Första kapitlet: Henrys hemlighet av Kristina Ohlsson

Henrys hemlighet är en spännande och intrikat kriminalroman om hur spår från det förflutna inte går att gömma. Men också en berättelse om familjelojaliteter och det svåra i att göra dem beständiga. Boken är en fristående fortsättning på romanerna Lotus blues och Mios blues. Här kan du läsa det första kapitlet.

1

Det var snön som förde döden med sig. Snöflingor stora som plommon föll över Stockholms alla hörn och skapade ett vackert vinterlandskap. Det hade varit kallt och snöigt sedan nyårsafton, och nu var vi i slutet av april. Pendeltågen och tunnelbanans alla tåg med minsta körsträcka ovan jord stod orörliga i timmar eller dagar. Fjärrtågen stod stilla. I skärgården låg isen så tjock att de bofasta på öarna isolerades från fastlandet. Och som om det inte var nog drog en snöstorm in över huvudstaden och fick hela Arlanda flygplats att stänga ner.

Människan behöver sina prövningar och motgångar, men just den där snöstormen hade jag kunnat vara utan. Jag väntade näm­ligen besök från New York, och nu såg det ut som om sällskapet inte skulle kunna ankomma till Stockholm som planerat. Detta var olyckligt. Vi skulle gå på en begravning, och sådana flyttar man inte på hur som helst. Det sa kvinnan som jag pratade med och som skulle hålla i begravningen. Hennes formella titel var begravningsofficiant och jag tyckte hon lät tråkig och understimulerad.

– Det är förstås synd om inte alla kan komma, sa hon. Men dess­värre är det svårt att ändra datum med så här kort varsel.

– Gäller det även om en av dem som inte kan komma är den avlidne ifråga? sa jag.

– Ursäkta?

Jag kan förstå hennes förvåning. Det är inte alltid som döingar kommer flygande till sina egna begravningar. Men Henry Schiller var inte som andra, varken levande eller död. Det kan både jag och hans hustru Magda intyga.

Jag hade lärt känna Magda och Henry några år tidigare då vi träffades på en auktion i London. Det var min allra första slagauktion, och jag var där för att köpa ett dockskåp till min dotter Belle. Jag minns inte exakt hur vi började prata med varandra, men det var paret Schiller som drog med mig på den efterföljande dryckesauktionen och utan dem skulle jag inte ha börjat intressera mig för antikviteter på allvar. Mötet med Magda och Henry kom att förändra mitt liv.

Och nu var Henry död.

Han dog på ett sjukhus i New York strax efter sin sjuttioårsdag. Där, i New York, hade han och Magda haft sitt gemensamma hem i decennier. Båda hade ursprung i Europa, men den identiteten var som utsuddad. Magda nämnde bara i undantagsfall sin uppväxt i Spanien, och Henry pratade ännu mer sällan om sin franska mamma och svenska pappa. Det mesta var borta, allt som räknades i deras liv verkade ha inträffat när de var vuxna. Men så dog Henry, och då förändrades något. Magda bestämde sig för att samla de sörjande på en borgerlig begravning i Sverige och få maken kremerad. Det hade förvånat mig, varför inte ordna med en begravning i New York istället?

– Det ville inte Henry, sa Magda när jag frågade. Och jag ville inte hålla för mig själv att Henry hade dött och inte meddela någon innan han begravts. Det är bättre att vi låtsas att Henrys rötter i Sverige var de djupaste som någon kan föreställa sig. Jag menar, mycket få lär ju resa till Stockholm bara för att gå på begravningen.

Det var en smart plan, men den tog inte hänsyn till grandiosa snöstormar.

– Det ska nog gå bra, Martin, sa Magda när hon ringde mig från flygplatsen i New York.

Och det gjorde det väl, på sätt och vis. Snöstormen drog vidare och Arlanda öppnade igen. Magdas och Henrys plan landade åtta timmar försenat.

– Det var nära ögat, sa Magda när jag hämtade henne på Arlanda.

Vi pratar alltid engelska, så har det varit ända sedan första mötet. Magda har förvisso jobbat i Sverige, men hennes svenska är dålig, och detsamma gäller min spanska.

– Men ni hann, sa jag. Det är det viktigaste.

Jag ska inte sticka under stol med att Henrys död hade vissa positiva konsekvenser. Magda skulle slippa stå i sin dominerande makes skugga. Och själv fick jag möjlighet att uppfylla en av mina drömmar: jag blev delägare i en antikhandel. Det var Henrys uttryckliga önskan att jag skulle köpa hans andel när han var borta, och Magda hade också gett arrangemanget sin välsignelse. Det saknades bröstarvingar och Magda ville inte driva rörelsen ensam. Dessutom behövde hon pengarna, och då var det bättre att sälja Henrys andel till någon hon både kände och tyckte om än till en främling.

