Familjen Juvelerkvist befinner sig mitt i den svenska bokbranschens hjärta. Frågar du dem själva utgör de den svenska litteraturens hjärta och förvaltare av dess arv. Men allt ska förändras under några dramatiska veckor fram till jul …
Berättelsen om familjen Juvelerkvist är fiktiv. Eventuella likheter med nu levande eller döda personer (samt zombies) och verkliga företag, platser, varumärken och böcker är rena tillfälligheter.
Märta Elsa Juvelerkvist, född 20 augusti 1919 i Motala, död 1 december 2019, var en svensk författare känd för sin bästsäljande bokserie Härskarsläkten som utgavs 1947-1977. Gift med bokhandlare Helmer Juvelerkvist, mamma till översättaren Margareta Juvelerkvist.
Övrig familj: svärson Carl Axel Juvelerkvist, författare och språkvetare, barnbarnen Sofia Juvelerkvist, deckarförfattare och Hans Juvelerkvist, journalist och författare samt barnbarnsbarnen Jonathan Juvelerkvist, författare och Matilda Juvelerkvist, förlagspraktikant. (Wikipedia).
7.
Samtidigt som fru Pålsson plockade tallrikar och dukade av efter varmrätten kände Margareta Juvelerkvist att det var dags att prata minnen. Hon tänkte på sin mamma som var borta. Hon skämdes över känslan av att det var bra att det blev som det blev. Att mamma slapp lida under sin sista tid. Men framför allt hur skönt det var att slippa se henne lida. Trots den hemska scenen och all den mediacirkus det riskerade att skapa runt familjen. Hon tittade på sin pappa och undrade vad han tänkte.
Helmer Juvelerkvist log mot sin dotter. Han undrade om hon ville att han skulle säga något om Märta och hur mycket han saknade henne. Kanske befann han sig fortfarande i chock men han kände en sådan lättnad att det var över. Han hade faktiskt fasat för det som låg framför dem. Det var länge sedan han sett någon dö. Ja, de flesta av hans jämnåriga var förstås borta, men det var många år sedan någon av hans närmsta hade dött. Nu hade han inte ens fått se henne död.
Till slut tog han den lilla skeden och knackade mot vinglaset. Han hade ingen aning om vad han skulle säga när alla tystnade och tittade på honom.
“Ja, ni vet ju alla att det var Märta som var bäst på det här … att hålla tal. Jag föredrar ju samtal … och att prata om böcker. Märta älskade också böcker … det är ju det vi gör i vår familj”, sa Helmer och Margareta la sin hand ovanpå hans. Han log mot henne.
“Hon var en fantastisk författare”, sa Margareta.
“Det var hon. Men framför allt var hon en underbar mamma”, sa Hasse.
“Ja, det är klart”, sa Margareta och såg oroligt på sin far.
“Vi skulle kunna sitta här och prata om hur hon var, men jag tror ärligt talat inte att hon hade velat det”, sa Helmer.
“Vad tror du hon hade pratat om ifall hon varit här med oss nu?” frågade Sofia.
“Vilka böcker hon hade läst såklart. Men sedan fanns det en sak som hon faktiskt ville att jag skulle ta upp med er. Det var det enda hon tjatade om så sent som i morse, innan hon gick och dog.”
“Handlar det om testamentet så behöver vi inte prata om det nu”, sa Margareta.
“Det borde vi också prata om, men det finns något betydligt mer akut som måste ordnas ikväll.”
Det blev tyst runt bordet och alla tittade på Helmer Juvelerkvist när han fortsatte och sa:
“Vi måste lägga schemat för julhandeln.”
Jonathan och Sofia började skratta men Margaretas blick tystade dem.
“Pappa, det kanske vi inte behöver göra ikväll?”
“Jo, det måste vi. Ni vet att jag inte blir yngre och jag kommer att behöva mer hjälp i bokhandeln i år. Ni får allesammans göra en insats.”
“Jag är ganska uppbokad, det är signeringar nästan varje dag nu i december”, sa Sofia.
Runt bordet övergick det i ett sorl av undanflykter. Helmer Juvelerkvist skakade på huvudet.
Det var samma sak inför varje jul. Ibland önskade han verkligen att de hade råd med extrapersonal som fick betalt så att han slapp övertala de motvilliga familjemedlemmarna. Men det fanns ingen möjlighet till det.
“Jag tror faktiskt att det är dags för den yngre generationen att ta över. Inte bara i julhandeln utan att driva bokhandeln varje dag. Att bli min efterträdare, den som för familjearvet vidare”, sa Helmer.
Nu blev det istället alldeles tyst runt bordet och alla tittade på varandra. Den obekväma dagen var kommen. Den som de alla hade fasat för. Jonathan och Matilda hade skämtat om det, vad som skulle hända ifall Helmer lämnade över nycklarna till Margareta och Carl Axel. Matilda hade påpekat att det kunde hända att Helmer förväntade sig att någon av dem skulle ta över. Jonathan tänkte att de kanske kunde hoppas på Hasse även om han hade svårt att se honom som bokhandlare.
“Ni förstår väl att bokhandeln är ryggraden i bokbranschen. Det var bokhandlarna som startade bokförlagen. Det är bokhandlarna som säljer böcker på riktigt. En nätbokhandel är ingen riktig bokhandel”, sa Helmer.
“Men går det verkligen att driva en bokhandel idag, farfar?”
Alla vände sig mot Sofia och tittade på henne.
“Vad menar du?”
“Jag pratade med min agent idag. Hon säger att mer än hälften av mina royaltyintäkter nästa år kommer att vara från ljudböcker”, sa Sofia.
Nu suckade Carl Axel Juvelerkvist högljutt. Hon visste redan vad han tyckte och hans replik var lika överraskande som dialogen i en del av hennes deckarkollegors verk.
“Ljudböcker är väl bara för dem som inte kan läsa? Jag förstår ju om man får dålig syn eller faktiskt är blind och inte orkar läsa punktskrift. Då kan en talbok eller ljudbok vara bra. Eller kanske för dem som är dyslektiker och inte orkar träna bort det. Men alla friska normalbegåvade människor måste väl ändå kunna läsa böcker på riktigt?”
“Det finns faktiskt tillfällen när en ljudbok är ett bättre alternativ”, sa Sofia lugnt och lade upp den vanliga fällan.
“Vad skulle det vara? Att man är för sjuk?”
“Eller att man kör lastbil. Då är en ljudbok bättre. Eller om man diskar eller promenerar.”
“Då kanske man ska vänta tills man är färdig med det och kan koncentrera sig på en bok. Du sa väl att det knappt säljs några ljudböcker längre, Helmer? Den där trenden är på utdöende”, sa Carl Axel.
“Du tänker på ljudböcker på CD-skivor, nej det är knappt någon som frågar efter det längre. Nu har alla Storytel.”
“Inte alla, jag känner ingen som lyssnar på böcker om de inte har väldigt dålig syn. Du Hasse, du har väl inte Storytel?” sa Carl Axel.
“Nä, jag hade Telia innan jag flyttade men nu har jag inget mobilabonnemang. Är Storytel nya eller är det någon som bytt namn?” frågade Hasse.
“Oj, hur länge har du varit borta egentligen”, sa Jonathan och skrattade. Han plockade upp mobiltelefonen, öppnade Storytelappen och började leta upp en av mamma Sofias böcker när han insåg att alla tittade på honom. Han hade just gjort ett jättemisstag.
Fortsättning följer >>
