Familjen Juvelerkvist befinner sig mitt i den svenska bokbranschens hjärta. Frågar du dem själva utgör de den svenska litteraturens hjärta och förvaltare av dess arv. Men allt ska förändras under några dramatiska veckor fram till jul …
Berättelsen om familjen Juvelerkvist är fiktiv. Eventuella likheter med nu levande eller döda personer (samt zombies) och verkliga företag, platser, varumärken och böcker är rena tillfälligheter.
Har du missat tidigare avsnitt i följetongen? Du hittar alla på Julkalenderns samlingssida.
Märta Elsa Juvelerkvist, född 20 augusti 1919 i Motala, död 1 december 2019, var en svensk författare känd för sin bästsäljande bokserie Härskarsläkten som utgavs 1947-1977. Gift med bokhandlare Helmer Juvelerkvist, mamma till översättaren Margareta Juvelerkvist.
Övrig familj: svärson Carl Axel Juvelerkvist, författare och språkvetare, barnbarnen Sofia Juvelerkvist, deckarförfattare och Hans Juvelerkvist, journalist och författare samt barnbarnsbarnen Jonathan Juvelerkvist, författare och Matilda Juvelerkvist, förlagspraktikant. (Wikipedia).
24.
Fru Pålsson ropade på Carl Axel som tog samtalet i sitt arbetsrum.
“Det kanske är Svenska Akademien som ringer och har ångrat sig igen”, sa Jonathan instinktivt.
“Det är säkert bara någon av hans författarkompisar, de ringer och pratar titt som tätt”, sa Margareta och de återgick till att följa med när bingonummer lästes upp och tog en tillfällig paus i julrimmet.
Efter några minuter kom Carl Axel ut. Han såg chockad ut.
“Vem var det?”, frågade Margareta.
“Det var en förläggare på Norstedts. De hade läst mitt manus. Men det är så märkligt alltihop så jag förstår inte riktigt.”
“Vad menar du?”
“Ja, jag är helt säker på att jag skickade det där manuset till ditt förlag, Matilda. Ja, till Bokförlaget Silverfisk.”
“Men du brukar väl skicka till Albert Bonniers eller Norstedts först? Det gör du ju alltid?”
“Ja, men jag tänkte att jag skulle prova något nytt den här gången. Dessutom har ju Norstedts refuserat mina tre senaste.”
“Men du kanske skrev Norstedts på kuvertet av gammal vana?”
“Nej, jag tror inte det. För det ligger redan ett färdigt kuvert addresserat till dem. Ja, så att det är färdigt när … om manuset kommer i retur. Jag behöver då bara sätta på frimärken och posta det till nästa förlag direkt, så att jag inte slösar bort någon tid.”
“Du måste verkligen börja ta kopior på dina manus. Det är ju helt vansinnigt att du skickar iväg originalmanus. Tänk på hur mycket som försvinner i posthanteringen numera”, sa Margareta.
“Men, pappa om de ringer hem dagen före julafton … då måste det väl ha varit ett positivt besked eller?”
“Ja … de vill ge ut romanen. Förläggaren berättade att han läst det i helgen och han älskade det.”
“Grattis, vilken underbar nyhet!”, utbrast Margareta. “Fru Pålsson, det är dags att ta fram champagnen.”
Men Carl Axel såg fortfarande inte överlycklig ut, snarare förbryllad.
“Vad är det pappa?”, frågade Sofia.
“Det är så märkligt, för han sa att han älskade hur boken slutade abrupt. Hur jag lämnade läsaren hängande mitt i handlingen och överlämnade till läsaren att själv avgöra slutet. Han sa att det var fräscht, nyskapande och ett härligt stilistiskt grepp. Han hade ägnat hela dagen idag åt att fundera över slutet. Först var han tveksam men ju mer han läste sista meningarna, desto mer övertygad blev han om att det var helt rätt att göra så.”
“Oj, nyskapande. Det har du inte hört på länge … i refuseringsbreven alltså”, sa Margareta.
“Nej, och det märkliga är att romanen inte slutar så. Jag ägnade de sista sju kapitlen åt att verkligen i detalj redogöra för hur alla de inblandade agerar och knyta ihop trådarna. Dessutom sa förläggaren att jag kanske skulle överväga att inte låta boken sluta mitt i en mening utan punkt. Även om han gillade det avhuggna i det också.”
“Vad menar du, Carl Axel?”“Det känns som om han inte läst hela manus. Som om en tredjedel av manuset har försvunnit.”
Matilda kände nu en viss oro.
“Vad handlar din bok om?”, frågade hon.
