För första gången tar fyra kvinnor samtidigt sitt inträde i Svenska Akademien. Den 20 december 2019 är en historisk dag för den anrika institutionen – och redan nu har de nya ledamöterna känt av omvärldens förväntningar.

Det är sent i oktober då Akademiens fyra nya ledamöter för första gången möts i Börshuset i Stockholm. När de i december tar sitt inträde jämnas den skeva könsbalansen ut en smula, från två till sex kvinnor. Valet av de fyra möttes till övervägande del av klang och jubel i kulturvärlden, efter ett år då Akademien genomlevt en av sina största kriser någonsin.

Sedan dess har ännu en storm svept in över institutionen, i samband med att Peter Handke valdes till 2019 års litteraturpristagare. Men kontroverserna avskräcker inte de nya ledamöterna.

– Nu när det har varit så gungigt känns det extra meningsfullt att komma in, och den känslan har ökat. Efter de så kallade kriserna finns det en väldig förväntan på en viss förnyelse, och den kommer även inifrån Akademien. Vi har verkligen fått känna oss välkomnade, säger Anne Swärd.

– Fast nu dras snaran åt, nu är det snart dags att leverera.

Höga förväntningar

Än så länge rör de sig ovant i Börshuset. Ellen Mattson, Anne Swärd, Åsa Wikforss och Tua Forsström bekantar sig trevande med den pampiga miljön. Vid de adertons långbord undrar någon: ”Är det här man sammanträder?”, ”Får vi sätta oss?” När de slår sig ner för fotografering verkar insikten sjunka in att de snart kommer att ha en egen numrerad stol vid bordet – vilket leder till skratt och allmän munterhet. Den delade glädjen gör inträdet mindre skrämmande, framhåller de allihop.

– Jag kan inte ens tänka mig hur det skulle vara annars, känslan av att inte vara ensam om det gör att det känns nästan lite lätt, och roligt, säger Ellen Mattson och får medhåll av Tua Forsström:

– Jag kommer ju från Finland och har haft väldigt lite med de här kretsarna att göra. Jag kommer från den västnyländska skogen.

För Åsa Wikforss, språkfilosof som 2008 tillsammans med Kathrin Glüer-Pagin blev en av Sveriges två första kvinnliga professorer i teoretisk filosofi, har sällskapet en särskild dimension. Under sin karriär har hon och forskarkollegan stöttat varandra i en värld där andelen kvinnliga professorer har varit få.

– Därför var det viktigt för mig att tre andra kvinnor hade tackat ja redan. All forskning visar att man tappar självförtroendet när man sitter i en miljö där man tillhör en minoritet.

Efter att kvällen innan ha träffat de andra tre känner hon sig entusiastisk.

– Det här är en historisk förändring. Men vi kommer inte in som ett gäng utan som fyra individer med fyra kompetensområden. Och ska man få bra bredd på expertisen ska man ju ta in kvinnor också.

Tydliga regler viktiga

De är alla vana vid att prata fritt. Men debatten kring Peter Handke har fått dem att tänka kring sin framtida roll. Att välja orden och böja sig för gruppen är en ny situation.

– Det är nytt att representera något och stå bakom det fast man inte alltid fullt ut tycker samma sak. Det är svårt att tänka sig en friare själ än en författare, säger Anne Swärd.

Åsa Wikforss håller med. Men eftersom Akademien har sett över sina regler känner hon sig relativt lugn – organisationen måste kännas schysst, det är det viktigaste.

– Tydliga jävsregler är till exempel jätteviktiga för mig som forskare, säger hon.

Redan nu får de ofta frågor om Akademiens arbete och om vad de ska kunna bidra med. Men ännu vet de inte – de står fortfarande utanför arbetet, understryker de. Kanske finns det också en poäng med att ett eventuellt förändringsarbete går långsamt, tycker flera av dem. Till syvende och sist kommer mycket att vara detsamma, trots kriser, slår Ellen Mattson fast. Det handlar om språk och litteratur – att läsa och bedöma texter.

Och med de nya ledamöterna sker också en naturlig förändring.

