.

Den sannolikt högt eftertraktade domänen thriller.se har Anna haft ända från början. Det var en present från hennes man, som höll på mycket med datorer när internet var nytt.

– Först hade jag thriller.nu också, men under en period blev jag helt nerspammad och stalkad, så jag stängde ner den, berättar Anna.

Hur ser din dagliga skrivrutin ut, om du har någon?
– De dagar som jag får den ograverade skrivdagen, mina skrivdagar, går jag upp fem–halv sex på morgonen, sätter på kaffe, och börjar skriva. Jag äter samtliga måltider vid datorn. Mitt på dagen gör jag ett break för någon form av träningspass utomhus eller på roddmaskin. På kvällen pausar jag för att laga mat åt övriga i hushållet.

Två gånger i veckan passar hon sina barnbarn och en hel del tid går åt till administration och annat som har med firman att göra. Intervjuer ska också hinnas med. Och inte minst kontakt med översättare – Maria Wern-böckerna är översatta till 17 språk så Anna har en brokig hylla därhemma med alla översättningar.

– Vissa översättare hör inte av sig alls, då blir jag nervös, säger hon. I andra fall får jag förklara mycket om hur samhället funkar här i Sverige. Min japanska översättare bad mig till exempel förklara om ”spis” betydde vedspis eller gasspis eller något annat. Det är alltid speciellt i de fall jag inte kan kontrollera om det blir rätt …

Hon skriver aldrig synopsis, varje skrivdag får överraska henne. 

– Jag vill inte bestämma för mycket i förväg. Och jag visar ingenting för någon förrän jag är helt klar, inte ens för förlaget. Om man snattrar med alltför många bygger man allianser som sedan kan vara hämmande. Jag tror att man kan skriva modigare om man inte måste bevisa sig hela tiden, säger Anna och fortsätter:

– För varje bok jag skriver gör jag mig tydligare för mig själv, vad jag vill, tycker och tänker. Som författare lär man sig att se saker ur fler perspektiv, ur fler vinklar.

Hur tycker du själv att du har utvecklats som författare på den här tiden?
– Jag har en släng av dyslexi och när jag skrev mitt första manus la rättstavningsprogrammet av efter 100 sidor. Men att stava fel har inget att göra med att kunna berätta en historia. Under de här åren har jag blivit väsentligt mycket bättre på det språkliga, numera håller stavningsprogrammet hela manuset ut.

Tycker du ändå att du har samma röst som i början?
– Jag vet inte. Jag läser aldrig om det jag skrivit. Tror inte att jag skulle vilja göra det. Jag vill inte ens försöka att skriva filmmanus, jag vill göra nya saker, skriva nya berättelser.

Under de senaste 20 åren har det hänt mycket i bokbranschen och Anna berättar om en rad omvälvande förändringar.

– Det största har varit ljudbokens intåg. Och pocketen som försvann, år 2014 hade jag en pocketupplaga på 140 000. På ett år föll det med 100 000 exemplar. Men det var samtidigt som ljudboksboomen, så det gick på ett ut.

Hur läser du själv böcker, fysiskt eller digitalt?
– Både och. Om en bok är riktigt bra kan jag lyssna på den när jag sitter på min roddmaskin för att jag inte ska märka att jag plågas i 30 minuter. Och jag lyssnar när jag lagar mat, men annars läser jag pappersböcker.

Det känns ibland som att det finns ett omättligt sug efter deckare, fast samtidigt blir ju antalet deckarförfattare allt fler. Hur ser du på den konkurrensen?
– Tidigt fick jag höra att deckarnas tid snart är förbi. ”Hur länge kan det pågå?” Men det kommer hela tiden fler och fler nya skribenter, och det gör mig bara glad! Det är väldigt god stämning mellan deckarförfattare. Viveca Sten är bra på att bjuda hem oss. Vi har så mycket gemensamt, vi tampas alla med samma saker. Jag ser det inte som konkurrens, snarare att vi stärker varandra. Läser man en bra deckare är det större chans att man väljer en ny deckare därefter.

När hon debuterade ansågs deckare vara kiosklitteratur, och Anna fick höra att hon ”väl snart kan börja skriva riktig litteratur”.

– Deckare var fult och folk rynkade på näsan i Sverige. I Tyskland däremot likställdes det med annan skönlitteratur, det var en påtaglig skillnad. Men jag skrev exakt det jag ville skriva. Och attityden till deckare har förändrats över tid, säger Anna.

Jubileumsfest på Folkoperan

Med Maria Werns 20-årsjubileum är Anna Jansson (oss veterligen) den svenska författare som hållit liv i en serie längst – förutom Jan Mårtenson som har rekordet på 47 år.

Tror du att du kommer hålla igång Maria Wern lika länge?
– Jag bestämmer inget på förhand, säger Anna. När jag hade skrivit min första bok insåg jag att ”hjälp, jag måste skriva en till!”. Jag har aldrig tänkt längre fram än det jag gör just nu. Jag vill inte lova något som jag sedan känner mig tvungen att fullfölja.

I veckan var det en hejdundrande jubileumsfest på Folkoperan i Stockholm. Det var Anna Janssons första ordentliga fest som författare, innan dess hade hon bara haft en enda releasefest. Skrivandet är det viktigaste, det är det hon vill fokusera på. Men ett 20-årsjubileum måste firas.

– När jag såg gästlistan kände jag mig rik som har så många vänner och har mött så fantastiska människor under de här 20 åren. Jag bjöd dem jag verkligen tycker om, författarkollegor, journalister, bokhandlare, utländska förlag, agenter, riktigt gamla vänner, nya vänner …

Poliskören från Stockholm sjöng en särskild serenad till Maria Wern, det blev quiz, filmvisning, ”låtsaskompisarna” syntes på scen (i form av skådespelaren Eva Röse och mannen på omslaget till Kristoffer Bark-deckarna, närmare bestämt förläggarens kusins man som egentligen jobbar som mäklare men fick rycka in som fotomodell eftersom Anna Jansson inte hittade någon annan som kändes rätt).

– När jag såg ut över havet av människor på festen kände jag mig lycklig och rörd över att se så många vänner som jag tycker så väldigt mycket om, säger Anna Jansson efter festligheterna.