Olga Tokarczuk: ”En bra bok behöver inte stå upp för sin genrebeteckning”

Genrebeteckningar är en begränsning av författarens frihet, en motvilja mot experiment och gränsöverskridningar som är ett viktigt inslag i allt skapande, menade Olga Tokarczuk i sin Nobelföreläsning.

Nobelpristagaren i litteratur för 2018 (men utdelat 2019) Olga Tokarczuk höll en lång Nobelföreläsning i lördags som översatts till svenska och finns tillgänglig på Nobelstiftelsens hemsida. Den innehåller många intressanta delar om litteratur och berättande men vi fastnade ändå för ett längre stycke där hon ifrågasätter uppdelningen i och fixeringen vid genrer i bokbranschen.

”Kanske var det för att slippa drunkna i mängden titlar och namn som vi började dela upp den ofantliga leviathanska litteraturkorpusen i olika genrer som vi betraktar ungefär som sportgrenar, där varje författare i en viss genre ses som specialiserad inom sitt yrke.

Den allmänna kommersialiseringen av litteraturen har fört med sig att marknaden delats upp i olika branscher – bokmässor och litteraturfestivaler av alla de slag avlöser varandra, utan inbördes samband, och lockar till sig folk som uteslutande läser till exempel deckare, fantasy eller science fiction. Utmärkande för situationen är att ett system som enbart var till för att hjälpa bokhandlaren eller bibliotekarien att hålla ordning i hyllorna på den ofantliga mängden utgivna böcker och för att läsaren lättare skulle kunna orientera sig i utbudet, har förvandlats till abstrakta kategorier som inte längre används bara för att sortera böcker utan av författare även som utgångspunkt för hur de ska skriva. Allt oftare börjar den här genrelitteraturen se ut som kakformar, resultaten blir väldigt likartade. Deras förutsägbarhet ses som en dygd, deras banalitet som ett uppnått mål. Läsaren vet vad hen har att förvänta sig och får precis vad hen vill ha.

Rent intuitivt har jag alltid varit emot en sådan ordning eftersom den leder till en begränsning av författarens frihet, en motvilja mot experiment och gränsöverskridningar som är ett viktigt inslag i allt skapande. Dessutom utesluter den varje form av excentricitet ur skapandeprocessen, och utan den finns ingen konst. En bra bok behöver inte stå upp för sin genrebeteckning. Uppdelningen i genrer är en direkt följd av litteraturens kommersialisering och en effekt av att behandla den som en vara med allt vad det innebär av varumärken, målgrupper och andra liknande nymodigheter som kännetecknar vår tids kapitalism.

Vi kan i dag förnöjt bevittna det nya sätt att berätta världen som tv-serierna har fört med sig, och vars dolda syfte är att försätta oss i trans. Naturligtvis har detta sätt att berätta funnits ända sedan Herkules, Akilles och Odysseus mytiska tidevarv, dessa de första av seriehjältar, men det har aldrig upptagit ett sådant utrymme och haft ett sådant inflytande på det kollektiva medvetandet som nu. Tjugohundratalets första två decennier går helt klart i tv-seriens tecken. Dess inflytande på sättet att berätta (och därmed även förstå) världen är revolutionerande.

I dess nuvarande utformning har serierna inte bara tidsmässigt dragit ut på berättandet, med hjälp av tempusväxlingar, utvikningar och tidsaspekter, utan även skapat nya regler, vars huvudsakliga syfte i de flesta fall är att hålla tittarnas intresse vid liv så länge som möjligt. Trådarna ynglar av sig i serieberättandet, för att sedan flätas samman på det mest osannolika sätt och ibland rent av, i stunder av påtaglig rådvillhet, bytas ut mot ett gammalt komprometterat berättartekniskt grepp hämtat från klassisk opera – ”deus ex machina”. Från ett avsnitt till ett annat förändras ofta ad hoc någon av karaktärernas hela psykologi för att personen i fråga bättre ska passa in i det som sker. En till en början vänlig och reserverad person blir på slutet hämndlysten och våldsam, en bifigur hamnar med ens i förgrunden och den stora hjälten som vi redan hunnit fästa oss vid förlorar till vår stora häpnad all betydelse eller försvinner helt.

Den potentiella förekomsten av en säsong med nya avsnitt medför med nödvändighet skapandet av ett öppet slut där ingen som helst form av hemlighetsfull katharsis, genomlevd inre förändring, förverkligande, eller tillfredsställelse över att ha fått delta i berättarprocessen, har en chans att uppstå, nå sin kulmen och klinga ut. Detta sätt att komplicera utan att avsluta, i ett ständigt uppskjutande av den belöning som ju katharsis är, fängslar och hypnotiserar. Fabula interrupta, ett gammalt grepp känt från Scheherazade, dyker nu upp i stor stil i tv-serierna, förändrar vår känslighet och för med sig de mest egendomliga psykologiska följder, rycker oss bort från våra egna liv med en hypnotisk, närmast droglik verkan. Samtidigt skriver serierna in sig i en överlastad, ostrukturerad rytm som kännetecknar världen av i dag, med dess kaotiska kommunikation, flyktighet och flytande tillstånd. I sin mest kreativa form utgör det ett slags berättande som i dag söker sig nya uttryck. I så måtto äger ett viktigt arbete rum i serierna med det som kan bli framtidens berättande, anpassat till en ny verklighet.

Men framför allt lever vi i en värld packad med motstridig information, motsägelsefulla nyheter som utesluter och bekämpar varandra med näbbar och klor.”

Ovanstående citat är © NOBELSTIFTELSEN 2019. Översättning från polska: Jan Henrik Swahn. Läs hela Olga Tokarczuks Nobelföreläsning här.