– Blicken på litteraturen förändras och det gör den också med Akademiens sammansättning. Alla längtar efter förändring men den kommer inte att ske över en natt, säger Anne Swärd.

Lyfta litteraturen

Några särskilda förberedelser har de fyra nya ledamöterna inte ägnat sig åt. Flera av dem har mest arbetat extra hårt, de är övertygade om att bli uppslukade i akademiarbetet i minst ett år framåt. Anne Swärd har ”jobbat så mycket som möjligt”.

– För om inte min nya roman kommer i vår får jag inga pengar, säger hon, och berättar att folk verkar tro att arbetet ger ”fantasisummor”.

Ersättningen ligger från juli 2019 på 10 000 kronor per ledamot och månad, vilket flera av ledamöterna tycker är en blygsam summa med tanke på arbetsinsatsen.

För Tua Forsström har jobbet redan påverkats. Hon är den första finlandssvenska författaren som har valts in i Akademien och berättar att ”glädjen står högt i tak i Finland”.

– Det har varit finlandssvenskarnas dröm att bli representerade i Akademien. Det har rått en sådan lycka att jag inte har hunnit skriva ett endaste ord, säger hon.

Nobelpriset inte viktigast

Alla fyra längtar nu efter en vardag inom Akademien. De vill lyfta litteraturen, och ägna sig åt läsfrämjande arbete. Det behövs i tider då läsförmågan sjunker radikalt, menar Åsa Wikforss.

– Där gör Akademien viktiga insatser som man inte pratar så mycket om, säger hon.

Visst är Nobelpriset viktigt, tycker de, men är överens om att Akademiens roll är större än så. Åsa Wikforss hoppas att man ska fokusera mer på Akademiens andra funktioner och Anne Swärd poängterar att det inte finns så många platser där litteraturens betydelse lyfts fram:

– Akademien står som något fantastiskt rymdskepp i samhället och strålar ut att litteratur är viktigt. Och när jag nyligen tog en kaffe med Mats Malm pratade han om att han har tankar på att öppna det här huset för allmänheten på något sätt. Att det ska bli öppnare utåt ser jag som oerhört positivt.

Elin Swedenmark/TT

Fakta om de fyra nya ledamöterna

Ellen Mattson: ”Svensk litteratur närmast hjärtat”

Vad längtar du efter att göra inom Akademien?
– Jag har en sådan stark tro på litteraturen och språkets betydelse och vill arbeta för det på alla sätt jag kan. Det är möjligt att det som ligger närmast för mig är den svenska litteraturen, för det är det jag har hållit på med tidigare i Författarfonden. Jag vill ge tid och uppmärksamhet åt författarskapen vid sidan av som inte får den enorma massmediala exponeringen.

Är du nervös?
– Ja, det är en naturlig känsla. Jag är författare men är inte akademiker eller forskare. Jag är inte lärd på det sättet som väldigt många här är och det kan jag känna en liten farhåga inför, att det är människor som har läst allt från antiken och framåt och kommer ihåg allt. Där får jag hålla fast vid det som jag har blivit invald för, mitt författarskap.

Apropå Peter Handke, ska en författares åsikter kunna diskvalificera honom eller henne från ett pris?
– Rent generellt, om man börjar kräva något av personen för att man ska ta till sig litteraturen finns det ingen gräns för vad det kan medföra. Det kan gå hur långt som helst. Och om man begär en ren vandel, en snygg historia eller korrekt kvinno- eller manssyn som när man kollar en presidentkandidat, då är vi illa ute.

Tua Forsström: ”Det är en naturlig lojalitet”

Bidrar du med något särskilt som den första finlandssvenska ledamoten?
– Jag kommer österifrån så mitt perspektiv ser annorlunda ut. Men man ska komma ihåg att det har hänt mig massor av gånger under åren apropå det finlandssvenska att någon talar om till exempel Heidenstam och förklarar: ”Det var en svensk poet.” Men jag har läst samma litteraturhistoria som ni. Med det finska vid sidan av. Jag delar samma kulturarv. Jag hoppas ändå att jag tillför något i och med det östliga perspektivet.

