Familjen Juvelerkvist befinner sig mitt i den svenska bokbranschens hjärta. Frågar du dem själva utgör de den svenska litteraturens hjärta och förvaltare av dess arv. Men allt ska förändras under några dramatiska veckor fram till jul …
Berättelsen om familjen Juvelerkvist är fiktiv. Eventuella likheter med nu levande eller döda personer (samt zombies) och verkliga företag, platser, varumärken och böcker är rena tillfälligheter.
Har du missat tidigare avsnitt i följetongen? Du hittar alla på Julkalenderns samlingssida.
Märta Elsa Juvelerkvist, född 20 augusti 1919 i Motala, död 1 december 2019, var en svensk författare känd för sin bästsäljande bokserie Härskarsläkten som utgavs 1947-1977. Gift med bokhandlare Helmer Juvelerkvist, mamma till översättaren Margareta Juvelerkvist.
Övrig familj: svärson Carl Axel Juvelerkvist, författare och språkvetare, barnbarnen Sofia Juvelerkvist, deckarförfattare och Hans Juvelerkvist, journalist och författare samt barnbarnsbarnen Jonathan Juvelerkvist, författare och Matilda Juvelerkvist, förlagspraktikant. (Wikipedia).
17.
Det var tidigt på morgonen den 17 december. Jonathan Juvelerkvist var van vid att få udda arbetsuppgifter i bokhandeln. Morfar Helmer var inte alltid vid sina sinnens fulla bruk, det hade barnbarnsbarnet redan insett. Han var excentrisk, som mamma Sofia brukade säga.
Det hände ofta att han fick åka tvärs över stan för att hämta någon bok som en kund hade beställt och som Helmer hade hittat hos ett annat antikvariat eller i en bokhandel och förhandlat sig till ett bättre pris än det ordinarie f-priset. Ibland var det böcker som inte fanns i tryck men ibland var det bara för att han ville ordna fram boken snabbare än om den beställdes från lagret.
När han gick upp från tunnelbanan och promenerade den sista biten för att hämta det första paketet så undrade han vad han egentligen sysslade med. Framför allt insåg han att han borde ha åkt förbi Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan innan han åkte ut för att hämta det här. Men nu var det för sent. Jonathan undrade vad det kunde väga, och om det skulle rymmas i den blågula IKEA-kassen Helmer skickat med honom.
Det hela gick relativt smidigt. Han fick visa upp tillståndet från länsstyrelsen, legitimera sig och skriva under ett intyg om att spridningen skulle ske samma dag. Den var väl inpackad i en kartong som tejpats igen. Han undrade om locket satt fast ifall han råkade tappa paketet eller ställa ner det på fel håll.
Några minuter senare stod han ute på gatan igen och hoppade på en buss i riktning mot Mäster Samuelsgatan. Han funderade på att åka hem först men gammelmorfar Helmer hade varit tydlig med att han skulle skynda sig.
”Hej, ni hade lagt undan en bok till Helmer Juvelerkvist”, sa Jonathan till en medarbetare i Akademibokhandelns stora butik. Han ställde sig och bläddrade i en av Nobelpristagarnas böcker medan han väntade på att den unga tjejen skulle återkomma med den beställda boken. Han ställde ner boken igen och plockade upp en ny deckare av Mons Kallentoft och Anna Karolina. Läste baksidestexten och satte ner även den. Han läste sällan numera, det blev mest ljudböcker. Han använde förmodligen mammas konto mer än hon själv gjorde.
”Här är den. Och visst är det så att ni ska ha rabatt?”
”Ja, han brukar få er bästa rabatt.”
”Det ska jag ordna. Den är så himla mysig er bokhandel. Jag brukar alltid gå dit och handla julklappar”, sa tjejen som hette Hannah enligt namnskylten. Den sista meningen nästan viskade Hannah innan hon fortsatte med normalt röstläge:
”Det blir 189 kronor.”
Jonathan betalade, köpte en kasse och började gå mot utgången när hon ropade efter honom. Hade han glömt kortet?
”Är det din IKEA-kasse?”
”Tack, det är det”, sa han och tog ett par raska steg tillbaka och greppade handtagen.
”Mer av samma författare?” frågade hon och nickade mot kassen.
