Familjen Juvelerkvist befinner sig mitt i den svenska bokbranschens hjärta. Frågar du dem själva utgör de den svenska litteraturens hjärta och förvaltare av dess arv. Men allt ska förändras under några dramatiska veckor fram till jul …
Berättelsen om familjen Juvelerkvist är fiktiv. Eventuella likheter med nu levande eller döda personer (samt zombies) och verkliga företag, platser, varumärken och böcker är rena tillfälligheter.
Har du missat tidigare avsnitt i följetongen? Du hittar alla på Julkalenderns samlingssida.
Märta Elsa Juvelerkvist, född 20 augusti 1919 i Motala, död 1 december 2019, var en svensk författare känd för sin bästsäljande bokserie Härskarsläkten som utgavs 1947-1977. Gift med bokhandlare Helmer Juvelerkvist, mamma till översättaren Margareta Juvelerkvist.
Övrig familj: svärson Carl Axel Juvelerkvist, författare och språkvetare, barnbarnen Sofia Juvelerkvist, deckarförfattare och Hans Juvelerkvist, journalist och författare samt barnbarnsbarnen Jonathan Juvelerkvist, författare och Matilda Juvelerkvist, förlagspraktikant. (Wikipedia).
14.
Familjen Juvelerkvist var samlade hemma hos Carl Axel och Margareta. Det var fortfarande Luciamorgon. Lussekatter, pepparkakor, vinglögg och cognac stod framdukat på det lilla bordet i salongen. Hasse och Jonathan hade fyllt sina magar men kvinnorna hade ingen aptit. Inte Carl Axel heller. Helmer gjorde sig klar för att åka till bokhandeln och dagens öppning.
”Var tror ni att hon är?” frågade han.
”Ingen aning. Hon skulle ut med en väninna, men jag har ringt alla väninnor jag känner till och ingen har ens träffat henne”, sa Carl Axel.
”Tror ni att hon tagit livet av sig precis som mormor?” frågade Jonathan och fick genast mamma Sofias argaste blick.
”Jonathan!”
”Vadå? Det är väl rimligt att ställa frågan, var hon deprimerad?”
”Det här är ingen polisutredning. Du pratar om din mormor”, sa Sofia.
”Hon var stressad över något”, sa Carl Axel. “Det kanske är dags att vi går ut med en bild på henne”, sa Hasse.
”Jag tror inte att hon skulle vilja det. Då skulle hon synas på alla löpsedlar och för alltid bli ihågkommen för det”, sa Carl Axel.
”Men tänk om hon är helt förvirrad, hon kanske sitter utomhus i ett gathörn? Eller ligger på sjukhus där ingen vet vem hon är?”
”Polisen har kollat det. Men utredaren sa att det inte är helt ovanligt att folk försvinner i ett par dagar och sedan dyker upp igen. Hon kanske bor hemma hos någon som vi inte känner”, sa Sofia.
Matilda fingrade på sin mobiltelefon. Med Margareta borta var det ingen som höll lika hårt på disciplinen kring mobilskrinet. Plötsligt frös hon till när hon scrollade på Instagram. En bild tagen några dagar tidigare som dök upp i flödet. Det var helt omöjligt. Men ändå var det ingen tvekan om vem som tittade in i kameran på bilden.
Då hörde de hur någon låste upp ytterdörren och öppnade den. Fru Pålsson var snabbast till hallen och utbrast:
”Fru Juvelerkvist, vi har varit så oroliga.”
Hela familjen kom på fötter och Helmer som varit på väg ut i hallen blev nästan omkullsprungen när Sofia och Hasse rusade förbi. Innanför dörren stod en festklädd Margareta med håret på ända.
”Oj, är ni här allihop?” frågade hon och lät fru Pålsson ta kappan och det blev uppenbart att hon sovit med kläderna på.
”Var har du varit?” frågade Carl Axel och gick fram till henne, tvekade lite men gav henne en kram. Han noterade att hon luktade alkohol och oduschat.
Margareta berättade en historia om hur hon blivit hembjuden till en vän som hon inte träffat på trettio år, de hade gått hem till henne och suttit och druckit lite för mycket vin. Sedan hade hon somnat och försovit sig.
