Första kapitlet: Den falska profeten av Håkan Östlundh

Den falska profeten är andra delen i Håkan Östlundhs spänningstrilogi i internationell miljö. Nyopererad för sin hjärntumör och med ett helt nytt utseende rekryteras Elias för att infiltrera Eric Hands och hans ljusskygga affärsimperium. Planen är att komma åt honom via hans barn. Ett smutsigt spel i en smutsig värld. Provläs första kapitlet.

Ett stenkast bort i mörkret finns Medelhavet, saltdoftande, stillsamt suckande när det drar sig tillbaka från stränderna, strax bakom honom Croisetten med palmer, pinje och fasadbelysta lyxhotell. Det är den tjugoandra augusti. Elias sitter på Martinez strandservering tillsammans med William Retzius och två halvdruckna gin och tonic. Svensksäsongen på Rivieran håller på att ebba ut medan den franska peakar.

Han känner vibrationerna från mobilen och plockar fram den ur kavajens innerficka. Det svindlar till när han förstår att det är Ylva, även om det av säkerhetsskäl är namnet ”Jenny” som lyser mot honom från displayen.

– Ta det du, säger Wille, jag ska på muggen.

Wille kryssar iväg mellan borden. Elias fingrar på mobilen. Ska han svara ändå? Men Wille kan vara tillbaka när som helst. Han vill inte att han ska lyssna när han talar med Ylva.

Elias bor i en mindre svit på Hotel Martinez i Cannes med franska balkongdörrar som öppnas mot en intagande vy over Medelhavet, som faktiskt är mer turkost än azurblått en vindstilla sommardag.

Staden arbetar for högtryck, full av influgna turister, en avig mix av dekadent överkonsumtion, charterturism och franskt vardagsliv. Han här odlat bekantskapen med William Retzius i ett par veckor nu. Wille är juridikstudent. Han kommer från en välbeställd familj i Stockholm, båda föräldrarna är advokater, men inte förmögen på samma sätt som många av hans vänners familjer. Och det är på grund av hans umgängeskrets som Elias jobbat hårt på att bli hans vän.

Framför allt har det inneburit festande på Baoli och Gotha till långt in på morgonen, där emellan någon brunch på svinaktigt dyra restauranger och en utflykt for att åka vattenskidor som han mot alla odds överlevde med hedern i behåll.

Det är ständigt nya mandomsprov i alkoholkonsumtion, fysiska prestationer, attraktionskraft och betalningsförmåga. Åtminstone upplever Elias det sa, men for Wille och hans vänner är det kanske en så självklar del av livet att de inte ens reflekterar över det.

Det aldrig sinande flödet av sprit och champagne är på sätt och vis det svåraste. Efter operationen blev Elias tillsagd att vara måttlig med alkohol, helst undvika den helt. Sju månader har hunnit passera sedan de tog bort tumören innanför skallbenet, men han har ändå ingen lust att utsätta sin hjärna for några kemiska påfrestningar om det inte är absolut nödvändigt. Dessutom behöver han sin skärpa för uppdraget. Han ser sig omkring innan han diskret tömmer sitt glas i en stor kruka med en spretig palm.

Elias lärde kanna Wille på Martinez strandbar två veckor tidigare och har sakta men säkert manövrerat sig närmare, alltid hakat på när han kommit med förslag – vattenskidåkning – och kommit med egna initiativ utan att verka alltför angelägen – brunchen och sjurätters middag på ett gammalt slott uppe i bergen vars tak öppnade sig mot stjärnhimlen lagom till att desserten serverades. Vid det senare tillfället fick han med sig ett gäng på fem personer och passade på att ta notan. Kvällen är ung och det kommer att dröja länge innan den är över.

Elias vinkar efter en kypare och beställer en ny drink så att den ska serveras lagom till att Wille kommer tillbaka. Det ska synas att han är på gång, inte sitter och stirrar ner i ett tomt glas.

Han lägger undan mobilen i kavajfickan. Han är klädd i slitna 501:or, ett par bruna Weston-mockasiner, mörkblå kavaj over en ljusblå, öppen Charvetskjorta, håret halvlångt, bakåtstruket, inte alltför välvårdat och en vintage Omega på handleden som ska föreställa ett arv efter hans pappa. Ett slags standarduniform for unga, ekonomiskt obekymrade män från Paris.

