Livet efter debuten blir inte alltid lätt – det vet finska Saara Turunen, som har skrivit en humoristisk roman om debutåret i en författares liv. I Finland väckte boken debatt om hur kvinnors litteratur bedöms.

Tänk att ha skrivit en roman, att få den i sin hand och hoppas på att allt i livet ska bli annorlunda. Så känner den unga författaren i Saara Turunens Sidopersonen (som släpptes idag på Wahlström & Widstrand). Hon tänker: “Jag drömmer inte om dyra saker, inte om kläder, möbler eller pensionsfonder. Jag vill inte resa någonstans, inte investera i aktier eller samla på mig titlar”. Det hon vill är att få erkänsla för sin bok.

Sara Turuunen, som debuterade år 2015, vet hur den längtan kan förbytas i besvikelse.

– Att publicera min första bok och få en väldigt kritisk recension var en startpunkt för den här boken. Mina förväntningar på debuten var nog för höga, jag trodde att alla skulle fira min bok. Men det var bara jag som gjorde det, säger hon.

Mottagandet viktigt

Drömmen om författaryrket har dock mattats av generellt. Det ligger inte längre i topp tio i Sverige, enligt drömjobbsundersökningen från Manpower. Det berättar Henrik Fürst, forskare på sociologiska institutionen vid Uppsala universitet och författare till boken “Debutant!”. Samtidigt har antalet debutanter ökat i takt med att allt fler små förlag har dykt upp. Konkurrensen om utrymmet har därför blivit större.

– Inom litteraturens värld bedöms författarna dels utifrån vilket förlag de har blivit utgivna på men också utifrån vilken typ av mottagande debutboken har fått, säger Henrik Fürst, som pekar på att ett prestigefyllt mottagande är viktigt för karriären.

Många lyckas aldrig skriva en andra bok, konstaterar han. Också Saara Turunen hade problem, hon kunde inte komma över kritiken av debutromanen, som var en uppväxtskildring. En manlig recensent slog fast att den handlade om tillblivelsen av ett kvinnligt jag, vilket han tyckte var tråkigt. Samtidigt hörde mängder av kvinnor av sig privat och skrev att de kände igen sig, och boken tilldelades Helsingin Sanomats Litteraturpris. Saara Turunen började fundera över kvinnors villkor i kulturvärlden.

– Att göra konst är inte annorlunda för män och kvinnor, det är svårt för alla. Men jag tycker att mottagandet ser annorlunda ut. Första gången jag blev medveten om mitt kön var när jag hade skrivit min första pjäs, och man i recensionerna hela tiden underströk att jag var en kvinna som vände mig till kvinnor om kvinnofrågor. Men jag skriver för alla!

Vid sidan av

I “Sidopersonen” tar hon sig an debutens antiklimax. Romanen handlar om en ung kvinna som bor i en lägenhet betalad av hennes pappa. Räknas det som ett eget rum, undrar hon med en blinkning till Virginia Woolfs klassiska roman om kvinnligt skapande.

Debuten förändrar inget; hennes föräldrar tycker fortfarande att hon ska skaffa ett riktigt jobb och ett bröllop smäller fortfarande högre i bekantskapskretsen. Med syrlig humor driver Turunen med sin huvudperson.

– Hon känner sig som en outsider, förklarar Saara Turunen.

Den unga kvinnan står utanför den traditionella familjebildning som allt fler av vännerna ägnar sig åt – och samtidigt står hon utanför det litterära etablissemanget. Hon är en “sidoperson”. Hon skäms för allt; sin sysslolöshet, sin ensamhet och sin brist på framgång. Skammen är betingad i ett samhälle som lär kvinnan att hålla sig inom en traditionell kvinnoroll.

– Genus är vad som förenar ämnena i boken: det handlar om den kvinnliga positionen i konstvärlden och i familjelivet.

Ruckade på maktbalansen

Saara Turunen har ofta själv känt skam under skrivandet, när hon har skildrat människans mindre smickrande sidor. Hon har varit orolig för hur texten ska tas emot. Flera debutanter kan också uppleva det som utlämnande att kliva in i den formaliserade rollen som författare, enligt Henrik Fürst.

– För en del kan debuten vara första gången de på allvar visar upp det de har skrivit. Det kan vara en ganska omtumlande situation för författaren, som har skapat en särskild relation till bokprojektet och karaktärerna, säger han.

Saara Turunen har blivit modigare. I och med att hon ifrågasatte en kritiker ruckade hon också på maktbalansen. Boken utlöste en polemisk debatt kring manlig dominans i litteraturkanon. Många manliga journalister och författare blev provocerade, och dömde ut hennes bok. Själv tycker hon att mottagandet har varit “förvirrande men bra”. Nu diskuteras litteraturkritik på ett nytt sätt i Finland, noterar hon.

– Många blev arga över att jag tog upp kritiken. De menade att man får nöja sig med det man får. Men man behöver inte acceptera något alls.

Text: Elin Swedenmark/TT

Fakta: Saara Turunen

Född: 1981

Bor: Helsingfors

Läser: “Allt möjligt. Men efter att jag har börjat tänka på allt det här läser jag fler kvinnliga författare, just nu ‘Arv och miljö’ av Vigdis Hjorth.”

Bakgrund: 2009 tog hon examen vid Teaterhögskolan i Helsingfors och har sedan dess skrivit och regisserat flera hyllade pjäser. Hon debuterade som romanförfattare 2015 och har tilldelats en rad litterära priser, däribland Helsingin Sanomats litteraturpris 2015, som årligen delas ut till bästa finskspråkiga debutroman. Hon blev också Årets konstnär i Helsingfors, 2018.

Om sitt skrivande för teatern: “Efter att jag började skriva böcker har jag börjat göra mer visuell teater, utan så många ord. Jag blev en bättre dramatiker när jag kunde säga saker i mina böcker.”

Boken som nämns i artikeln

Sidopersonen

av Turunen, Saara

• Förlag: Wahlström & Widstrand
• Utgiven: 2020-03-05

Tänk om allt inte går som för Anne på Grönkulla – att man bor någonstans på landsbygden, vallar getter och får och har ett stort hus, tjockt hår och massor av barn? Tänk om det istället blir så att katten äter grädden och mjölken surnar i kannan? Om man hittar sig själv i en lägenhet med en madrass på golvet och en krukväxt som enda sällskap. Läs mer »