Rookie 12: Marianne Cedervall firar tio år som författare

Marianne Cedervall berättar om resan från debuten för tio år sedan – och om varför det kan vara en bra idé att svara på okända nummer när man har skickat in ett manus till förlag.

För tio år sedan debuterade Marianne Cedervall som författare med Svinhugg, den första romanen i serien om väninnorna Mirjam och Hervor. Då trodde hon att det bara skulle bli en bok. Men ytterligare nio har kommit ut sedan dess.

Författardrömmen har alltid funnits med henne, men det dröjde till medelåldern innan skrivandet fick utrymme att utvecklas.

– Det var en livsdröm, jag skulle ha varit väldigt sur om jag hamnat på kyrkogården utan att ha åstadkommit en enda bok, säger Marianne. Men det fanns inte tid att skriva tidigare i livet, det var fullt upp med arbete och barn. Det var först i 50-årsåldern jag fick möjlighet att ta tag i det på allvar.

Men det tog sin tid innan hon hade ett färdigt bokmanus. Tio år närmare bestämt, från idé till färdig produkt. Då hade hon gått flera skrivarkurser och fått hjälp av en lektör. 

Manuset skickades in till fem förlag samtidigt. Fyra refuserade.

– Men så ringde det från Natur & Kultur, fast jag trodde det var en försäljare och det var nära att jag bara la på, berättar Marianne. De var intresserade, men ville att jag skulle arbeta vidare med några saker i manuset.

Det gjorde hon, och år 2009 gavs första boken Svinhugg ut. Marianne Cedervall debuterade, 60 år gammal.

– I branschen sades inte ett ord om att jag var äldre debutant eller så. Förlag struntar i ålder, de är ute efter en bra historia. Journalisterna däremot, de frågade hur det var att ”vara så gammal” när man skrev sin första bok. Jag minns att jag blev häpen när jag fick den frågan, säger hon och fortsätter:

– Visst hade jag tänkt lite på det själv, och jag trodde inte att jag skulle hinna skriva så många böcker som jag har gjort. Men författare är ett bra yrke på det viset, för så länge man har huvudet med sig spelar åldern ingen roll.

Jämfört med många andra upplevde Marianne att hon var en ganska lugn och inte särskilt nervös debutant. Kanske berodde det just på att hon var lite äldre.

– Jag stod med fötterna på jorden. Författarkarriären blev som grädde på moset i mitt liv. Och förlaget gjorde mycket i början för att marknadsföra den första boken. Det var en otrolig känsla att komma in i en bokhandel och se stora vepor i taket som visade min bok. Jag hade varit nöjd om det bara blev tryckt, säger Marianne.

För vissa tar det tid innan de vågar kalla sig författare. Hur var det för dig?
– Det var precis så, säger Marianne. Jag kunde säga ”Jag skriver litegrann” eller ”Jag skriver berättelser”. Idag säger jag med stolthet att jag är författare, men det var ett jättestort steg att ta. Jag vet inte varför det ska vara så.

Arbete och skrivande

Under sitt yrkesliv jobbade Marianne inom flera olika områden, bland annat inom Svenska kyrkan, som chef för asylmottagningar och som lärare i svenska och engelska. Hon utbildade sig till lärare i 25-årsåldern med baktanken att hon skulle bli författare en dag.

Vid tiden för debuten jobbade hon med personalfrågor i Svenska kyrkan. 

– Första boken innehöll svordomar och villoläror, och jag var jättenervös för hur den skulle tas emot på min arbetsplats. Men det slutade med att alla fick den i julklapp.

Hon pensionerade sig vid 63, hennes böcker sålde rätt så bra och drygade ut hennes sparsamma pension. Plötsligt fick hon mycket mer tid till att skriva, och upptäckte att det gick ganska fort att skriva en bok när man kan göra det på heltid. Idag tar det henne ungefär fem månader att få ihop ett utkast.

Under de tio åren efter debuten har hon släppt tio böcker. Men det fanns egentligen aldrig någon plan att skriva en bok om året.

– Efter första boken kände jag mig klar, säger Marianne. Men då ville förlaget ha mer. Det var en märklig känsla, att förlaget plötsligt ber om mer, när man har kämpat så för att bli utgiven.

Skriver gör hon varje vardag från nio till någon gång på eftermiddagen, med pauser för fika och lunch. Och hon skriver alltid på tid, i intervaller om 15 minuter. Under dessa 15 minuter får hon inte stanna av, då ska tangenterna gå utan uppehåll. Därefter blir det en paus innan det är dags för nästa kvart.

– För mig är det där en bra teknik. Det är jätteroligt, för det kommer ut saker som man inte visste att man hade inom sig. I pauserna bäddar jag sängen eller tvättar. På det viset kan jag både skriva och hålla ordning, säger Marianne.