”Mamma, det är fredag idag. Du försvann … gick hemifrån i tisdags”, sa Sofia.
”Jaha, oj då. Men jag kanske var lite trött? Jag har ju sovit ganska dåligt sedan mamma dog.”
”Ja, det har du. Jag har nog märkt hur du gått upp mitt i natten. Du hade säkert mycket sömn att ta igen. Men väckte inte din vän dig?” frågade Carl Axel.
”Nej, hon tyckte jag skulle få sova. Hon hade en väldigt skön säng”, sa Margareta och hoppades innerligt att ingen skulle få veta var hon verkligen varit.
Matilda nöp Jonathan i armen och räckte över sin telefon. Han började skratta men tystnade när de andra vände sig mot honom.
”Men lite kul är det väl ändå att mormor går på fest och toppar det med en flera dagar lång törnrosa?” frågade han.
”Nu var det ju inte riktigt en fest, mer som en middag med lite vin … lite för mycket vin”, sa Margareta och log med ett ansikte som var en blandning av utvilat och yrvaket.
”Det verkar som det var en ganska vild fest”, sa Jonathan och satte armbågen i sin systers sida.
”Aj!”
Hon höll mobiltelefonen bakom ryggen.
”Vad menar du?” frågade Carl Axel.
”Ingenting, han bara dummar sig som vanligt”, sa Matilda och stoppade ner telefonen i fickan.
”Glöm det, jag följer med till bokhandeln”, sa Jonathan och lade armen på Helmers axel.
”Kommer du och avlöser mig efter lunch?” Han tittade på Hasse som också tagit på sig jackan.
”Javisst. Jag får också sticka nu, jag ska träffa min agent om en halvtimme”, sa Hasse.
”Vad spännande. Har du hittat ett förlag till din fiskbok?” frågade Margareta och hela hon sken upp i förhoppningen att ha hjälpt sin son med sina kontakter i bokbranschen. Hon hade fått tjata till sig de där mötena. Men minst lika mycket var hon glad över att ha fått hjälp att byta ämne bort från hennes pinsamma belägenhet.
”Inte riktigt, hon hjälper mig att granska ett avtal … som nog kan vara värt mer än ett bokavtal”, sa Hasse.
”Säg inte att de ska filmatisera din roman”, sa Sofia.
”Skulle det vara så otroligt?” frågade Hasse.
”Med Netflix och alla nya streamingtjänster är de helt desperata. Du ska se att de snart gör tv-serie av Härskarsläkten”, sa Matilda.
”Nej, nu får ni sluta pladdra. Kom Jonathan, vi har en bokhandel att öppna. Vi har aldrig haft stängt tidigare och jag tänker inte ha det idag. Så länge vi inte har gått i konkurs så håller vi öppet”, sa Helmer.
”Konkurs? Är det så illa?” frågade Margareta.
”Du vet hur det är för alla bokhandlare. Innan julhandeln börjar så är man konkursmässig, men det brukar reda sig när de årliga julklappskunderna kommer in i butiken. Fast nu med alla nätbokhandlare och såna där lyssna på böcker i telefonen så vet man ju inte”, sa Helmer och försvann ut genom dörren innan hon hann säga något.
”Är det verkligen så illa, tror ni?” frågade Margareta igen när fru Pålsson stängt dörren efter de tre.
Carl Axel, Sofia och Matilda såg på varandra. Skulle familjens bokhandel verkligen kunna gå i konkurs? Carl Axel visste ju att den ständigt befann sig på ruinens brant, men Helmer och Märta hade alltid funnit vägar att överleva. Något år tidigare hade de fått hjälp av Matilda att göra ett upprop på Facebook och dessutom gått ut i Dagens Nyheter och uppmanat folk att handla i bokhandeln för att den skulle överleva. Det hade räddat den sommaren och det året.
Dessutom hade Märta förmodligen stoppat in det mesta av sina besparingar. Hans … nej, Margaretas arv hade gått till hyror och ett ständigt växande lager av böcker.
”Jag har en glad nyhet”, sa Carl Axel för att muntra upp stämningen och ångrade sig i samma stund. Han hade ju svurit att inte säga något.
Fortsättning följer >>
