Birk Andersson är haikupoet och har släppt tre diktsamlingar. Att försörja sig som poet har dock visat sig vara en särdeles svår nöt att knäcka.
Haiku-hustle
Jag tror att jag föddes med storhetsvansinne. Så när jag för snart tre år sedan upptäckte haiku, kände jag direkt att jag skulle skriva världens bästa haiku-dikter. Jag skulle bli världens bästa haiku-poet!
Bokbranschen år 2030 – hur ser den ut? Framtidsspaningar i Analysbrevet!
De följande månaderna skrev jag 1 000 haiku. Jag valde ut de bästa och skickade in dem till ett par förlag. Ett förlag nappade direkt och efter ytterligare några månader hade jag min första bok i handen. Jag tackade mitt storhetsvansinne. Som fortsatte växa.
De följande två åren skrev jag upp mot 10 000 haiku och fick jag ytterligare två diktsamlingar utgivna på samma förlag. Men min framgångsrika poet-karriär är delvis en illusion. Förlaget är litet och har inte möjligheter att marknadsföra mig till den breda massan. Vi har delat på tryckkostnaderna och bokförsäljningen. I min lägenhet har jag ett par hundra osålda böcker. Jag har ännu inte gått plus minus noll. Det borde inte behöva vara så. Och jag har försökt.
Jag har lagt upp dikter på sociala medier, startat ett företag och skapat en hemsida. Jag har varit med i radio och blivit intervjuad i tidningar. Jag har läst upp mina dikter på svenska haiku-sällskapets årsmöte, på Bokmässan i Göteborg och standup-kvällar i Lund. På en musikfestival på Österlen, ett galleri i Svedala, ett antikvariat i Stockholm. Jag har läst på öppna scener, små bokmässor och story-telling kvällar på caféer med endast ett fåtal personer i publiken. Jag har läst inför hundratals personer under en klimat-demonstration i Malmö.
Jag har fått personer i publiker att skratta, berömma mig och kalla vissa av mina dikter för genialiska. Jag har sålt böcker till arbetskamrater, poeter och människor som annars inte läser poesi eller tidigare har hört talas om haiku. Jag har sålt böcker till Timbuktu (via hans mamma).
Men jag har inte tjänat pengar. Så jag har sökt bidrag. Men inte fått. Jag har funderat på att arrangera skrivarkurser, spela in ljudböcker, sälja broderade tavlor med mina haiku. Att finnas på streamingtjänster för musik och lägga upp videor där jag läser haiku på kanaler och försöka få dem sponsrade. Men det har blivit av. Jag har trots allt samtidigt arbetat, studerat och suttit i olika styrelser.
Kanske är det lika bra att erkänna att poeter genom alla tider har valt en genre som det tyvärr är ytterst svårt att försörja sig på. Filosofen Epictetus lär ha sagt Om du önskar att bli en författare, skriv. Men poeten Martialis skrev: RYKTET SÄGER ATT MIN POESI I BRITTANIEN LÄSES. TILL VILKEN NYTTA? MIN BÖRS MÄRKER DÅ INTET DÄRAV.
Jag älskar att skriva haiku. Men allt mindre av min fritid går åt att skriva och allt mer går åt marknadsföring. Jag trodde länge att livet handlade om att klura ut vad jag var bra på och vad jag ville göra. Om jag lyckades hitta denna gyllene kombination så skulle allt lösa sig. Men det finns ytterligare ett steg – att lyckas bli betald.
Kanske är jag bitter. Kanske borde jag vara nöjd med vad jag har åstadkommit de senaste åren. Men jag vägrar lägga ned mitt storhetsvansinne och istället ha litenhetsförnuft. Så jag kommer fortsätta att hustla. För tänk om jag skriver världens bästa haiku-dikter men att världen ännu inte har hört eller läst dem …
Om gästbloggaren
Birk Andersson är född i Trelleborg och bor numera i Malmö. Han har en examen i Kriminologi men studerar nu Klimatstrategi samtidigt som han arbetar med administration på Malmö stad. Han är engagerad i miljö- och klimatrörelsen, besatt av haiku och älskar falafel. Birks stora förebild är den franska filosofen Simone Weil. Han har skrivit lyriksamlingarna Haiku åt folket (2019), Mörk grön haiku (2018) och Anarko haiku (2017).
Jobbar du i bokbranschen? Läs Analysbrevet och prenumerera!
