Valet av årets Nobelpristagare i litteratur utlöste en hätsk polemik, där Peter Handke har kallats för såväl folkmordsförnekare som krigshetsare. Men i debatten finns både otydligheter och missförstånd. Här är några av tvistefrågorna.

När Svenska Akademien tillkännagav Peter Handke som årets Nobelpristagare var det enligt ledamöterna ”på litterära meriter”. Men valet utsattes genast för skarp kritik, på grund av Peter Handkes roll under krigen i det forna Jugoslavien. Han har fördömts av en lång rad författare, journalister samt av amerikanska och svenska Pen.

Men det finns också de som menar att debatten bygger på felaktigheter och tolkningsfrågor utan enkla svar. En av dem är Thomas Steinfeld, tidigare kulturchef för Süddeutsche Zeitung, i dag professor i kulturvetenskap vid universitetet i Luzern/Schweiz.

– Jag är förvånad över våldsamheten i debatten. Ju längre tiden går desto hårdare blir den. Jag tror det har att göra med att det finns allt fler människor som inte längre har någon aning om vad Jugoslavien-krigen var, säger han och fortsätter:

– Man borde tillämpa grundläggande filologiska normer. Det som påstås måste kunna bevisas i text och det sker inte. I stället påstås helt vilda saker.

Även Akademien efterlyser konkreta exempel på vad Handke har gjort fel. I en debattartikel i DN den 17 oktober skrev Mats Malm och Eric Runesson: ”Akademien har behandlat en författare som definitivt fällt provocerande, olämpliga och otydliga yttranden i politiska frågor, men har inte funnit något i det han skrivit som innebär angrepp på det civila samhället eller respekten för alla människors lika värde”.

Här är vad Handke anklagas för.

Sägs förneka folkmord

En av de tyngsta invändningarna mot Handke är att han sägs ha förnekat folkmordet i bosniska Srebrenica, 1995, då 8000 muslimska män och pojkar dödades. I en debattartikel i Dagens Nyheter skrev Carsten Jensen dagen efter Nobelbeskedet att Handke är en ”öppen förespråkare av folkmord och utrotning. Han hyllar blodutgjutelse och naken, rå brutalitet”.

Den amerikanske journalisten Peter Maass skrev också han i DN att Handke är en konspirationsteoretiker i fråga om det bosniska folkmordet, vilket han tycker syns i en artikel i Libération där Peter Handke sammanfattade sina åsikter 2006.

Där skrev Handke bland annat: “Sant: Det existerade oacceptabla läger mellan 1992 och 1995 på de Jugoslaviska republikernas mark, särskilt i Bosnien. Men låt oss sluta att i våra huvuden automatiskt koppla dem till bosnienserberna: det fanns också kroatiska och muslimska läger, och brotten som begicks där och där, ska och kommer att bli dömda vid tribunalen i Haag. Och slutligen, låt oss upphöra med att koppla samman massakrerna (av vilka – i plural – de i Srebrenica i juli 1995 verkligen är de överlägset mest avskyvärda) med serbiska halvmilitära styrkor.”

Handke använder alltså inte ordet folkmord, men enligt Thomas Steinfeld har det en historisk förklaring.

– Fram till mitten av 90-talet var ordet folkmord, framför allt i Tyskland, enbart reserverat för Förintelsen. När Tyskland skulle gå med i krig mot Serbien försköts betydelsen av ordet till Serbien för att legitimera den första tyska krigsinsatsen efter andra världskriget. Det är det Handke försöker undvika.

– Han är i grunden antifascist, det finns många belägg hos honom för det. När han av antifascistiska skäl undviker ordet folkmord tolkas det nu som att han har förnekat det, säger Thomas Steinfeld och menar att det här är det största missförståndet om Handke.

Inte heller folkmordsforskaren Kjell Magnusson hittar något bevis för att Handke har förnekat folkmordet. Han anser själv att massakern inte borde ha klassats som ett folkmord, utifrån kriterierna i folkmordskonventionen – men understryker att det inte handlar om att trivialisera grymheten. Både han och Steinfeld har dock fått mothugg kring de åsikterna.

Anses relativisera massakrerna

Kritiker menar att Handke relativiserar massakern i Srebrenica. Peter Maass tycker att författaren ”jämställer extremt få med väldigt många, och underlåter att erkänna att kriget faktiskt startades av serberna och Milosevic. Men frågan om vem som startade kriget är långt mer komplicerad än så, enligt Kjell Magnusson.

Thomas Steinfeld hör till dem som inte tolkar det som att Handke relativiserar, eftersom han på flera ställen nämner att den grymmaste bland massakrer var den i Srebrenica. Svante Weyler argumenterar dock i en debattartikel i DN för att Handke vägrar att ens leta efter en sanning om skuld i Balkankriget och att han därigenom relativiserar: ”Alla har angripit varandra, varje massaker på den ena sidan motsvaras av en massaker på den andra, ingen är mer skyldig än någon annan”, skriver Weyler om hur han tolkar Handkes inställning.

