Rookie 13: Louise Halvardsson om att göra comeback som författare efter debutantpris, hybris och refuseringar

För tolv år sedan fick Louise Halvardsson debutantpriset Slangbellan. ”Det var väldigt häftigt, men inte så nyttigt. Det steg mig åt huvudet”, berättar hon för Boktugg.

År 2007 kom Louise Halvardssons debutroman Punkindustriell hårdrockare med attityd. Året därpå belönades den med debutantpriset Slangbellan, vilket kom att påverka Louises författarskap på flera olika sätt. I första hand positivt, förstås, men kanske även i viss mån negativt. För hur går man vidare efter medial uppmärksamhet och en stund i de riktigt stora, bländande nationella rampljusen?

– Det var helt fantastiskt att vinna Slangbellan. Helt plötsligt ville Svenska Dagbladet recensera min bok, och jag fick väldigt mycket uppmärksamhet i pressen. Jag var med på Kulturnytt i tv, vilket var en stor grej för mig. Det kändes som något slags genombrott.

Louise var i 25-årsåldern när hon debuterade. Innan dess hade skrivandet mest utgjorts av dagboksanteckningar och dikter, och ett par autofiktiva bokmanus som det aldrig blev något av. Hon började tidigt med estradpoesi och poetry slam.

– Jag var väldigt inspirerad av Linda Skugges krönikor i Expressen. Hon var min stora idol. Hon skrev vardagligt, ungdomligt, om vad som helst. Jag kände att det här kan jag också göra.

Första romanen gavs ut av Författarhuset, ett förlag i Västerås som inte finns längre. Och debuten gick som smort, med Slangbellan-utmärkelsen som grädden på moset.

– Det var väldigt häftigt, men inte så nyttigt. Det steg mig åt huvudet. Jag trodde att jag var lika känd som Zlatan bara för att jag hade flimrat förbi i tre sekunder i tv-rutan, säger hon.

Hon hade flyttat till England och levde där i någon slags illusion att hon var kändis hemma i Sverige.

– Jag antar att det var mitt sätt att hantera pressen. Samtidigt var det ganska skönt att bo i ett annat land. Det var inte lika mycket sociala medier på samma sätt som det är nu, så jag var i min egen bubbla.

Några större svenska förlag ringde upp och undrade om hon hade någon ny bok på gång. Jo, det hade hon. Men den var på engelska. Nu bodde hon i England och skulle slå igenom även där, var planen. Detta gick inte hem hos de svenska förlagen.

– Jag hade något slags högmod och tänkte att nu har jag vunnit debutantpris i Sverige, nu kan jag göra samma sak i England. 

Ett tiotal år senare skulle detta manus ligga till grund för romanen Punkpoet med svensk brytning. Men vägen dit var långt ifrån spikrak.

Mellan målgrupper och mellan språk

Louise skaffade en litterär agent i England för att sälja in boken till brittiska förlag. Det ledde inte till någonting eftersom boken hamnade mellan målgrupper – var det en bok för ungdomar eller vuxna? En problematik som många andra författare förmodligen känner igen.

Det fanns också en del språkliga brister.

– Jag trodde att jag var flytande på engelska, men nu i efterhand kan jag se att så inte var fallet, säger Louise. Jag hade bott i England fem-sex år, men det är jättesvårt att erövra ett språk.

Louise sparkade sin agent och bestämde sig för att själv översätta boken till svenska, för att försöka få den utgiven i Sverige istället. 

– Men då hade jag tappat svenskan … det blev i klass med Google translate. Jag skickade in till den svenska förlag, men det ledde ingenvart.

Varken engelskan eller svenskan var tillräckligt bra. En insikt som skulle kunna knäcka vilken skrivande människa som helst.

– Jag tappade allt självförtroende och tänkte att jag aldrig mer skulle skriva en roman. Bokmanuset lades åt sidan och jag öppnade inte dokumentet på tre år. 

Några år senare hade Louise flyttat tillbaka till Sverige. Hon gav själv ut reportageboken Svenglish: en 30-årings resa genom vardagen 2015 och diktsamlingen Hejdå tonårsångest – 35 dikter innan 35 2017, men tanken på att skriva romaner hade hon helt lagt ner. 

Tre år senare tog hon till sig kritiken

Det som slutligen fick henne att ändra sig och öppna det gamla dokumentet var det enkla faktumet att hon blev uttråkad.

– Jag skulle satsa på frilansandet och höll lite workshops och föreläsningar. Det gick runt, men jag tjänade inte särskilt mycket pengar. Så jag satt mest hemma och mådde dåligt och hade långtråkigt, berättar hon.

