Familjen Juvelerkvist befinner sig mitt i den svenska bokbranschens hjärta. Frågar du dem själva utgör de den svenska litteraturens hjärta och förvaltare av dess arv. Men allt ska förändras under några dramatiska veckor fram till jul …
Berättelsen om familjen Juvelerkvist är fiktiv. Eventuella likheter med nu levande eller döda personer (samt zombies) och verkliga företag, platser, varumärken och böcker är rena tillfälligheter.
Märta Elsa Juvelerkvist, född 20 augusti 1919 i Motala, död 1 december 2019, var en svensk författare känd för sin bästsäljande bokserie Härskarsläkten som utgavs 1947-1977. Gift med bokhandlare Helmer Juvelerkvist, mamma till översättaren Margareta Juvelerkvist.
Övrig familj: svärson Carl Axel Juvelerkvist, författare och språkvetare, barnbarnen Sofia Juvelerkvist, deckarförfattare och Hans Juvelerkvist, journalist och författare samt barnbarnsbarnen Jonathan Juvelerkvist, författare och Matilda Juvelerkvist, förlagspraktikant. (Wikipedia).
2.
Margareta Juvelerkvist stod utanför bokhandeln som bar hennes familjenamn. Det hade varit tuffa år ekonomiskt trots att lönekostnaderna hölls nere av att familjemedlemmar jobbade gratis där. Men både hon och barnen hade för länge sedan tröttnat på det.
Den ende som inte tröttnade var Helmer Juvelerkvist, hennes älskade pappa. Hon visste inte hur han skulle ta nyheten hon nu behövde framföra och hur mycket detaljer hon skulle berätta.
En liten bjällra plingade till när hon sköt upp den tunga dörren som gnisslade så mycket att bjällran knappt behövdes. Värmen slog emot henne. Där inne tornade de mörka bokhyllorna upp sig, från ekgolvet till stuckaturen i taket.
”Hej, vad kul att se dig här”, ropade hennes pappa och reste sig från den stol som monterats på baksidan av bokvagnen. Det var ingen rullator, var han alltid noga med att poängtera men den fungerade lika bra som en och smälte in i miljön.
Juvelerkvists bokhandel hade firat 75-årsjubileum några månader tidigare på Helmers 101-årsdag. Historien om varför de valt att öppna bokhandeln just på hans födelsedag varierade beroende på om mamma eller pappa berättade den. Och hur mycket de hade druckit.
”Hej pappa, tyvärr har jag tråkiga nyheter”, sa hon samtidigt som hon kramade om honom och fick honom att sätta sig ner igen.
”Vill Albert Bonniers inte ge ut din nya diktsamling? Jag har hört att många förlag skär ner på poesin nu”, sa Helmer.
”Nej, det är värre än så.”
”Värre? Har du blivit refuserad av Norstedts och Ellerströms? Men det finns fler.”
”Jag har inte blivit refuserad”, sa hon och försökte kontrollera rösten.
”Men det är inget att skämmas över. Alla har blivit refuserade. Det blev din mamma också flera gånger. Jag har väl berättat vad de skrev i det första refuseringsbrevet när hon skickade in manuset till Härskarsläkten, i december 1945 var det faktiskt …”
”Mamma är död.”
Så, nu hade hon sagt det. Inte alls sådär fint som hon hade tänkt, men det gick ju inte att föra ett vettigt samtal med honom.
Helmer blev tyst och tittade på henne. Han vände sig om och tittade på vattenkokaren och sedan tillbaka på Margareta och sedan på vattenkokaren igen.
”Vad konstigt. Är du säker?”
”Det är klart att jag är säker”, sa hon och för ett ögonblick började hon tveka. Hon hade ju inte sett sin mamma eftersom ambulanspersonalen avrådde från det, men det fanns vittnen och det var inte så att hundraåringen skulle springa iväg och gömma sig utan rullatorn.
”Men tevattnet?”
”Vad är det med tevattnet? Vattenkokaren stänger av sig själv, automatiskt. Det har jag ju berättat.”
”Nej, din mamma. Hon ringde för fem minuter sedan och bad mig sätta på tevattnet.”
”Det var nog mer än fem minuter sedan, pappa. Hon dog för … tjugo minuter sedan.”
”Ja, just det. Sedan var ju Larsson inne och ville ha den senaste Jan Guillou men den var slut så jag fick beställa. Men han köpte en begagnad Arn som han inte hade läst. När han hade gått satte jag på vattnet som Märta bad om. Jag skulle just ringa och höra var hon blev av. Men då kommer hon inte”, sa Helmer.
”Nej. Hon är borta. Men det gick fort, jag tror inte att hon kände något.”
”Jag visste väl att läkarna hade fel.”
”Vad menar du?”
”Jag sa till henne att du kan ju lika gärna dö imorgon som om sex månader.”
”Oj då, när sa du det?”
”Igår. Så jag fick visst rätt.”
Margareta kände sig otroligt obekväm. Att trösta var inte hennes grej. Men nu var hon tvungen att välja sina ord. Vem visste om pappa skulle bryta ihop?
”Ja, det fick du visst. Men det kanske var lika bra, så slapp hon lida menar jag.”
”Tur att hon hann göra allt färdigt.”
”Du menar med flytten?”
”Nej, jag menar med alla papper.”
Margareta tänkte på att det var mest hon som hade ordnat med alla avtal kring lägenhetsförsäljningen och det nya boendet åt både Märta och Helmer. Om hennes mamma hade ordnat med några andra papper, vad kunde det innebära?
”Vilka papper …?”
”Det nya testamentet och allt annat. Men hon skrev på det sista igår med advokaterna så allting är ordnat”, sa pappa Helmer och hon hörde hur hans röst stockade sig lite och han torkade bort en tår.
Hon såg sig om i bokhandeln. En kulturinstitution hade den kallats av krönikörerna i huvudstadens tidningar. En kvalitetsbokhandel men som likt många andra hade tappat rejält i omsättning på senare år. Gamle Helmer var dessutom alldeles för snäll och fortsatte köpa in läsvärda men ofta osäljbara böcker från småförlag. Inte nog med det, på senare år hade han dessutom blivit alltmer frikostig med det begagnade sortimentet.
Han hade en viktig princip: han köpte aldrig in begagnade böcker som fortfarande fanns i tryck. Det skulle vara fel mot förlagen, ansåg Helmer. Eftersom han tyckte att böcker hade ett värde så var han dessutom alldeles för frikostig i sin värdering av de utlästa böcker som kunderna släpade med sig för att växla in mot nya.
Därför krympte omsättningen samtidigt som boklagret växte. Margareta undrade hur många tiotusentals böcker som dolde sig i källaren under butiken. Familjen hade stoppat in många miljoner för att täcka förlusterna de senaste åren. Men snart skulle det vara över. Fastigheten var till salu och mäklaren hade förvarnat om att en ny ägare garanterat skulle vilja ha en marknadsmässig hyra. Vilket på ren svenska betydde en orimligt hög hyra för en bokhandel, eller nästan vilken annan butik som helst. Förmodligen skulle det bli restaurang eller advokatkontor. Om nu advokater verkligen nöjde sig med första våningen?
”Pappa, vad står det i det nya testamentet?” frågade hon och befarade redan det värsta.
Fortsättning följer >>
