Monika Fagerholms senaste roman Vem dödade bambi graviterar runt en gruppvåldtäkt i en finare förort. Hon vill hitta språket som kan spränga tystnaden kring sexuellt våld.

Monika Fagerholm är nervös, mer än hon brukar vara över en bok. Det var inte förrän ganska sent i skrivprocessen hon förstod vad den nya romanen handlade om. När hon väl blev medveten funderade hon kring att skriva om förövare och offer i ett sexualbrott: “får jag skriva det här” – “och varför skriver jag det?”

Det här är “eldfängt”, säger hon och kommer ordrikt och engagerat in på en diskussion hon menar är nödvändig att föra:

– Litteraturen måste ha frihet att kunna gestalta allt. Då får man acceptera att människor kan ha åsikter om de röster jag talar med, som har sprungit fram ur mig. Men litteraturen har inget värde om den bara är en dokumentation av människors erfarenheter.

Metoo förändrade

Även i “Lola uppochner” skildrade Monika Fagerholm ungdomar, övergrepp och den strikta hierarkin i en finlandssvensk småstad. Nu är handlingen förlagd till en finare stadsförort, en “villastad”, lika präglad av social kontroll. Hon skriver ofta om brott och är en flitig true crime-läsare. Men hennes engagemang i den nya boken är starkare än vanligt, mycket tack vare metoo-rörelsen.

– Metoo har varit omvälvande. Det har förändrat något och det har fått mig att fundera. Jag tillhör en äldre generation och har fått se hur också jag har internaliserat mycket av de här mekanismerna som handlar om att man sopar under mattan, säger hon.

I villastaden växer Gusten och Nathan upp, med mammor som är nära vänner. Men deras relationer vittrar sönder. Under en fest begår de och ytterligare två kompisar en gruppvåldtäkt på en klasskamrat.

– Det är inte en uttömmande beskrivning av ett brott, utan ett försök att se den stora bilden. Något händer och sedan uppstår en tystnad som pågår i evigheter, säger Monika Fagerholm.

Mord i hemstaden

Egentligen höll hon på med en annan samtidsroman. Men 2015 kände hon sig vilsen, bland annat på grund av den stora flyktingkrisen, då politikerna efter en inledande humanistisk inställning började föra en allt mer stängd politik.

– Där körde jag fast med min samtidsroman, för jag började tycka att det var barnsligt det jag höll på med, säger Monika Fagerholm och poängterar att vi lever i ett paradigmskifte.

Men det döljer sig också en mer personlig chock bakom boken. I hennes hemstad Ekenäs i Finland mördades en flicka brutalt av sin pojkvän 2017, varpå han själv tog sitt liv. Precis som Monika Fagerholm befarade lade det lilla samhället locket på. Likaså är det i romanen, där knappt några av invånarna i villastaden vill kännas vid de unga killarnas brutalitet. I jakten på en syndabock faller skuggan istället på offret och på huvudförövarens mor, Annelise, som är toppekonom och chef för en liberal tankesmedja med Gayn Hand – en inte alltför svårdechiffrerad hänvisning till Ayn Rand – som förebild.

– All skit faller på henne, och det går hon under av. Det tycker jag är en realistisk beskrivning. Det är ofta kvinnor och flickor som väntas ta i det här.

Sin framstående position till trots offras Annelise, medan den patriarkala makten verkar i det tysta. Här representeras den av Nathans far Abbe som tystar ner sonens brott.

Vill hitta språket

Precis som kvinnorna i Fagerholms debutroman “Underbara kvinnor vid vatten” – formar ungdomarna sina identiteter utifrån klichéer. De kan tyckas ytliga, men innefattar på Fagerholmskt vis en hel del samhällskritik. Där finns Emmy som driver en tillrättalagd blogg och Gusten som famlar efter en framtid. Han försöker hantera sina minnen, som tränger upp i bilder, återkommande fraser och upprepningar, uttryckta genom Monika Fagerholms säregna språk.

– Jag tror att hans medvetande fungerar så, som bombsplitter. Splittret kommer först, med nyckelmeningar och i konstiga bilder, funderar hon.

Samhällets tystnad drabbar Sascha, flickan som våldtas, men även de unga killarna överges i sina försök att finna sig tillrätta i en patriarkal värld. Monika Fagerholm som ständigt återkommer till förträngning, tystnad och brott vill finna orden för dessa subtila strukturer.

– Det sexuella våldet finns alltid i ett sammanhang och det är det vi kan prata om, säger hon och understryker vikten av att bibehålla vår öppenhet.

– Nathan har ett våldsamhetsbeteende, han har bland annat fysiskt mobbat en kompis. Det kan man prata om. Och så kan man prata om drogerna, och flickornas underordnade roll. Om man på avstånd bara fördömer våldet skjuter man det egentligen bara ifrån sig och säger att man själv är god.

Text: Elin Swedenmark/TT

Fakta: Monika Fagerholm

Född: 1961 i Helsingfors.

Bor: Ekenäs i Finland.

Familj: “Min man Hilding, och en katt som heter Jerker, en hittekatt.”

Bakgrund: Hon romandebuterade 1994 med “Underbara kvinnor vid vatten”, som fick en rad priser och gavs ut i elva länder. Hon har också skrivit bland andra Diva, Glitterscenen, Den amerikanska flickan och Lola uppochner.

Hon har bland annat tilldelats Augustpriset 2005 för Den amerikanska flickan och Svenska Akademiens nordiska pris 2016.

Monika Fagerholm har också en egen skrivskola, som en rad kända författare och journalister har gått i.

Läser helst: “Just nu läser jag jättemycket ‘true crime’. I bra true crime är inte brottet huvudsaken, det ger både miljöer och människoskildringar. Av någon anledning tycker jag att amerikansk true crime är den bästa samhällsskildringen, kanske för att brott och våld är en så central del i den amerikanska kulturen, men också berättelsen och mytologiseringen av våld”.

Monika Fagerholm om…

… sin skrivskola:
“Jag jobbar jättemycket med folk som skriver, och det berikar mitt eget skrivande. I min skola skulle vi säga ‘tänk inte text – tänk värld”. Man börjar med att framkalla den världen. Den metoden har jag kört jättemycket. Jag tänker att teknik, form och hantverk är viktigt men det är sådant man kan lära sig och det kommer senare. Många som skriver stryker ofta för tidigt. Du måste skriva fram en massa konstigheter, sedan kan du se vad som är viktigt.

Man ska inte vara intresserad av sig själv, utan av sin värld. Och då blir skrivande ett projekt där man i processen förändras själv. Personligen tycker jag att det är idén med skapande. Det är därför man gör det, för att det är tungt. Jag vet så mycket mer än vad jag vet. Jag börjar i det ordlösa, i det jag inte vet. Och sedan förändras man. Det är ett sätt att vara tänkande i världen”.