Hon har arbetat som tolk, träimportör och med landsbygdsutveckling, men de senaste två åren har den Augustprisbelönade författaren Lina Wolff skrivit och översatt på heltid.
– Jag trodde kanske att det skulle vara lite roligare, om jag ska vara ärlig, säger hon.

Lina Wolff tar emot i huset i Hörby, uppväxtorten där hon bott i snart 13 år efter att ha lämnat livet i Spanien bakom sig. Innan intervjun kan börja får hon köra ut den irländska settern Sasha som prompt vill vara med, även vid fotograferingen.

Lina Wolff debuterade 2009 med novellsamlingen Många människor dör som du och har sedan dess gett ut två romaner: Bret Easton Ellis och de andra hundarna (2012) och “De polyglotta älskarna” (2016). Snart kommer hennes tredje roman Köttets tid och med tiden har hon hunnit bli en något mer luttrad författare.

– Men det betyder inte att det blir lättare. Jag kanske är lite mer van vid den här lanseringsgrejen. Jag tycker inte att det känns lika läskigt. Första boken, min novellsamling som kom ut för tio år sedan, det var ofantligt nervöst och jag sov ingenting natten innan. Men nu känns det som att jag kan ha lite mer distans.

Pressen sekundär

De polyglotta älskarna har beskrivits som en påläst käftsmäll och en hämnd mot det manliga geniet. Boken belönades med både Svenska Dagbladets litteraturpris och Augustpriset, framgångar som skulle kunna sätta viss press på vilken författare som helst.

– Jag trodde nog det när jag skulle börja. Men sedan insåg jag någonstans när jag satte mig att skrivandet är så jobbigt i sig att press utifrån liksom blir sekundär. Den kan aldrig bli den värsta grejen för det är alltid värst att hålla på med intrigen och att få ihop bitarna. Det är så pass ångestladdat att allt annat bara blir en liten vindfläkt.

Trots att hon pratar om skrivprocessen som något ångestladdat har Lina Wolff länge vetat att hon vill skriva.

– Jag visste det väldigt tidigt. Men jag visste också att jag skulle bli skådespelare, busschaufför och astronaut. När man är ung vet man många saker. Författaryrket har den fördelen att man alltid kan bli författare. Det är aldrig för sent. Och ju mer man har levt desto mer har man att ta av, säger hon.

“Träffade en spanjor”

Lina Wolff började plugga till tolk i Florens i mitten av 90-talet, när hon var 25, och jobbade sedan som tolk i franska och italienska i flera år. Trots detta är det spanska hon översätter från i dag. Att hon hamnade i Spanien beror på vad hon beskriver som “den gamla vanliga förklaringen” – hon gifte sig.

– Jag träffade min före detta man, en spanjor, och så fick vi barn och flyttade till Madrid och så blev jag kvar i Spanien i sex år.

Hennes kommande bok utspelas i just Madrid, en stad hon hyser hatkärlek till. Det var i den spanska huvudstaden hon bodde sin första tid som nybliven mamma men det var också här hon kände av ett riktigt utanförskap.

– Någonstans känner jag en enorm kärlek på något vis. Men det är inte en sådan kärlek där man sitter vid ett fönster och tittar ut över havet och tycker att allt är fantastiskt. Det är mer den här smutsiga där man bor på nedre botten och samlar ihop kackerlackor på morgonen för att grannarna har slängt ut dem genom fönstret. Men det är också livet på något sätt.

“Inspirationens rus”

Efter en tid i Madrid flyttade familjen till Valencia och det var där som Lina Wolff, år 2003, beslutade sig för att skriva en bok och anmälde sig till en kurs på nätet. Sex år senare kom den första novellsamlingen och nu är hon sedan två år tillbaka författare och översättare på heltid – vilket inte var riktigt lika glamoröst som hon hade föreställt sig.

– Jag trodde kanske att det skulle vara lite roligare, om jag ska vara ärlig. Jag hade föreställt mig att man lever i ett inspirationens rus men så är det inte, säger hon och skrattar.

Likt många andra författare har hon fasta rutiner för sitt skrivande: egna boken på morgonen, översättande på eftermiddagen. Hon blev precis klar med en nyöversättning av Gabriel García Márquez “Hundra år av ensamhet”.

– Jag tror faktiskt att man är mycket mer lojal som översättare än som författare. Det är ett ansvar för någon utanför en själv. Det är lite som att passa någon annans barn.

Den stora frustrationen med att vara författare på heltid för Lina Wolff är att det saknas konkreta mål, som mejl att skicka. Ibland måste man stryka allt man skrev dagen före. Där hjälper det dagliga jobbet som översättare.

– Hur det än har gått med skrivandet så har jag gjort mina fem sidor Márquez, säger hon.

Text: Jon Lindhe/TT

Fakta: Lina Wolff

Född: 1973

Bor: Hörby

Familj: Sonen Leo, hunden Sasha.

Karriär: Lina Wolff debuterade 2009 med novellsamlingen “Många människor dör som du”. 2012 utkom “Bret Easton Ellis och de andra hundarna”, för vilken hon tilldelades tidningen Vi:s litteraturpris. För “De polyglotta älskarna” från 2016 fick hon både Svenska Dagbladets litteraturpris och Augustpriset.

Aktuell med: Nya romanen Köttets tid som kommer den 20 augusti.

Favoritförfattare: “Min stora fixstjärna är den chilenske författaren Roberto Bolaño. Jag har översatt två av hans böcker.”

Läser just nu: “Om arternas uppkomst” av Charles Darwin.