Familjen Juvelerkvist befinner sig mitt i den svenska bokbranschens hjärta. Frågar du dem själva utgör de den svenska litteraturens hjärta och förvaltare av dess arv. Men allt ska förändras under några dramatiska veckor fram till jul …
Berättelsen om familjen Juvelerkvist är fiktiv. Eventuella likheter med nu levande eller döda personer (samt zombies) och verkliga företag, platser, varumärken och böcker är rena tillfälligheter.
Har du missat tidigare avsnitt i följetongen? Du hittar alla på Julkalenderns samlingssida.
Märta Elsa Juvelerkvist, född 20 augusti 1919 i Motala, död 1 december 2019, var en svensk författare känd för sin bästsäljande bokserie Härskarsläkten som utgavs 1947-1977. Gift med bokhandlare Helmer Juvelerkvist, mamma till översättaren Margareta Juvelerkvist.
Övrig familj: svärson Carl Axel Juvelerkvist, författare och språkvetare, barnbarnen Sofia Juvelerkvist, deckarförfattare och Hans Juvelerkvist, journalist och författare samt barnbarnsbarnen Jonathan Juvelerkvist, författare och Matilda Juvelerkvist, förlagspraktikant. (Wikipedia).
18.
Jonathan hade fuckat upp. Någonstans i Stockholm körde en taxi med kvarlevorna av hans gammelmormor Märta Juvelerkvist. Han hade nu bara ett par timmar på sig att få tag på urnan innan hela familjen skulle samlas och åka ut i Skärgården med en chartrad båt. Det var inte läge att dyka upp tomhänt och säga att ”tyvärr får vi ställa in för att Märtas aska är på villovägar”.
”Folk glömmer saker i taxibilar hela tiden. Men jag kan tyvärr inte se vilken chaufför det är utifrån vad du berättar, men det kan vara systemet som inte fungerar som det ska just nu”, sa en hjälpsam men hjälplös ung tjej när Jonathan äntligen fick prata med en människa i taxiväxeln.
”Det finns inget du kan göra? Om jag ger dig en beskrivning av hur chauffören såg ut kanske?”
”Tyvärr, jag sitter i växeln och jag träffar nästan aldrig några chaufförer och dessutom har vi hundratals som jobbar här. Men ring igen senare, vi tömmer bilarna varje kväll så det dyker upp för eller senare. Om inte någon stjäl det förstås. Var det något värdefullt?”
”Det kan man säga. Och jag skulle behöva det senare idag.”
”Vad tråkigt. Då hade jag nog rekommenderat dig att åka ut dit och köpa en ny, vad det nu var du hade köpt på IKEA.”
”Köpa en ny?”
”Ja, de har ju öppet köp i 90 dagar eller ett helt år. Tills dess har vi säkert hittat ditt paket och du har väl kvittot kvar så kan du bara lämna tillbaka den. Det hade jag gjort.”
”Kan jag lämna mitt telefonnummer, ifall ditt system börjar funka igen och du får tag på min IKEA-kasse och paketet?”
”Visst, jag kan försöka. Jag ser ditt nummer här på displayen så jag noterar det på en post-it-lapp här på min dator. Behöver du en taxi?”
”Eh … ja, det kanske jag faktiskt behöver”, sa Jonathan och beställde en eftersom han insåg att det behövdes en plan B.
Det kändes inte riktigt bra att lämna Helmer ensam i bokhandeln, men Jonathan hade inget val. Han ringde Hasse och kollade om morbrodern kunde rycka in.
”Visst, jag får väl byta om till kostym och åka direkt därifrån. Men det löser sig. Hur är det med Helmer?” frågade Hasse.
”Han är helt uppslukad av julhandeln. Han tyckte det skulle bli skönt när det var överstökat”, sa Jonathan.
Han frågade Helmer och fick tillåtelse att avvika. Lyckligtvis hade Helmer inte frågat om urnan och han slapp ljuga. Jonathan undrade om Helmer hade stängt av sorgen, han pratade inte om Märta utan bara om böckerna, bokhandeln och julförsäljningen. Det vore verkligen trist om även bokhandeln skulle dö.
Därefter kastade han sig ut till den väntande taxibilen och ställde sig själv frågan: Var köper man en urna? Dessutom behövde han komma över en IKEA-kasse. Eller det kanske inte var nödvändigt egentligen? Den där frågan ställde han sig när han klev in på IKEA-varuhuset vid Kungens kurva. Han hade googlat på nätet och insett att en sån där urna verkligen inte var billig. Det fanns budgeturnor för 1350 kronor. Budget? Kanske kunde han hitta något som liknade en urna på IKEA?
Han gick in på IKEA:s hemsida och sökte på det. Svaret: ”Å nej! Vi kunde inte hitta ett enda förslag.” Istället gick han i labyrinten och spanade efter kärl med lock som inte var alltför plastiga.
”Brogrund 129 kr”, läste han på skylten. Den var snygg, såg lite ut som en modern urna. Tillverkad i rostfritt stål. Men det fanns en nackdel. Locket var ett trycklock som åkte upp med ett klick. Det var nämligen en soptunna på fyra liter. Nej, mamma skulle döda honom. Förvandla honom till aska med sin laserblick.
Han tittade på Vardagen, en burk med lock för 39 kr. Den var snygg, liknade faktiskt en urna. Men den var av glas. Klarglas. Kanske om han köpte färg och målade den? Skulle det fungera? Det var inte så att han hade oceaner av tid heller. Men han hade löst både IKEA-kassen och grunden till en urna. Han gick över vägen till shoppingcentret och efter lite irrande hittade han färg på Clas Ohlson. Snabbtorkande sprayfärg som skulle fästa på metall, trä, plast och … glas. Han funderade över om han skulle måla den invändigt eller utvändigt eller båda delar.
Härnäst tog han taxi till en kompis som hade hus på Lidingö. Där skulle han kunna slutföra sitt smutsiga arbete och ändå hinna hem och byta om till en klädsel som passade bättre på en begravning.
”Har du urnan?” frågade mamma Sofia när Jonathan klev ur taxibilen. Han höll upp IKEA-kassen och de gick mot resten av familjen som redan stod nere på kajen, redo att kliva ombord på båten.
”Åh, tack Jonathan”, sa Margareta och tog emot kassen. Hon tittade misstänksamt på den eftersom det var uppenbart att det inte var samma IKEA-kasse som han hade fått med sig.
”Handtaget var lite slitet, men jag hittade en annan ny kasse nere i bokhandeln”, sa Jonathan och log mot henne.
”Åh, vad bra. Vi vill ju inte tappa den här”, sa hon och höll den i ett fast grepp samtidigt som hon klev ut på landgången.
”Men varför åkte du inte hem med urnan till mormor och morfar? De har varit så nervösa hela eftermiddagen”, sa Sofia.
”Det var så mycket att göra i bokhandeln.”
”Vad vet du om det, du ringde ju in Hasse?”
”Eh … jag var tvungen att hämta min kostym på kemtvätten.”
Hon tittade på honom. Han nästan kände hur svetten trängde fram under mössan i pannan. Sedan vände hon sig om och gick ombord. Jonathan följde efter. Nu fanns det ingen återvändo.
Jonathan ställde sig vid relingen och blickade ut över havet. Han försökte andas lugnt. Matilda smög upp bakom honom.
”Du måste berätta vad du gjort”, sa hon.
Fortsättning följer >>