Inte för att Wille klär sig enligt den stockholmska motsvarigheten. Han går i nötta kanvassneakers, jeans, en ledig, vit linneskjorta och de krusiga kastanjefärgade lockarna lever sitt eget liv. Men Elias har inte rad att experimentera. Han vill gärna framstå som mer än en kopia, men att sticka ut som excentriker är det sista han önskar. Det franska får räcka för att ge honom personlighet. Idag gick han faktiskt på Croisetten i ett par färgglada bermudas. Det krävde en hel del självbehärskning.

Han känner en hand på axeln när Wille glider förbi honom och dimper ner på stolen mitt emot. Wille tänder en Pall Mall och blåser hänsynsfullt ut röken åt sidan samtidigt som kyparen sätter ner Elias nya drink på bordet.

– Skit i den där eller svep den, säger Wille.

– Varför då?

– Vi ska vidare.

Elias höjer frågande på ögonbrynen. Wille ler brett.

– Du kommer att gilla det här.

Mer säger han inte.

– Okej, du tänker köra den mystiska stilen, säger Elias.

Han vinkar på kyparen igen för att få betala.

– Fan vad du ser orolig ut, skrattar Wille.

Gjorde han verkligen det? Han måste bli bättre på att behärska sitt minspel.

Wille slår ihop händerna i ett enstaka klapp, ett tic som osvikligt framkallas varje gång han skrattar.

De skyndar österut på Croisetten, Wille med cigaretten i nypan och något angeläget i de långa stegen. Elias undrar om det ska bli ännu en partynatt utan resultat. Han vet att det är fel att tänka så. Att han på kort tid kommit så pass nära Wille som han gjort är ett resultat i sig och han är väl medveten om att han kanske kommer att få fortsätta odla den här bekantskapen i flera månader innan den tar honom dit han vill.

Wille är sympatisk, rolig att umgås med, men det utdragna, på något satt monotona festandet är själsligt tröttande. Elias undrar vad Wille får ut av det. Är han alkoholist, är det så enkelt? Eller är det tjejerna han får med sig hem till hotellet?

We’re up all night to the sun,

we’re up all night to get some.

We’re up all night for good fun,

we’re up all night to get lucky.

Den fem år gamla Daft Punk-hiten är ett självklart inslag på de franska dansgolven. Get lucky.

Willes mobil ringer. Han får snabbt fram den och trycker den mot örat.

De viker av åt höger, ut mot hamnen, Croisetten upplyst bakom dem, det majestätiska Carlton som ett palats med flaggor vajande over den svulstiga entrén. Ute i bukten glimmar ljusen från båtar som ligger för ankar.

– Så yttersta kajen och så väntar vi där, säger Wille i mobilen. Nähä, men …

Han blir avbruten, kippar efter luft for att komma tillbaka in i samtalet.

– Okej, men då förstår jag. Visst, jag fattar. Då väntar vi där, jag och Tom. Nej nej nej, han är superchill, du kommer …

Han nickar och hummar åt det som smattrar fram i andra änden.

– Okej, nice.

Han trycker av samtalet och ser belåtet på Elias. Utan att han själv tycks medveten om det har Wille ökat takten ytterligare. Elias har inte sett honom så här tidigare, så uppskruvad.

– Du kommer att gilla Richard, säger han.

Det är som om Elias fryser mitt i steget, svävar med ena benet lyft. Under några sekunder blir det knäpp tyst som om även hans hörsel stängts av. Sakta kommer den tillbaka, ökande i styrka: bruset från trafiken, skratten från barerna och vackert klingande konversationer på franska.

Richard. Det är bara ett namn. Det finns många Richard, men William Retzius är god vän med Richard Hands, ≫Rickard≪ uttalat med k for sina svenska vänner, och det är också enda anledningen till att Elias de senaste två veckorna gjort sitt bästa for att bli kompis med Wille.

Richard Hands, son till Eric Hands som är majoritetsägare i Atlaskoncernen och ytterst ansvarig for att Elias pappa sprängdes till döds av en bomb i Sarajevo den sextonde januari i år.

Han känner sig berusad där han går i takt med Wille på trottoaren. Har han ändå hunnit få i sig en del, trots allt fixande och skvimpande, eller är det situationen som plötsligt känns övermäktig? Nyss hade han befarat att det skulle ta månader att komma någonstans, nu känner han att det går alldeles for fort, önskar innerst inne att han kunde hitta på ett svepskäl för att dra sig ur. Men det finns inte på kartan. Det här är kanske den enda chansen han kommer att få.

De passerar rader av motoryachter stora som mindre finlandsfärjor, eller som motorbåtar som drabbats av något slags elefantiasis. Det ser ut som om de ska framföras av titaner och kanske är det också den känslan man vill förmedla.