”En stor lyriker avlöser en stor lyriker”, sade Anders Olsson. Drar du en lans för lyriken?
– Ja, jag skulle väldigt gärna göra vad jag kan för att höja lyriken. Det finns olika uppfattningar om hur lyriken har det i dag, vissa tycker att poesin håller på att smalna till ett ingenting, andra tycker att det finns uppmuntrande tecken för en renässans, för det handlar ju mycket om korta texter i dag och numera ska du inte fördjupa dig i något för länge.

Tycker du att du måste lära dig att bli diplomatisk?
– Jag är inte säker på att jag skulle använda det begreppet, jag hoppas snarare att man kan tala om en lojalitet men inte en påtvingad sådan. Det här är en arbetsgemenskap och jag tänker mig att då uppstår en naturlig lojalitet, även om jag är säker på att det kan uppstå diskussioner när man är oense och passionerade debatter.

Fakta: Anne Swärd: ”Översättning en strid på kniven”

Du brinner för den översatta litteraturen. Kommer du att verka för den i Akademien?
– Det är det jag vet att jag har, nätverket och den stora erfarenheten av att möta författare och översättare internationellt. Just litteraturen har det problemet jämfört med andra konstarter att den måste översättas. Det är så extremt viktigt att vi tar till oss röster från hela världen. Och det är en strid på kniven, översättning är kostsam verksamhet. Kritiken har under lång tid varit att det är en sådan dominans kring de europeiska författarskapen i Nobelpriset, det går inte heller att bortse från att det är ett språkproblem.

Hur känns det att vara Akademiens yngsta ledamot?
– Jag fyllde 50 i våras och fick frågan strax efter. Annars är spöket när man fyller 50 att man ska börja nedmontera sitt liv och så var det precis tvärtom, det var bara att trycka på gasen. Det var perfekt, jag hann inte med någon 50-årskris.

Apropå Peter Handke, ska en författares åsikter kunna diskvalificera honom eller henne från ett pris?
– I det här fallet är skälet till att det är så infekterat också att det är så oerhört komplicerat. Jag tycker absolut att det finns saker som kan diskvalificera en från Nobelpriset, men varje fall måste behandlas individuellt.

Åsa Wikforss: ”Tappa inte bort kulturgärningen”

Är språkfilosofin ytterligare ett nödvändigt perspektiv i Akademiens arbete?
– Ja, både språkfilosofin och kunskapsteorin reflekterar över språkets centrala roll för vilka vi är, för tänkandet, för kunskapen och förmågan att diskutera och lösa problem. Jag har tänkt mycket kring hur de här sakerna hänger samman med språkets grundläggande funktioner, och det är ett perspektiv som är intressant i sammanhanget.

Hur ser du på utvecklingen av läsandet i samhället?
– Jag var på ett seminarium en gång då man skulle svara på frågan: ”Vad skulle förändra allt?” Och jag sade faktiskt att om folk slutade läsa så skulle allt förändras. Det skulle inte bara innebära att vi tappar ett sätt att ta in information, vilket det också handlar om därför att det mesta som vi vet om världen får vi från andra människor via språket, och inte för att vi erfar det.

– Läsandet gör två saker, dels ger det ett ökat ordförråd som man behöver för att kunna behandla komplexiteten som världen erbjuder. Det andra är att den fysiska strukturen på läsandet formar tänkandet och förmågan att resonera. Nu för tiden får vi nyheter i små videosnuttar och lyssnar på ljudböcker. Det är fint som komplement men om man bara får i sig text på det sättet kommer vi att tappa något som är helt centralt för det mänskliga tänkandet.

Kommer du som filosof att bidra till en mer självreflekterande Akademi?
– Filosofer är ju bra på att resonera och reflektera i största allmänhet. Om jag därmed kan bidra till en allmän självreflektion vet jag inte. Men jag har tänkt mycket på en sådan här institutions betydelse för det demokratiska samhället. Den har förstås en massa viktiga uppgifter som man fortsatt ska utföra, men man kan reflektera över hur man ska nå ut mer med sin kompetens och hur man kommunicerar kring det man gör, så det inte bara blir fokus på Nobelpris och långklänningar. Sådant är också spännande men man får inte tappa bort den viktiga kulturgärning som är Akademins främsta uppdrag.