Familjen Juvelerkvist befinner sig mitt i den svenska bokbranschens hjärta. Frågar du dem själva utgör de den svenska litteraturens hjärta och förvaltare av dess arv. Men allt ska förändras under några dramatiska veckor fram till jul …
Berättelsen om familjen Juvelerkvist är fiktiv. Eventuella likheter med nu levande eller döda personer (samt zombies) och verkliga företag, platser, varumärken och böcker är rena tillfälligheter.
Märta Elsa Juvelerkvist, född 20 augusti 1919 i Motala, död 1 december 2019, var en svensk författare känd för sin bästsäljande bokserie Härskarsläkten som utgavs 1947-1977. Gift med bokhandlare Helmer Juvelerkvist, mamma till översättaren Margareta Juvelerkvist.
Övrig familj: svärson Carl Axel Juvelerkvist, författare och språkvetare, barnbarnen Sofia Juvelerkvist, deckarförfattare och Hans Juvelerkvist, journalist och författare samt barnbarnsbarnen Jonathan Juvelerkvist, författare och Matilda Juvelerkvist, förlagspraktikant. (Wikipedia).
11.
Matilda Juvelerkvist hade lovat Pär Krabbe att morbror Hasse inte skulle utebli från mötet. Men hon hade inte sagt något om vilken sorts manus han hade med sig.
“Du är extremt sen, gick du vilse eller? Vi får skynda oss, förläggaren Pär Krabbe har ett nytt möte strax”, sa Matilda och föste morbror Hasse framför sig.
Med andan i halsen gjorde han sedan en hisspitch för boken. Matilda blev positivt överraskad av hur Hasse lyckades sälja in boken på mindre än en minut. Det var nästan så att hon själv blev intresserad av att läsa den – och kanske skulle hon få chansen.
“Det där låter riktigt spännande, kanske ingen storsäljare men det borde definitivt gå att sälja ett par tusen exemplar om boken är lika bra som pitchen. Men jag tycker jag känner igen det här, till och med namnet Ålbibeln låter bekant”, sa Pär Krabbe.
“Du tänker kanske på Ålevangeliet. Det är en … liknande bok som är utgiven av Bonniers”, sa Hasse.
“Och som vann Augustpriset”, flikade Matilda in.
“Just det! Den har ju gått riktigt bra för dem också, det hade jag helt glömt bort. Och jag var ändå på Augustgalan, men det går inte att hålla reda på alla titlar som andra förlag ger ut. Jag har fullt sjå med våra egna”, sa Krabbe.
“Så du är intresserad?” frågade Hasse.
“Ja, det är klart att vi skulle kunna ge ut en kopia på en framgångsrik bok om ålar.”
“Nu är det ju ingen kopia, jag började skriva den innan den där Bonnierförfattaren.”
“Ja, men han blev uppenbarligen klar före dig. Det är utgivningsdatum som räknas, inte datum när man började skriva på manus. Men jag ber om ursäkt.”
“Tack. Så ni ger ut den?”
“Nej.”
Både Matilda och Hasse stirrade på Pär Krabbe. Matilda fattade ingenting.
“Men du gillar idén och har inget emot att det redan finns en bok om ålar?”
“Just det. Men det är ingen bra idé för oss. Vi har tagit ett principbeslut om att inte ge ut såna böcker.”
“Om … ålar?”
“Nej, om fiskar.”
“Är det någon som är allergisk mot fisk? Eller som inte gillade fisk i skolan och därför är så traumatiserad att det inte ens får förekomma en akvariefisk i manus?” frågade Hasse och Matilda noterade att han lät lite upprörd.
“Haha, nej, nej. Det är bara så att ett förlag som heter Silverfisk inte gärna kan ge ut böcker om fiskar eller fiske för den delen. Vi har tackat nej till flera manus om sportfiske.”
“Jag förstår inte”, sa Hasse.
“Om vi ger ut böcker om fisk så kommer inköparna bara att driva med oss. Så vi tog ett principbeslut. Tyvärr, men lycka till på något annat förlag. Och du är förstås välkommen att skicka in ett annat manus. Som inte handlar om fiskar”, sa Pär Krabbe. “Matilda, följer du honom ut? Jag har ett nytt möte alldeles strax.”
Och innan Hasse ens hunnit svälja den pepparkaka han ryckt åt sig i receptionen så stod han åter ute på gatan. Det positiva var att han nu skulle hinna bort till Riddarholmen utan att bli alltför sen.
Efter att Hasse avslutat exakt samma pitch som han kört hos Silverfiskarna så tittade han på ett akvarium som stod bakom förläggaren Stina Sedin. Var det en guldfisk som simmade där? Det var i alla fall ingen ål, tänkte han.