Vi kommenterade självklart varken deras tråkiga äktenskap eller överlåtelsen av affärsverksamheten när vi åkte till begravningen. Lokalen (för övrigt auktionsfirman Bukowskis utställningslokal) var halvfull med folk. Magda och jag satt ensamma på stolsraden närmast kistan. Jag sneglade över axeln. Några enstaka vänner från New York hade flugit till Stockholm för att närvara vid begravningen, men sammantaget kände jag bara igen ett fåtal.

En gråhårig man fångade min uppmärksamhet. Han satt på en plats vid gången och stirrade stint framför sig. När han upptäckte att jag tittade på honom, nickade han kort. Jag nickade tillbaka.

Jag kände inte honom, men han visste tydligen vem jag var.

När Henry dog hade jag känt honom och Magda i två år. Men det var inte förrän jag fick veta att Henry var döende i cancer som jag förstod hur hans och Magdas liv sett ut. Jag minns det så väl. Samtalet från Henry, de korta meningarna som inte gick att missförstå.

Han hade fått cancer.

Han skulle dö.

Och han hoppades att jag skulle bli ett stöd för Magda när han gått bort.

Mållös blev jag sittande med telefonen i handen.

– Jag vet inte vad jag ska säga, sa jag. Jag beklagar verkligen att du blivit sjuk, Henry.

Det var då han sa:

– Jag är som alla andra. Jag får vad jag förtjänar.

Jag får vad jag förtjänar.

Det var något med hans tonfall som gjorde mig vaksam. Hur många människor tycker att de förtjänar att dö en lika gräslig som för tidig död?

Inte många. Men Henry gjorde det.

– Vilken skit du snackar, sa jag, mest för att det blivit så tyst i telefonen. Varför skulle du förtjäna det här?

– För att jag förvägrade henne ett barn, sa Henry. Man gör inte så mot kvinnor som aldrig slutar hoppas.

Sedan avslutade han samtalet med att säga att han önskade mig en trevlig helg och att han hoppades att vi skulle ses snart.

Jag hann bara träffa honom vid två tillfällen till innan han dog. Båda gångerna sågs vi i New York. Och sista gången han reste till Sverige var han avliden. Där var vi nu.

En cellist började spela ett av Bachs mer kända stycken. Ett sådant alla känner igen men ingen vet exakt vad det heter. Magdas axlar sjönk ner medan musiken fyllde rummet. Hon verkade trött men samlad. Ungefär som jag själv. Sådana som jag passar inte in i religiösa sammanhang, så jag var mycket nöjd med Magdas val av ceremoni. Jag älskar allt som kyrkan föraktat och fördömt genom århundradena. Sex utan en tanke på äktenskap. Dyra viner. Dyra vanor överhuvudtaget.

Lättja.

Frosseri.

Avund.

Ge mig en dödssynd och jag ska förvandla den till det bästa av partyn.

Jag vred på huvudet ännu en gång och försökte komma på vem den gråhårige mannen var. Till min förvåning var han borta. Hans plats var tom.

Märkligt.

Cellisten slutade spela. En kör sjöng Blott en dag. Magda hade lyckats få en orgel på plats (borgerligare var hon inte än att det rymdes både en psalm och orgel) och på den spelade en äldre kantor. Och som han spelade. En oväntat pigg gammal gubbe som trampade på orgelpedalerna med sådan kraft att det verkade som om han försökte generera ström till ett helt kvarter. När begravningsofficianten drog igång sitt griftetal hade jag glömt bort den gråhårige mannen.

Snön låg blank och vit i Berzeliipark när vi kom ut från Bukowskis. Jag tog diskret fram mobilen. Inga nya meddelanden. Inte från Lucy, inte från Belle. 

Så hörde jag Magdas röst.

– Lyssna nu här!

Först kunde jag inte se henne bland alla breda ryggar och vinterkappor, men hon lät upprörd. Det hörde alla andra också, varpå gruppen skingrades så pass mycket att jag fick syn på henne. Hon stod och pratade med den gråhårige mannen. Vad ville han egentligen? I samma ögonblick som hon förstod att vi andra hört vad hon sa, log hon som för att ursäkta sig och tog några diskreta steg åt sidan. Mannen följde efter.

Hastigt rörde jag mig mot Magda. Jag gick med beslutsamma steg mellan öar av osäkra människor. Ingen såg ut att ha gråtit. Det blir väl så på minnesstunder där ingen känner den döde på djupet.

När jag kom till Magda var hon askgrå i ansiktet. Mannen var borta.

– Vart tog han vägen? sa jag. Och vad ville han?

– Det där är en mycket vilsen man, sa hon.