Att färdigställa en roman kräver mycket disciplin, brukar många säga. Men Marianne menar att det främst gäller att avsätta tid för att skriva. 

– Jag läste min utbildning på distans från universitetet, då övade jag mig på att ta vara på tid hemma. Det är jag glad för idag, att jag fick träna upp det. För en bok skriver sig inte själv.

Den svåraste biten i skrivandet tycker hon är att skriva ett råmanus, den allra första grunden. Det roliga kommer efteråt.

– Då är det som att ha en lerklump som man får forma och göra vacker.

Marianne har gått flera olika skrivarkurser, både på folkhögskolor och på Folkuniversitetet.

– Det gav mig den skjuts jag behövde. Jag hade alltid varit bäst i klassen på att skriva uppsats, men det räcker inte, man behöver lära sig tekniken. Jag rekommenderar alla som vill bli författare att gå skrivarkurser.

I olika sammanhang under tjugo års tid har Marianne dessutom hållit i skrivkurser. De senaste åren tillsammans med sin vän Elisabeth Sigurdsson – tidigare i Grekland, numera i Visby.

– Det är så roligt att se nya berättelser växa fram. Vi brukar ha omkring åtta-tio deltagare, mestadels kvinnor som gärna vill skriva för sina barnbarn. Men oavsett vad de vill skriva behöver de lära sig olika tekniker, säger Marianne.

Två bokserier och ett jubileum

Marianne har två bokserier som hon skriver på om vartannat: böckerna om Mirjam och Hervor och böckerna om Anki och Tryggve. Den första är feelgood med inslag av magi och spänning, den andra kan beskrivas som mysdeckare.

– Många undrade vilken genre min första bok var i. Men jag har sällan haft en avsikt att sätta någon etikett på mina böcker, jag skriver romaner helt enkelt.

Att varva två serier med varandra är ett bra sätt att hålla gnistan uppe och inte bli uttråkad.

– Efter fem böcker om Mirjam och Hervor behövde jag göra något annat. Så jag testade att skriva mer deckarinriktat, och det var kul ett tag, men sedan kände jag att den första serien kallade igen. Att göra så är bra för en författare, tror jag, för man tröttnar fortare på karaktärerna än läsarna gör.

I våras kom den sjätte boken om Mirjam och Hervor. Men det är förmodligen inte den sista.

– Jag håller på med den andra serien just nu, men känner redan att jag börjar fnula på nästa bok om Mirjam och Hervor.

Den uppmärksamme kan notera att alla titlar i serien om Mirjam och Hervor börjar på bokstaven s.

– Den första titeln kom jag bara på, Svinhugg passade bra. Svartvintern, del två, var ett ord som jag lärde mig av en präst. Sedan hade jag två böcker på s, och då måste jag ju bara fortsätta. Den senaste titeln Sorgeängel är ju egentligen inte ett riktigt ord, det bara dök upp i mitt huvud när jag var ute och gick en dag.

I övrigt är Marianne mån om att skriva lättsamt, hennes böcker är riktiga bladvändare som går att läsa snabbt. Men bra svenska och kvalitet är viktigt.

Några teman och detaljer är återkommande. Mycket mat, säger en del läsare. Kapell, missionshus och kyrkor dyker ofta upp, vilket beror på att Marianne själv växte upp i den världen. Hennes pappa var präst, och kyrkomiljön fungerar bra att använda i skrivandet.

– Jag skriver inte sällan om att någon dör och om begravningar. Det kan nog bero på att jag har upplevt två nära förluster och vet hur man kan hantera sorg. Det är inte direkt terapeutiskt, men jag känner mig bekväm i att skriva om det. 

Det kanske kan tyckas lite motsägelsefullt att skriva om hemskheter och död i feelgoodböcker. Men Marianne är ute efter den där perfekta blandningen.

– Feelgood är inte bara glammigt, måste finnas en underton. Annars blir det dötråkigt … Samtidigt trivs jag bra med det här lite lättsamma, det behövs den typen av böcker, säger Marianne.

I år firar Marianne inte bara sin 70-årsdag utan även tio år som författare. I våras ordnade hon en stor fest i Västerås på stadshotellet med 80–90 gäster, både vänner och personer som har varit viktiga för bokutgivningen. 

– Det var ett festligt jubileum, klart man måste fira det. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle skriva tio böcker, men det verkar som att det går bra – inte minst för ljudböckerna. Som daggen stilla kysst låg etta tre veckor på Storytel. Man får glädjas så länge det varar, säger Marianne.

Alla Marianne Cedervalls böcker

Serien om Hervor och Mirjam:
Svinhugg
Svartvintern
Spinnsidan
Stormsvala
Solsvärta
Sorgeängel

Serien om Anki och Tryggve:
Av skuggor märkt
Låt det som varit vila
Dit solen aldrig når
Som daggen stilla kysst