För att sysselsätta sig ville hon skaffa en skrivrutin, så hon testade att skriva en timme varje morgon. När inspirationen tröt började hon gå igenom sin dator, och hittade det där gamla manuset. Hon läste första kapitlet och insåg att det inte var så dåligt trots allt.

Hon började omarbeta efter eget huvud och efter de lektörsutlåtanden hon hade fått från olika förlag. Bland annat fick en viss karaktär mycket mer utrymme, istället för att försvinna ur handlingen och komma tillbaka i slutet.

– Innan hade jag tyckt att det var hela grejen med boken, men nu ångrade jag mig. Nu kunde jag ta till mig kritiken, fast det hade tagit mig tre år att nå dit.

Boken skrevs om från början till slut, vilket var bra eftersom Louise hade erövrat svenskan igen och kände sig trygg i språket. Hon sökte till Jakobsbergs folkhögskola för andra gången i sitt liv och gick en projektkurs på halvtid. 

– Det var guld, jag fick Tove Folkesson som handledare. Det var fantastiskt att få professionell hjälp och få ett nytt sammanhang.

Sedan var det återigen dags att skicka in manuset till förlag. Men även denna gång trillade refuseringarna in. Det var samma dilemma som i England: var det en ungdomsbok eller en vuxenbok? Ett av Sveriges största barnboksförlag sa att manuset var bra, men att det skulle passa bättre för vuxna. Men vuxenavdelningen bad Louise skicka manuset till barnboksförlaget.

– Det där hände flera gånger. Jag hamnade mittemellan young adult och vuxna, och förlagen var inte riktigt mogna för det. Men jag blev ändå boostad, för alla sa att jag skrev så bra. Vart jag än skickade så fick jag långa lektörsutlåtanden, det kändes peppande.

Skriver för alla som känner sig vilsna

Att bokbranschen gärna vill passa in böcker i olika kategorier är inget nytt och många författare har gnisslat tänder över att ha hamnat mellan olika fack hos förlagen eller i bokhandeln.

Kategorin young adult fiction (YA), eller på svenska ung vuxen-litteratur, kom till för att det behövdes ytterligare ett steg mellan ungdomslitteratur och vuxenlitteratur. På senare år har det ibland också talats om new adult fiction (NA), som alltså är för läsare som är snäppet äldre än YA-läsarna. Böcker för nyblivna vuxna, mellan 18 och 30 år, med teman som kretsar kring att flytta hemifrån och utforska sin sexualitet, enligt Wikipedia. 

Kanske är det här Louise Halvardssons böcker hamnar. Om de nu måste passas in i någon kategori. Själv menar hon att hon skriver för alla som känner sig vilsna i tillvaron.

– Det kan man göra oavsett om man är 14 eller 44. Min senaste bok utspelar sig i början av 00-talet och innehåller en hel del nostalgi till den tiden. Många som är i 30–40-årsåldern idag gillar den, de minns tillbaka till när de själva var unga.

Ödet ville att boken Punkpoet med svensk brytning skulle komma ut. Tack vare att Louise var med och arrangerade Café Skriva på Bokmässan kom hon i kontakt med förlaget Belletrist Publishing, som precis som Louise hör hemma i Göteborg.

– Jag skickade in manuset och fick svar jättesnabbt att de var intresserade. Eva Rosengren är gammal punkare och allt bara kändes rätt. Det är skönt att ha förlaget i närheten och kunna gå och fika med sin förläggare, säger Louise.

Funderade du aldrig på att ge ut även den boken själv?
– Nej, det ville jag verkligen inte göra. Att ge ut diktsamlingar själv känns självklart på något vis eftersom jag är ute mycket på uppläsningar, då är det naturligt och lätt att sälja sin bok i samband med det. Men en roman … det är för svårt, för sårbart på något vis.

Hon utvecklar och förklarar att med romaner vill hon gärna ha någon annan som säger att boken ”är okej”.

– Det finns många bra egenutgivna romaner såklart, men det är knepigt med egenutgivning och svårt att slå igenom. Det kan vara svårt att få folk att ta en på allvar.

Har du några råd till de som vill få sin första – eller fjärde – bok utgiven?
– Först måste du verkligen skriva det du vill skriva. Och du kanske inte behöver låta texten ligga i tre år, som jag gjorde, men det är bra att få distans. Respons är också guld värt, genom en skrivarkurs eller någon annan kontext. Att skaffa ett skrivande sammanhang tror jag är väldigt viktigt.

– Och våga kontakta mindre förlag, jag har varit jättenöjd med alla mina förlag även om de har varit små. Då försvinner du inte i mängden, då blir du stjärnan på förlaget, säger hon med glimten i ögat.