Höll tal på Milosevics begravning

2006 höll Peter Handke ett tal på Slobodan Milosevics begravning, vilket i mångas ögon var ett bevis för att författaren öppet visade sitt stöd för den krigsbrottsåtalade ledaren.

I den norska tidningen Dagens Näringsliv 19/9 2014 svarade Handke själv på varför han gick på begravningen:

– För mig markerade hans död slutet på Jugoslavien. Jag älskade Jugoslavien. Jag är en romantiker, ska man inte få vara det? Ända sedan uppväxten har jag hyst en kärlek till landet som general Tito höll samman trots religiösa och etniska olikheter. Där jag växte upp var slovenerna de enda som kämpade mot nazisterna inifrån det tredje riket. Likafullt vände man dem ryggen då kriget var över. Plötsligt blev dessa krigshjältar sedda på som fiender, som Titos usla knektar.

Steinfeld tycker att det var “en grunddumhet” från Handkes sida att ha deltagit men tror att förklaringen står att finna i Handkes bakgrund. Författarens mor var från Slovenien och Jugoslavien var hans sentimentala dröm.

– Han stod inte ut med att landet förstörde sig själv efter 91–92 och då började han engagera sig.

Anses idealisera Serbien

En av kärnorna i kritiken mot Handke är hans ställningstagande för serberna och många hänvisar till essäsamlingen: ”En vinterresa på floderna Donau, Sava, Morava och Drina eller rättvisa för Serbien”, som Handke skrev månaderna efter folkmordet. De fördömdes på den tiden som proserbiska. I dag finns flera tolkningar. Karoline von Oppen, forskare vid universitetet i Bath, är en av dem som i essän ”Rättvisa för Handke?” menar att texten var medvetet utmanande – eftersom de tyska tongångarna mot Serbien var så hårda då.

Även författaren Steve Sem-Sandberg har läst texten men han är kritisk:

– Han tar ju tydligt ställning för den serbiska nationen, eller det som då är kvar av det forna Jugoslavien och som då styrs av Milosevic, och det är här som det blir väldigt problematiskt, säger han och förklarar att det inte handlar så mycket om Serbien som om det gamla Jugoslavien.

– Det är ju också befängt, för det gick ju inte att stoppa ett land från att gå ut ur en federation, det var ju dumt, det var idealiserat alltihopa, säger han.

Handke frågade själv om det inte var oansvarigt att komma dragande med det lilla lidandet i Serbien ”medan på andra sidan gränsen det stora lidandet härskar, det i Sarajevo, Tuzla, Srebrenica och Bihac, jämfört med vilket serbiska bekymmer är intet?”. Samtidigt tyckte han att EU och Nato ensidigt beskyllde Serbien för krigen, enligt Thomas Steinfeld. Handke ville bli ett slags journalist som visade den andra sanningen, som han menade förtegs.

Problemet är dock att han inte är någon journalist, menar Steinfeld.

– Han skulle ha åkt till Bosnien också, för i Serbien var det inte krig då. Det utspelades i Bosnien men där var han inte. Problematiken uppstår genom det han inte gör och det han inte säger.

Text: Elin Swedenmark/TT, Erika Josefsson/TT

Fakta: Handkecitat

Thomas Steinfeld citerar Handke i en intervju i Svenska Dagbladet 2017 om vad Handke sade på Milosevics begravning.

”Världen, den så kallade världen, vet allting om Jugoslavien, Serbien. Världen, den så kallade världen, vet allting om Slobodan Milosevic. Därför är den så kallade världen frånvarande i dag, och inte bara i dag, och inte bara här. Den så kallade världen är inte världen. Jag vet, att jag inte vet. Jag vet inte sanningen. Men jag ser. Jag hör. Jag känner. Jag minns. Jag frågar”.

I den norska tidningen Dagens Näringsliv 19/9 2014 om varför han talade på Slobodan Milosovic begravning och besökte hans grav.

DN: Frågade du om massakern i Srebrenica?
– Inte förrän efter många år. Det var liksom inte helt passande tyckte jag. Men för omkring sex år sedan samlade jag mod till mig och frågade några av dem som hade varit med, serber: Dödade ni verkligen så många människor? Vet du vad de svarade? De sade att de skulle ha dödat många fler om de hade fått möjligheten. Det var hämnd. Bosniakiska styrkor hade gått runt i området, sökt upp byar på landet och dödat serber. Det var hämnd, inte folkmord, så som krigsförbrytardomstolen påstår.

DN: Tycker du att det är ett väsentligt påpekande?
– Det är en skillnad.

Ur Handkes text ”En vinterresa på floderna Donau, Sava, Morava och Drina eller rättvisa för Serbien”. Kjell Magnussons översättning i DN :

”Men är det inte, till sist, oansvarigt, tänkte jag där vid Drina och gör det fortfarande, att komma dragande med det lilla lidandet i Serbien, litet frysande här, litet ensamhet där, med bisaker som snöflingor, mössor, och kajmak [ett slags syrlig färskost], medan på andra sidan gränsen det stora lidandet härskar, det i Sarajevo, Tuzla, Srebrenica och Bihac, jämfört med vilket serbiska bekymmer är intet?”