Allt fler väljer att skriva om sina sjukdomar. Så pass många att man har börjat tala om en ny vital genre. Patografin är en självbiografi som blottar det sjuka och skröpliga jaget.

I höst är både Yvonne Hirdman och Beate Grimsrud aktuella med böcker om sin bröstcancer. Beate Grimsrud väljer romanformen för att berätta om sin cancer, eller rättare sagt om sin romanfigur Vilde Bergs. Yvonne Hirdman väljer däremot dagboksformen.

I Behandlingen: 205 dagar i kräftrike (Ordfront) får läsaren dag för dag följa Yvonne Hirdman under en 205 dygn lång cancerbehandling. Hon bestämde sig för att skriva om sjukdomen dagen innan behandlingen påbörjades.

– Det blev väldigt viktigt för mig att skriva om det, också när jag bara orkade skriva att jag inte orkade skriva. Jag gav den här prövningen ett slags pervers mening genom att skriva om den, säger Yvonne Hirdman.

En genre på uppgång

Sjukdomsskildringar i romanform är ingen nyhet. Uttalat självbiografiska skildringar däremot är något ganska nytt. Så pass nytt att genrebeteckningen patografi än så länge inte har fått ordentligt fäste hos läsarna.

En som har forskat om genren är Katarina Bernhardsson, lektor i medicinsk humaniora vid Lunds universitet, som 2010 disputerade med avhandlingen ”Litterära besvär”, där hon undersöker skildringar av sjukdom i samtida svensk prosa. Hon har bland annat närläst Agneta Klingspors bok Stängt pga hälsosjäl (2010), som handlar om just bröstcancer.

– En patografi kännetecknas ofta av att det är sjukdomen som är själva anledningen till att man berättar sin historia, säger Katarina Bernhardsson.

Hjälten i underjorden

När det gäller cancerberättelser följer de ofta ett visst mönster: berättaren blir sjuk, genomgår en behandling och om allt går bra blir hen frisk, men berättaren återvänder aldrig till det normaltillstånd som fanns innan hen blev sjuk.

– Man kan likna det vid myternas hjälte som träder ner i underjorden, när hjälten kommer upp igen har han skaffat sig ny kunskap och inget kan bli som förr igen, säger Katarina Bernhardsson.

Yvonne Hirdman avslutar sin bok med just den insikten – med denna, som hon säger, ”banala” självklarhet. Hon skriver också om att hon har blivit medveten om den skuggvärld som finns runt omkring oss, med sjuka och döende människor.

– Så här i efterhand ser jag min cancer som en generalrepetition inför döden. Men man kan inte gå runt och tänka på det fruktansvärda hela tiden. Nej, man ska fortsätta vara odödlig så länge man kan, säger hon.

Den svekfulla kroppen

Specifikt just för böcker om cancer är även upplevelsen av att den egna kroppen har vänt sig emot en. Yvonne Hirdman återkommer i sin bok ständigt till att kroppen har svikit henne.

– Jag kände mig förrådd av min kropp, vi som varit så bra kompisar i så många år, säger hon.

Även om ”Behandlingen” kretsar kring sjukdomen ryms också mycket annat i dagboken. Historikern Yvonne Hirdman skriver om feminismens historia, om sina döda släktingar – om allt mellan himmel och jord. Hon skriver om ett liv som tuffar på nästan som vanligt.

– Jag hade nog tagit det hårdare om jag var yngre. Att som ung kvinna drabbas av den här sjukdomen – det kan jag inte ens föreställa mig. Tänk på vad den gör med en kvinna. Hon tappar sitt hår och opererar bort brösten. Håret växer ut och det finns implantat, men ändå, säger hon.

Sjukdomens då och nu

En ständig referenspunkt i Yvonne Hirdmans bok är vännen Malin: ”Hon [Malin] fick bröstcancer för en 15 år sedan. Då var hon lite över 30 år. Den har aldrig botats helt och hållet.”

– Nu är Malin död. Jag vet att det är tabu att prata om att man ”kämpar mot” sin cancer, men man kan ha en stark vilja att leva, och det hade Malin. Sådan grym orättvisa, säger Yvonne Hirdman.

En av de senaste årens mest uppmärksammade patografier är ”I kroppen min” (2013). I boken skriver Kristian Gidlund om sin magcancer som senare, innan han ens hade fyllt 30 år, tog hans liv.

– Gidlunds bok är intressant eftersom många texter i den från början var bloggtexter, de är skrivna under sjukdomsperioden och har den akuta situationens förtvivlan. Annars är patografier ofta skrivna efter sjukdomen, säger Katarina Bernhardsson.

Yvonne Hirdman läste många böcker under sin sjukdomstid, men böcker om cancer valde hon medvetet bort. Hon ville veta så lite som möjligt om sjukdomen och behandlingen.

– Det är min strutsnatur. Jag fegade ur och blundade. Men jag vet att det finns andra som i stället tar reda på allt. Malin var en sådan person. Om det var något jag verkligen ville veta så kunde jag fråga henne, säger hon.

Text: Viktor Andersson/TT

Fakta: Fler självbiografiska sjukdomsskildringar

Ro utan åror av Ulla-Karin Lindquist

Stängt pga hälsosjäl av Agneta Klingspor

Under tiden av Göran Tunström

Det är bara lite cancer av Klas Ingesson

… och jag vill leva av Ulrika Sandén

Svart dam av Maria Fagerberg

Fjärilen i min hjärna av Anders Paulrud

I cancerns skugga av Kjell-Olof Feldt

Det mesta blir aldrig av av Thomas Anderberg