Carl Axel började berätta om hur boken skildrade en mans livsresa genom kärleken. Det var en betraktelse av dåtid och nutid. Ett epos. Matilda tyckte att det lät väldigt bekant. Precis som om hon faktiskt hade läst det.
“Hur börjar den?”
“Första meningen är jag riktigt nöjd med. Den kan jag nästan i huvudet”, sa Carl Axel. “Det var en dag i juni. Solstrålarna lekte i bestickslådan och han tvekade i valet mellan dessertsked och kaffesked. Han visste av erfarenhet att även de enklaste val kunde leda till ödesdigra konsekvenser.”
“När du skickar in dina manus, undertecknar du inte med ditt eget namn då?”, frågade Matilda.
“Nej, det gör jag naturligtvis inte. Jag använder lite olika alias. Och så har vi en postbox för att inte någon ska känna igen vår adress. Särskilt i det här fallet när jag skulle skicka den till Bokförlaget Silverfisk och det kanske kunde hamna i händerna på dig. Det hade ju inte varit så bra om mitt namn hade stått där.”
Helvete, tänkte hon och undrade över vad Magnus Bock skulle säga om Carl Axels bok blev en försäljningsframgång. Gubbsjukt eller ej. Och ifall det någon gång skulle framkomma att hon förstört en tredjedel av boken?
“Det var finurligt tänkt. Men tänk vilken tillfällighet att du råkade skicka det till fel förlag i alla fall”, sa Matilda med ett leende som kändes lika äkta som det i tyskproducerade reklamfilmer, för choklad eller tvättmedel, som dubbats till svenska.
Samtidigt i en annan del av världen tog en annan medlem i familjen Juvelerkvist fram sitt arbetsredskap. Han fällde upp sin laptop på soffbordet. Han hade packat upp sin resväska med alla Märta Juvelerkvists dagböcker som han hittat i en kartong ute på lagret i bokhandeln. Helmer hade förklarat att Märta ville att Hasse skulle ha dem.
Planen var att han skulle skriva en ny bok, om hennes liv. Här hade han i alla fall något unikt, han hade tillgång till material som ingen annan hade. Det fanns flera opublicerade noveller och det fanns dagböcker som skildrade inte bara hennes författarskap utan också det svenska samhällets framväxt. Hasse hade läst en av dem på planet och det var nästan så att dagböckerna gick att publicera oredigerade som de var. Men han tänkte istället bygga vidare på dem. Det här var ett nytt jätteprojekt. Med tanke på att Juvelerkvists Stiftelse skulle komma att dela ut miljoner i stipendier så misstänkte han att intresset för vem Märta Juvelerkvist egentligen varit skulle öka i framtiden.
Han vände på huvudet och tittade på henne där hon stod på en hylla. Framför honom fanns dubbeldörrarna i glas och den spektakulära utsikten över Atlanten och det oändliga havet.
Hasse log när han tänkte på tulltjänstemannen som inspekterat hans väska och tittat på julklappen i väskan. Ett tag var han rädd att behöva öppna den, men eftersom det var julafton så struntade mannen i det. Han hade faktiskt övervägt att lägga paketet med urnan under granen hemma hos mamma Margareta och istället ta med sig burken med sega kolor på resan. Men det hade varit för grymt. Bättre att hon fick tro att Märtas aska spridits i Östersjön. Ett tag till i alla fall.
Det fanns enstaka längre reportage och någon student som läst förlagskunskap som skrivit en uppsats om Familjen Juvelerkvist och framför allt Märta. Men det här skulle bli något annat. Sakprosa eller autofiktion? Kanske skulle berättelsen inledas med Märtas dramatiska död? Det blev nog mer effektfullt, att hugga tag i läsaren direkt. Men han hade redan formulerat de sista raderna i boken:
Hennes urna glänste i solen som sken in genom det stora glaspartiet. Det var inte mer än rätt att hon fick leva vidare på en bokhylla istället för att flyta runt på havet eller ligga nedgrävd under gräsmattan på en kyrkogård. Hennes namn skulle för evigt vara inskrivet inte bara i den svenska litteraturhistorien utan även prägla framtidens svenska författare. Hon hoppades att priserna skulle inspirera författare till att välja bort deckare och ja, faktiskt även alltför oläslig djuplitterära betraktelser. Hennes priser skulle gå till böcker fyllda av kärlek och magiska världar.
Även om det av Märta Juvelerkvist numera endast återstod aska så såg hon fram emot att påbörja sitt nästa sekel. Hon var odödlig.
SLUT & GOD JUL!
