Familjen Juvelerkvist befinner sig mitt i den svenska bokbranschens hjärta. Frågar du dem själva utgör de den svenska litteraturens hjärta och förvaltare av dess arv. Men allt ska förändras under några dramatiska veckor fram till jul …
Berättelsen om familjen Juvelerkvist är fiktiv. Eventuella likheter med nu levande eller döda personer (samt zombies) och verkliga företag, platser, varumärken och böcker är rena tillfälligheter.
Har du missat tidigare avsnitt i följetongen? Du hittar alla på Julkalenderns samlingssida.
Märta Elsa Juvelerkvist, född 20 augusti 1919 i Motala, död 1 december 2019, var en svensk författare känd för sin bästsäljande bokserie Härskarsläkten som utgavs 1947-1977. Gift med bokhandlare Helmer Juvelerkvist, mamma till översättaren Margareta Juvelerkvist.
Övrig familj: svärson Carl Axel Juvelerkvist, författare och språkvetare, barnbarnen Sofia Juvelerkvist, deckarförfattare och Hans Juvelerkvist, journalist och författare samt barnbarnsbarnen Jonathan Juvelerkvist, författare och Matilda Juvelerkvist, förlagspraktikant. (Wikipedia).
19.
Den kalla vinden trängde in under jackan och genom de tunna kostymbyxorna. Jonathan Juvelerkvist kände dock det mesta av kylan inifrån, efter att hans syster Matilda skrämt slag på honom.
”Vad menar du?” frågade han och undrade hur hon kunde veta att han hade tappat bort den riktiga urnan och ersatt den med en egendesignad.
”Du måste berätta för morfar att han inte är invald i Akademien.”
”Ja, just det.”
”Eller har du hittat på något mer skämt som jag inte känner till? Kanske bytt ut urnan mot en pepparkaksburk?”
”Nej, tror du verkligen att jag skulle göra något sådant?”
”Ja. Nej, kanske inte. Men du seriöst, du måste berätta för Carl Axel. Ju längre du väntar, desto värre blir det.”
”Jag ska. Men inte idag. Det är ju begravning.”
Hon nickade. När de kommit ut på öppet hav, något som tydligen krävdes för att få lov att sprida någons aska, så stannade kaptenen motorn. De samlades i fören för att ta ett sista farväl. När Margareta lyfte upp den vitlackerade urnan granskade hon den och sa till Carl Axel:
”Den här ser inte alls ut som på bilden. Är det verkligen rätt urna?”
”Ja, jag fick kvittera ut den och skriva på”, sa Jonathan.
”Jag menar, de måste ha tagit fel sorts urna. Men det får gå”, sa Margareta och höll urnan i famnen. Hon lyfte på locket och Jonathan anade att hon kanske förvånades över hur lätt det gick. ”Farväl mamma, vila i frid.”
”Stopp!”
Alla vände sig om och tittade förvånade på Carl Axel.
”Vinden. Du kan inte sprida den i motvind.”
Margareta skulle lägga på locket men det gled ur hennes hand och samtidigt som hon sträckte sig efter det i luften så vinklades urnan och vinden tog tillfället i akt och virvlade sig in i burken, lyfte de små askpartiklarna och förde dem ut i ett moln. Det var nästan något magiskt spöklikt över det. Sofia blundade när molnet drog över henne. Resten av familjen duckade och kunde sedan se hur askmolnet drog ut över havet.
Sofia borstade av sig vitgrå aska. Jonathan såg att hon fick kämpa för att inte skälla ut mormor Margareta som nu hade fått en askgrå färg i ansiktet.
Båtfärden hem blev något ansträngd.
”Visst var det nästan lite spöklikt. Det känns som att hon är med oss fortfarande”, sa Matilda en stund senare.
”Jotack, i alla fall tills jag hunnit duscha och byta kläder”, sa Sofia surt.
Då hördes ett ljudligt, bullrande skratt över hela båten. Det var Helmer. Alla tittade på honom. Hur vågade han skratta på en begravning? Även om det var komiskt ifall man såg det på film så var det absolut inte roligt i verkligheten. Kanske hade han slutligen tappat förståndet, sorgen och stressen över bokhandeln hade knäckt honom, tänkte Sofia.
”Jag tycker det här var typiskt Märta. Hon kunde vara allvarlig men hon kunde också skratta åt det mesta. Hon brukade ofta säga det till mig: Varför ska allting vara så himla allvarligt hela tiden? Ja, det är tråkigt att hon är borta men ärligt talat så hade både hon och vi redan tagit farväl. Hon hade inte velat att vi skulle sitta här och deppa resten av året, över jul och nyår. Vi har fällt våra tårar, låt oss istället minnas henne som en glädjespridare”, sa Helmer.
”Okej morfar, du har rätt. När vi sitter och pratar om det här på julafton så kommer vi att skratta åt det. Jag kanske till och med kan använda det här i en bok”, sa Sofia.
”Du har fått lite litterärt stoft skulle man kunna säga.”
Alla vände sig om och tittade på Jonathan. Kanske hade han tagit det för långt. Men så skrattade Helmer igen och det blev en signal för de andra också att göra detsamma. Han hade klarat det. Han hade överlevt. Det var en helt galen story som han inte kunde berätta för de andra.
”Det var konstig aska”, sa Hasse.
”Vad menar du?” frågade Sofia.
”Jag var på en sån här begravning på Azorerna. ”Där var askan tyngre, inte så finkornig. Den flög inte iväg i vinden utan föll ner i havet. Och där blåser det ju alltid.”
”De kanske kremerar på ett annat sätt i Sverige?”
”Ja, förmodligen. Vänta, du har lite här i pannan”, sa Hasse och strök ett finger över sin systers panna. Sedan kramades de båda syskonen, något de inte gjort på flera år.
Jonathan stod bredvid dem och hörde. Hasse anade inte hur rätt han hade. Jonathans hemmagjorda urna hade fyllts med aska från en Webergrill. Lyckligtvis hade hans kompis inte vinterstädat den utan hela sommarens grillkolsrester var samlade i uppfångaren under den svarta klotgrillen. Det blev alldeles lagom mycket för att fylla behållaren.
Men det hade gått. En halvtimme senare lade de till vid kajen och Jonathan kände hur mobilen vibrerade. Han lyfte luren och kände igen tjejen på Taxi Stockholms röst. Den var glad. Överlycklig. Han förstod så mycket som att de hade hittat paketet och att chauffören skulle köra det till deras kontor där han kunde komma och hämta det senare. Så nu var frågan: Var ställer man en urna med riktig aska?
Det var hur som helst ett senare problem. Först skulle de åka vidare hem till Margareta och Carl Axel Juvelerkvist för att dricka begravningskaffe.
”Ska vi gå eller?” frågade Sofia och borstade bort ytterligare lite aska.
”Nej, jag har ringt efter taxi”, sa Hasse. ”Två bilar.”
Det dröjde mindre än två minuter innan två bilar från Taxi Stockholm stannade framför dem. När Jonathan klev in i baksätet på den ena bilen stelnade han till och stirrade upp i backspegeln. Chauffören mötte hans blick.
”Vilken tur att jag träffar på dig, det är verkligen din lucky day! Du glömde en IKEA-kasse i bilen, eller hur? Jag har den i bagageluckan och ditt paket är kvar.”
Fortsättning följer >>