“Ja, jag vet ju att du kan skriva Hasse. Jag har faktiskt din förra bok hemma, hittade den på bokrean i våras. Den är helt fantastisk, jag har bara läst fyrtio-femtio sidor någonting och det går knappt att lägga ifrån sig den. Otroligt spännande. Den är ju mycket bättre än Millennium, förstår inte varför den inte sålde mer?”
“Hoppas du gillar resten av den också. Så vad tror du om Ålbibeln?”
“Jag tycker den låter magiskt bra. Jag har ju precis kommit tillbaka till jobbet, har varit sjukskriven i två år för … ja, det är väl ingen hemlighet. Jag var utbränd. Så jag har verkligen inte följt med alls i bokbranschen. Förut läste jag allt, Boktugg, Svensk Bokhandel, Biblioteksbladet, Vi Läser och så alla kultursidor. Men jag tog en timeout från det”, sa Stina.
“Kul, du får såklart läsa manus också.”
“Ja, det gör jag gärna.”
Det knackade på dörren till konferensrummet. Utanför stod två kvinnor varav den ena såg oerhört bekant ut. Hasse var nästan säker på att han sett henne på någon bokmässa och att hon skrivit någon bästsäljande bok. Han kunde dock inte komma på hennes namn.
“Ursäkta Stina, men vi har bokat det här rummet nu. Är ni klara snart?”
“Ja, visst. Förresten, känner du till Hasse Juvelerkvist?”
“Ja, jag tror att jag minns att han hade en bok som blev rätt … uppmärksammad för många år sedan. Har han ett nytt manus på gång?”
Stina vinkade in kvinnan men lämnade lyckligtvis författaren, vars namn Hasse fortfarande kämpade med, utanför. Kajsa? Elsa? Melanie?
“Hasse, det här är min chef Hermine, presentera boken snabbt som du gjorde förut.”
Han drog sin hisspitch som numera satt perfekt. Han kände sig självsäker. Det här kunde bli något. Bara inte Stina läste ut hans förra bok innan hon läst det nya manuset.
“Vad säger du? Det känns väl unikt?”
Den andra kvinnan svarade inte, hon tog upp sin mobil, knappade lite snabbt och klickade upp en sida.
“Ja, om det inte vore för den här boken”, sa hon och visade upp skärmen för Stina och Hasse. Det var det förbannade Ålevangeliet igen.
“Det låter ju lite likt”, sa Stina.
“Ja, vi har redan fått in flera såna där ålmanus. Du vet hur författare är, så fort det är något som slår så börjar de skriva liknande böcker. Oftast bleka kopior, med förväxlingsbara namn. Det är inte värt tiden. Vi säger nej tack”, sa Hermine och vinkade in den bästsäljande författaren i rummet.
“Men, ska jag inte ens läsa det?” frågade Stina.
“Nej.”
“Okej, tyvärr Hasse. Lycka till. Hoppas du hittar ett annat förlag. Men jag ska läsa klart din bok ikväll. Jag ser fram emot det”, sa hon.
“Tycker du den är bra?” frågade Hermine.
“Ja, jag gillar den.”
“Jaha. Hur långt har du läst?”
“Knappt femtio sidor.”
“Det förklarar saken.”
En kort stund senare stod Hasse återigen på gatan med sitt manus. Efter tre försök hade inget förlag ens velat behålla en utskrift. Vad skulle han göra? Han påminde sig själv om att Norstedts faktiskt hade refuserat en och annan storsäljare genom åren. Bonniers också. Men det var mentalt påfrestande. Och ingen verkade ha glömt hans fiasko.
Juvelerkvist. Det vilade en förbannelse över namnet. I alla fall i kombination med förnamnet Hans. Skulle han skicka in det under pseudonym och avslöja sitt riktiga namn först när han blev antagen? Eller inte ens då kanske, tänk om han bytte namn? Hasse Andersson. Nej, det var upptaget.
Han promenerade genom stan till morfars bokhandel. Innanför dörren möttes han av ett bord där böcker av två författare stod uppställda. Han hade inte läst någon av dem, men han visste att det var årets Nobelpristagare. Han mindes att föräldrarna hade diskuterat det häromdagen. Två Nobelpristagare samma år och hur kvinnan hamnade totalt i skuggan av mannens skandaler.
Imorgon var det Nobelfest. Han undrade om han någonsin skulle få gå på festen. Mormor Märta hade varit inbjuden flera gånger. Han hade ett svagt minne av att de suttit hemma vid tv:n och tittat på sändningen från Nobelceremonin och middagen för att få en skymt av henne.
“Välkommen Hasse, nu är det dags att sälja lite böcker!” sa Helmer och drog sin bokvagnsrollator framför sig. Längre in mellan hyllorna såg Hasse till sin förvåning en kund komma gående med tre böcker i handen. Hasse skyndade sig in bakom disken.
“Kan ni slå in dem, det är julklappar”, sa mannen, som var i Hasses ålder, och slängde böckerna på disken. Det var tre exemplar av Ålevangeliet.
Fortsättning följer >>