”Nej, det här är en helt annan författare kan man säga.”
Han skyndade ut genom dörren. Vad sysslade han med? Vad hade Helmer sagt om han kommit hem utan urnan? Jonathan ville inget hellre än att åka direkt till familjens bokhandel för att lämna av båda paketen men han visste att han behövde ta sig bort till Hedengrens vid Stureplan först. Där väntade två böcker som Helmer tydligen hade beställt åt en annan kund. Jonathan hade flera gånger förgäves försökt förklara att det gick att beställa via nätet, men Helmer var van vid att ringa runt. Förmodligen tyckte han det var kul att prata med sina kollegor i andra bokhandlar. Jonathan gissade att de också gav Helmer rabatterade priser av medlidande.
När han kom till Hedengrens visade det sig att de båda böcker som Helmer kommit över där var både stora och tjocka. De vägde mer än urnan och den andra boken tillsammans. Personalen fick packa in dem i flera lager wellpapp och med hjälp av packtejp skapa ett handtag så att han kunde bära dem. Men han skulle inte orka släpa med sig den ända bort till Juvelerkvists Bokhandel.
Han var nära att glömma IKEA-kassen på golvet vid kassan även på Hedengrens, men kom på det själv innan de behövde ropa tillbaka honom. Ute på gatan haffade han en taxi och la ner böckerna i bagaget men tog med sig urnan in. Resan tog en hel evighet, Stockholms gator var täckta av bilar. Julhandeln skapade tät trafik och köer, inte bara inne i butikerna.
Precis när han betalat ringde mobiltelefonen och han klev ur taxin och ut på trottoaren innan han kunde få upp den och svara. Det var mamma.
”Hur går det, har du hämtat mormors aska?” frågade Sofia.
”Jadå. Jag är utanför bokhandeln nu”, sa Jonathan medan chauffören lastade ut och överlämnade paketet med böckerna från Hedengrens och kassen från Akademibokhandeln. Därefter smällde chauffören igen den bakre passagerardörren och sprang snabbt runt bilen och hoppade in.
”Vad bra. Jag blev lite orolig att du hade glömt det någonstans.”
“Nej, det skulle jag aldrig göra”, sa Jonathan samtidigt som han såg taxin blinka och köra ut och försvinna bort längs gatan. Han lade på, stoppade ner mobiltelefonen och flyttade över den tunga litteraturen från vänsterhanden så att han hade kassen i ena handen och paketet i den andra. Det var ungefär då han saknade IKEA-kassen och såg hur taxibilen försvann runt hörnet.
Han sprang. Han kände sig som en running back i Super Bowl. Han hörde sig själv skrika:
”Stoppa taxin!”
Hundra meter längre bort hade han redan sprungit omkull en kvinna och rusat vidare samtidigt som han ropade “förlåt!” och han kände hur det brände i lungorna och benen. Han var ingen bokmal, men han var inte heller träningsnarkoman. När han vek runt hörnet såg han taxiskylten försvinna runt nästa gathörn. Han skulle aldrig hinna ifatt den.
Det var bara att återvända och ännu en gång ursäkta sig när han passerade kvinnan som borstade bort grus från sin svarta pälskappa. Han vände sig om en extra gång och såg åt hennes håll innan han gick in genom dörren till bokhandeln.
”Gick det bra?” frågade Helmer.
”Ja, ganska. Jag har två av tre paket. Men det löser sig, jag ska ringa dem nu direkt”, sa Jonathan och lade de två bokpaketen på disken.
Helmer kommenterade inte det hela vidare utan började packa upp Hedengrens väl inslagna paket.
”De är duktiga borta på Hedengrens. Nu blir Lennart glad”, sa han.
Jonathan tog fram sin mobil och googlade taxibolagets telefonnummer. Han funderade på om han skulle säga att paketet som han glömt i baksätet på en av deras bilar innehöll Märta Juvelerkvists aska. Kanske skulle det få dem att prioritera det hela. Varför kunde familjen inte ha valt en vanlig gravsättning istället för att sprida askan ute i Skärgården? Vilket skulle ske om exakt fyra timmar.
”Taxi Stockholm, vart vill du åka?” sa rösten som svarade efter att han fått lyssna på musik i ett par minuter.
Fortsättning följer >>