Hon talade lågmält, uppenbarligen brydd av vad som just hänt.

– Men du känner honom?

– Det kan jag inte påstå.

Hon strök sig över håret. På händerna hade hon ett par rödvita lovikkavantar som jag visste att Lucy hade stickat till henne. Vantarna var det enda färgglada inslaget i hennes klädsel.

Magda kisade på människorna som trängdes utanför Bukowskis. Alla dessa främlingar, alla dessa skuggor som ännu inte bestämt sig för vart de skulle ta vägen efter minnesstunden.

– Har jag sagt att Lucy hälsade och att hon är ledsen för att hon inte kunde vara med? sa jag.

– Minst fem gånger. Du håller väl inte på att bli senil?

Jag skrattade lågmält och spanade efter den gråhårige mannen. Han syntes inte till.

– Jag antar att Lucy har fullt upp inför bröllopet? sa Magda.

– Snacka inte om det, sa jag.

Magda tittade forskande på mig.

– Känns allting ok inför den stora dagen?

Vad fan skulle jag svara? Jag som alltid sagt att jag inte ville gifta mig, inte bara tillhöra en enda (även om Gud vet att jag försökt).

– Finns inte så mycket att säga, sa jag. Det kommer att bli vackert. Och med lite tur ger snöhelvetet efter så att Lucy får sitt vårbröllop.

Magda skrattade hest.

Jag trampade på stället. Bröllopet var ingenting som gjorde mig varmare. Än låg det några veckor fram i tiden, än fanns det tid att låtsas att det handlade om någon helt annan.

– Vem passar förresten Belle? sa Magda.

– Hon är hos sin mormor.

– Din mamma, med andra ord? Marianne?

– Ja, precis. Jag har inte hittat en vettig aupair än. Då får Marianne rycka in.

Magda skakade på huvudet.

– Aupair, sa hon. Så kontinentalt.

Jag kunde inte se något problem med att jag ville ha en aupair. Jag hade ju redan städerska och trädgårdsmästare. Det var knappast mindre prioriterat att hitta någon som såg till Belle. Någon som bodde hos oss utan att vara en del av vår familj. Så att jag fick slut på den eviga jakten på barnvakter som kunde avlösa mig på kvällar och vissa eftermiddagar.

– Jag skulle vilja hitta en aupair som kan engelska, sa jag. Du får gärna höra dig för bland dina amerikanska vänner. Fråga om de kan rekommendera någon.

Kanske var tillfället illa valt, men det var hon och inte jag som fört Belle på tal.

Magda knyckte på nacken. Hon tyckte att man tog hand om sina barn, annars skulle man inga ha.

Som om jag valt att skaffa Belle.

– Kanske bäst att vi börjar röra oss, sa jag. Och så måste vi sluta se så jäkla glada ut. Folk kan tro att vi smygfirar Henrys död.

Magda blev allvarlig.

– Det fanns aldrig något att fira medan han levde, så varför skulle vi göra det nu när han gått bort? sa hon.

Det var dags att bryta upp. Magda skulle till sitt hotell och jag skulle hem. Jag kramade nyckeln till Teslan i fickan. Lucy kallade bilen för ”ett sista desperat ungkarlsuppror”. Hon köpte inte mina argument om att jag låtit min omsorg om miljön styra valet av bil.

Lucy, Lucy, Lucy.

Teslan gav ifrån sig ett klickande ljud när jag tryckte på låsknappen på nyckeln. Då hörde jag en låg harkling bakom mig.

Jag vände mig om och höll på att halka på en isfläck som jag inte ens märkt att jag ställt mig på. Mannen med grått hår stirrade på mig. Jag läste av gatan. Det var bara han och jag där.

– Ursäkta, sa han. Visst är det du som är Martin Benner?

Han hade en granitgrå ytterrock och en mörk yllehalsduk. Och han talade engelska med stark brytning. Spontant gissade jag att han kom från något spansktalande land.

– Vad vill du? sa jag.

Jag brydde mig inte om att bekräfta att det var jag som var Martin Benner. Det syntes att mannen redan visste vem jag var. Han tog ett steg i min riktning. Jag stod kvar på samma isfläck och kunde inte röra mig.

– En varning, sa han. Fråga dig vilken människa som ger en kyrkans man en borgerlig begravning. I ett land som aldrig varit hans. Han dog inte av cancer, han mördades. Tro inte på allt du hör – Henry var oskyldig till de hemska anklagelser han tvingades fly ifrån.

Det är så sällan jag blir förstummad, men den här gången blev jag det.

– Vad fan snackar du om? sa jag till sist.

– Sanningen, sa mannen.

Och så räckte han över ett kort till mig.

– Hör av dig när du är redo.

Sedan gick han med långsamma steg därifrån.