Elias undrar om det är till någon av dem de är på väg, men det är tyst och stilla ombord, nersläckt på de flesta. Bara på några av de största skymtar personal som vaktar på däck, men även dem går de förbi.

Havet doftar av salt, men också av tång och något rötmånadsunket. En störande påminnelse om förgängelse som kommer att ligga kvar i luften tills hösten gör vattnet svalare. De fortsätter längst ut på bryggan. Då väntar vi där hade Wille sagt med något underdånigt i rosten.

– Ska vi ut på sjön? frågar Elias.

– Yes.

Wille tar en ny cigarett, är på väg att bjuda Elias, men hejdar sig halvvägs med en ursäktande fnysning. Lågan från hans tändare flammar upp och lämnar en lysande orangegul punkt som far runt i mörkret i takt med Willes gestikulerande.

– Vem är den här Richard? undrar Elias.

– Du kommer att gilla honom, upprepar Wille men lämnar inga fler upplysningar.

Efter en stund hörs ett motorljud ute i bukten. Det kommer snabbt närmare och Elias hör på ljudet att det är något slags rib-båt som planande smattrar fram över den lugna ytan. Han vänder sig om och ser en glänsande vit Zodiac med soltak dra ner på gasen och långsamt glida in mot kajen till det mjuka bakgrundsmullret från två svarta, tvåhundratjugofemhästars Mercury.

– Richard!

Wille sträcker upp en hand i luften till hälsning och kliver fram till kajkanten beredd att ta emot en tamp, men föraren, en blond kille i deras egen ålder, lämnar styrpulpeten och håller fast båten med en hand på kajen och vinkar dem ombord med den fria handen.

– Kom igen.

Wille går först, Elias följer tätt efter, sätter ner en fot mot båtens gummi och känner Richards stödjande hand strax ovanför armbågen innan han hoppar vidare ner på däck. Det finns ytterligare en person ombord, en tjej, också hon uppskattningsvis runt tjugofem även om det är svårt att säga säkert, med långt, blont hår lagt i försiktiga lockar och klädd i en bländvit jumpsuit. Hon sitter i soffan längst bak.

När Wille och Richard omfamnat varandra i en grabbig kram och utbytt en lång rad hälsningsfraser sträcker Richard fram handen mot Elias.

– Richard Hands, trevligt att träffas.

– Tom White, detsamma.

Det känns som om han ska tappa balansen, tippa överbord, ner i det svarta vattnet. Det är verkligen han, Richard Hands, sonen till mördaren.

– Tom White, inte Max White då, som tandkrämen, replikerar Richard snabbt.

Han slår genast handen for munnen.

– Jag och min snabba käft, förlåt. Välkommen ombord.

Han trycker till om Elias axel, skrattar högt och verkar inte det minsta skuldmedveten. Tjejen i soffan ser förebrående på honom, men kan sedan inte låta bli att skratta hon med. Hon reser sig och kommer fram till Elias.

– Jennifer McNamara, säger hon på engelska med tydligt amerikanskt uttal. Bry dig inte om honom. Han har Tourettes, typ.

Hon måste förstå en del svenska. Han kan inte placera hennes amerikanska dialekt, tycker inte ens att hon har någon, så han gissar på västkusten.

– Tom White, trevligt att träffas.

– White, är du engelsman?

– Det är långt tillbaka på pappas sida.

– Sätt er så åker vi, säger Richard bestämt och pekar på soffan.

De sätter sig alla tre, Elias i mitten.

– Var? undrar Jennifer.

– Ja, han är död.

– Ah, jag ledsen.

– Tack, det är länge sedan.

Richard styr ut från bryggan och drar genast på full gas. Båten planar och skjuter iväg ut over bukten. De båda motorerna vrålar alldeles bakom dem. Det passar Elias bra. Wille kan inte höra honom när han lutar sig fram mot Jennifer och skriker i hennes öra:

– Vart är vi på vag?

– Har inte William sagt det? Richards pappa har sin yacht här ute.

Det känns som Elias hjärta skenar i bröstet. Han tar ett djupt långsamt andetag, tacksam for att dånet från motorerna gör all vettig konversation omöjlig för just nu har han ingen aning om vad han ska säga.

Han har räknat med att förr eller senare under hösten få tillfälle att träffa Richard och i bästa fall lära känna honom, resten är en ren chansning. Nu verkar det som om han når ända fram till målet redan efter några veckor.

Om en liten stund ska han stå öga mot öga med Eric Hands.

Han är inte redo.