Första kapitlet: Ett högre syfte av Malin Thunberg Schunke

Ett högre syfte är en roman om svek, fördomar och ondska, men även om tillit, vänskap och kärlek. Om rättsskipning där kampen mot brottslighet ställs mot en människas rättssäkerhet. Om en brutal maktlöshet och en familj på väg att bryta samman. Här kan du provläsa det första kapitlet.

KAPITEL 1

Nice, fredagen den 10 juni 2015

Planet landade i Nice vid lunchtid. De blev hämtade vid utgången och eskorterade förbi förväntansfulla turister och stressade affärsmän till en svart Citroën C5, där en chaufför höll upp bildörren med ett artigt leende. Redan under den drygt fyrtio minuter långa färden mot Cap d’Antibes flödade champagnen.

Amir Yasin satt inklämd mellan sina vänner i baksätet och försökte skrattande undvika att spilla på de vita lädersätena. Den vanliga bubblande känslan av förväntan inför en påbörjad semester hade snabbt infunnit sig.

Till höger om Amir satt hans ständiga vapendragare, Manfred Halvarsson, en blek man i trettiofemårsåldern som förvånansvärt många tycktes avfärda som torr och tråkig. Det var långt från verkligheten, Manfred kunde vara oerhört underhållande. Hans tjänst som docent i civilrätt verkade passa honom perfekt, fastän han bestämt hävdade att han hatade alla former av undervisning, merparten av sina kollegor och med få undantag alla juridikstudenter.

På Amirs vänstra sida satt själva orsaken till resan: Fredrik Cederbeck som om några veckor skulle gifta sig i Storkyrkan i Stockholm. Att Fredrik skulle gifta sig hade överraskat dem alla och kanske även honom själv. Amir misstänkte att det var hans föräldrar som slutligen satt ner foten och krävt att sonen skulle anpassa sig till den bild av framgång som i övrigt kringgärdade familjen Cederbeck. Inte för att sonen var något svart får, han hade funnit sin plats i familjens företagsimperium trots att han knappt klarat tentorna i ekonomi. Problemet var snarare att han under de senaste sex åren fått två barn med en av sekreterarna, utan att planera någon mer varaktig förbindelse. I vart fall inte med henne. När Fredrik nu hade träffat Sophie, var alltså tiden mogen för att stadga sig.

Från framsätet hördes en ljus och något mässande röst. Carl Ludwig Bergenrud var i färd med att på klanderfri franska förklara för den inhemske chauffören hur den franska inrikespolitiken hade förändrats under president Hollande. Chauffören tvingade sig då och då till ett instämmande mummel.

I takt med att champagneflaskorna tömdes, närmade de sig slutdestinationen. Bilen saktade ner något när de körde genom Antibes pittoreska gränder och förbi den ståtliga fästningen. Överallt syntes folk avnjuta en sen lunch under rödvitrandiga parasoller.

”Och jag som alltid hävdar att Stockholm är världens vackraste plats.”

Flinande lutade sig Fredrik ut genom det öppna bilfönstret, medan de fortsatte den slingrande kustvägen mot halvön Cap d’Antibes. Segelbåtar och yachter gled sakta fram över den grönskimrande vattenytan och några av världens dyraste villor låg inbäddade mellan klippor och blomstrande vegetation. De flesta var skyddade av höga staket och övervakningskameror. Liksom Saint-Tropez var Cap d’Antibes en lekplats för de rika och berömda.

”Så, så, du är nöjd med vårt resmål?” Ludwig vände sig roat till Fredrik som sin vana trogen hällde upp de sista dropparna i sitt eget glas.

I samma ögonblick svängde bilen in på en grusbelagd gård framför ett hotell med sandgula väggar och balkongräcken i klarblått.

I entrén av italiensk marmor var det helt tomt. Ludwig plingade på den guldfärgade klockan på det exklusiva skrivbordet.

”Vad är det här för spooky place?” Manfred pekade mot en rad skärmar som bland annat visade en elegant pool med tillhörande jacuzzi, uppenbarligen belägen i hotellets källare. ”Vem sitter här och dreglar över sina ont anande gäster i spa-avdelningen?”

Innan någon hann svara hördes ett gällt skällande och två enorma gråa Grand Danois kom upprusande i trappan bakom dem, åtföljda av en ung man med arrogant uppsyn. Med ett konstlat leende frågade han om de hade någon bokning och man kunde tydligt se att han hoppades att så inte skulle vara fallet. I fråga om arrogans hade han dock mött sin överman. Det tog bara några minuter innan Ludwig höll deras rumsnycklar i handen och strax därpå blev de förda till rummen av ägarinnan, en chic åldrad madame. Till Ludwigs stora förtrytelse följde även hundarna med.

När de skiljdes åt utanför sina rum, påminde Ludwig om att de skulle träffas framför hotellet klockan arton.

”Vi blir hämtade för att åka in till Juan-les-Pins. Programmet för kvällen är hemligt, men det blygsamma målet är givetvis att vi aldrig ska glömma den.”