Familjen Juvelerkvist befinner sig mitt i den svenska bokbranschens hjärta. Frågar du dem själva utgör de den svenska litteraturens hjärta och förvaltare av dess arv. Men allt ska förändras under några dramatiska veckor fram till jul …
Berättelsen om familjen Juvelerkvist är fiktiv. Eventuella likheter med nu levande eller döda personer (samt zombies) och verkliga företag, platser, varumärken och böcker är rena tillfälligheter.
Har du missat tidigare avsnitt i följetongen? Du hittar alla på Julkalenderns samlingssida.
Märta Elsa Juvelerkvist, född 20 augusti 1919 i Motala, död 1 december 2019, var en svensk författare känd för sin bästsäljande bokserie Härskarsläkten som utgavs 1947-1977. Gift med bokhandlare Helmer Juvelerkvist, mamma till översättaren Margareta Juvelerkvist.
Övrig familj: svärson Carl Axel Juvelerkvist, författare och språkvetare, barnbarnen Sofia Juvelerkvist, deckarförfattare och Hans Juvelerkvist, journalist och författare samt barnbarnsbarnen Jonathan Juvelerkvist, författare och Matilda Juvelerkvist, förlagspraktikant. (Wikipedia).
20.
Jonathan klättrade in och satte sig i mitten där bak i taxin. Hans mamma Sofia hoppade in på andra sidan och Matilda på den andra efter att ha hjälpt gammelmorfar Helmer in i framsätet. Han hade försökt tysta chauffören innan de andra familjemedlemmarna hunnit in i taxin.
”Jonathan, är det något jag behöver veta?”
”Nej … det … tror jag … inte.”
”Så den där IKEA-kassen som ligger bakom min rygg innehåller inte vad jag tror att den innehåller.”
”Den kanske gör det.”
”Av alla dumma saker du gjort, hur kunde du glömma henne i en taxibil?”
”Det är lätt hänt, varje dag är det någon som glömmer saker i min bil. En gång var det en mamma som glömde sin bebis och jag upptäckte det när den skrek och jag hann tillbaka innan hon hunnit ringa polisen”, sa taxichauffören och skrattade.
”Den goda nyheten är att det inte är din mormor du har i håret”, sa Jonathan.
Han trodde att det skulle lugna henne.
”Va? Vems aska är det då?” skrek hon och började borsta sitt hår så att det dammade ner aska över Jonathan.
Matilda bröt ihop bredvid honom och skrattade så att hon fick ont i magen.
”Det är väl inget att skratta åt? Har vi spritt ut en vilt främmande människas aska i havet?”
”Lugna ner dig mamma. Du tror väl ändå inte att han har stulit en annan urna? Han har förstås köpt en ny urna och fyllt den med något som liknar aska. Vad är det, tömde du dammsugarpåsen eller?”
”Nej, det är grillkol.”
Matilda tyckte det var ännu roligare.
”Men det här innebär alltså att vi har en urna med Märtas aska i bagaget?” frågade Sofia.
”Ja, tyvärr. Det var faktiskt inte mitt fel … eller jag försökte bara göra det bästa av situationen.”
”Det bästa av situationen? Det bästa hade väl varit att vara ärlig och säga som det var!”
Nu vände sig Helmer om och tittade på dem i baksätet.
”Vad är det som är så roligt?”
Sofia tystnade. Matilda fnissade och Jonathan visste inte vad han skulle säga. Så han berättade sanningen om hur han glömt urnan i taxin och försökt rädda det hela genom att köpa en ny urna och sedan fylla den med aska från sommarens grillfester.
Helmer lyssnade och nickade. Hans mun var ett rakt streck när han spände ögonen i Jonathan. Det var sällan den gamle bokhandlaren brusade upp. De få gånger han gjorde det var det oftast för att ett fraktbolag hade slarvat bort en sändning med böcker eller att kortläsaren inte fungerade. Jonathan hade inte sett honom arg många gånger, till skillnad från hans dotter, mormor Margareta.
”Jonathan, du måste lova mig att aldrig någonsin göra om det.”
”Det känns ganska … osannolikt att jag skulle behöva göra det”, sa Jonathan och väntade på utskällningen.
Sedan började Helmer också skratta. Sofia skakade på huvudet.
”Ni är helt galna allihop. Undrar om mamma kommer att tycka att det är lika roligt”, sa hon.
”Vi kan inte berätta för henne. Det här måste vara vår hemlighet. Vi får åka förbi bokhandeln och slänga in … förlåt, ställa in henne på lagret. Sedan ska jag fundera över hur jag hanterar det.”
”Så vi ska fortsätta ljuga för mamma?” frågade Sofia.
”Ja, absolut. Hon skulle inte klara av en sådan nyhet.”
”Jag undrar om det inte är ett brott att förvara askan av en person hemma”, sa Sofia.
”Gäller det även om man placerar urnan i en bokhandel?”
Efter omvägen via Juvelerkvists Bokhandel kom de hem till Margareta och Carl Axel. Fru Pålsson, som också varit med på begravningen, höll på att plocka fram kakor. Det var ett gottebord värdigt en finare restaurang i julbordstider. Det enda som saknades var ris à la malta, tänkte Hasse där han gick och tittade på lussekatter, äppelkaka, mazariner, chokladbollar, finska pinnar samt kex och ost och ett stort fruktfat.
”Det är så skönt att det äntligen är över. Nu är mammas önskan om en begravning till sjöss uppfylld”, sa Margareta.
Hasse tyckte att Sofia och hennes barn tittade konstigt på varandra. Var det något han hade missat under alla år han varit borta? Han undrade hur Märta egentligen hade varit under sina sista år och kände en liten gnutta skam över att det var flera år sedan han pratat med henne. Men de hade faktiskt brevväxlat. Gammeldags pappersbrev. Där hade hon berättat om sina tankar om livet och hur hon ville bli ihågkommen.
I ett av sina brev hade hon skickat med en outgiven novell. Hon hade sagt åt honom att han fick lov att ge ut den i sitt eget namn, eller spara den tills hon var död och låta publicera den i hennes namn. Den var riktigt bra. Han var osäker på om de läsare som var frälsta av Härskarsläkten skulle gilla den, men kanske. Han var nästan säker på att den skulle gå att göra en film av.
”Vad tänker du på Hasse?” frågade Sofia och stod plötsligt bredvid honom. Händelserna på båten hade på något sätt fört dem samman igen.
”Mormor. Vilket liv hon levde. Och så är jag lite nyfiken på vad hon egentligen har hittat på i sitt testamente. Om det kommer en ny överraskning, precis som det alltid gjorde i slutet på varje bok.”
”Ja, just det. Varenda bok i den där serien slutar med en cliffhanger”, sa Sofia.
”Men snart vet vi”, sa Hasse och tänkte på vad hans agent Eva-Sigrid hade sagt. Om att Märta inte hade skänkt pengarna till någon i familjen. Fanns det en okänd släkting? Kanske ett barn som inte var Helmers? Nej, det var omöjligt. Eller ett barn som var Helmers men inte hennes? En helt okänd släktgren. Det skulle inte mamma Margareta tycka om.
Fortsättning följer >>
